När jag köpt min iPad sa jag upp våra tre morgontidningarna i pappersformat, för att istället få dem till min iPad direkt. Oavsett var jag just då råkar vara.
Det är svårt att inte bli lite nostalgisk när jag tänker på den revolution som initierats av Apple och nu är framme vid Smartphones och läsplattor, och alla dess applikationer. Det har gått fort.
När jag gick på Journalisthögskolan, i början av 1980-talet, var tidningsproduktion och redigering krångligt och bökigt. Det handlade om mycket matematik. Exempelvis för att beräkna textmängd och spaltlängder, bildstorlekar och beskärning. Det krävdes typometer (en alldeles speciell linjal för att mäta typografiska mått, det gick inte med millimeter förstås) och räknesnurra för bilder. Samt en gigantisk reprokamera i ett mörkrum.
Själv var jag överlycklig när jag köpte min första elektriska skrivmaskin från IBM. Den hade färgband i engångskassetter, inklusive en korrigeringstape, så man kunde ”suddda bort” felskrivningar. Utan att krångla med specialkautchuk för maskinskrift.
Jag var fast knuten frilansmedarbetare på Resumé med ansvar för tidningens nyhetsbevakning och levererade en bunt manus var tredje vecka.
Redigeraren räknade ut textmängden och markerade in dem på en sidskiss. Eventuellt med bilder. Manusbunt och skisser skickades till sätteriet i Södertälje, som sedan faxade tillbaks montageskisser (när jag började jobba med Resumé användes inte ens fax). Efter några sådana turer kunde sidorna godkännas och originalen skickades till tryckeriet i Örebro. Med tåg.
Men så mötte jag Macintosh första gången 1986.
Jag var uppe på reklambyrån HLR & Co och gjorde en intervju. Efteråt frågade copywritern Ole Söderblom (eller om det var projektledaren Ulf Enander), om jag ville se den nya datorn. Byrån hade fått uppdraget att lansera den i Sverige och hade en på kontoret.
Visst hade jag sett persondatorer tidigare. Och ”ordbehandlare”, som endast kunde användas för att skriva text.
Men den här påminde inte om något jag tidigare sett. Det var rent av gullig. På bildskärmen stod ”Hej!” med skrivstil.
Jag var fast. Min längtan blev nästan ett begär.
Jag köpte min första Macintosh Plus. Den hade 9 tums bildskärm och laserskrivaren jag köpte till kostade 45 000 kronor.
När jag dessutom skaffat redigeringsprogrammet PageMaker 1.2 såg jag vilka möjligheter som öppnades.
Jag föreslog Resumé att jag istället för manus i fortsättningen skulle lämna färdigredigerade sidor.
Det skulle innebära att jag kunde komma mycket senare med materialet och nyheterna vara färskare. Dessutom skulle jag kunna kontrollera mina texter. Det hände nämligen allt emellanåt att redigeraren, som inte hade en susning om reklam, klippte bort rätt viktiga textbitar, för att få bättre plats, eller snyggare radfall.
Efter en hel del argumenterande accepterades förslaget. Bland annat för att redigeraren själv varit på semester i Kalifornien över sommaren och blivit helt frälst på Macintosh.
Hösten 1986 började jag leverera mina sidor i Resumés nyhetsbilaga direkt i original. Första gången var det tufft. Jag tillbringade hela natten på sätteriet, Alphabet Innovations, som hade köpt in en rippningsmaskin för att ta ut originalsidorna. De hade dock inte fått in de rubriktypsnitt som Resumé krävde, så jag satt tillsammans med sätteriets chef och gnuggade alla rubriker.
Inte ens med den bästa vilja i världen kan jag påstå att det blev snyggt. PageMaker-programmet var mycket begränsat. Det fanns exempelvis inga avstavningsfunktioner. Eftersom Resumé ville ha raka (marginaljusterade) spalter blev det fullt av luckor. Men redan till nästa utgåva ändrades lay-outen, så vi kunde ha vänsterställda spalter. Det blev i alla fall lite snyggare.
Resumés nyhetsbilaga var, såvitt jag vet, den första ”riktiga” tidning som delvis publicerades med den nya tekniken.
Men det var bara en början. Det skulle vända upp och ner på en hel bransch, slå ut hela verksamhetsgrenar och skapa alldeles nya.
För mig blev det dessutom själva grundförutsättningen för min fortsatta verksamhet.
Mer om det kommer.
