Så ville Sam Katz att reklamskapare skulle resonera

När McCann-nätverket köpte Rönnberg & Co ingick, som vanligt, i avtalet att delägarna skulle finnas kvar och jobba för att kunna få maximal utdelning av försäljningen. Lasse Liljendahl valde att lämna byrån direkt efter försäljningen. Lite mer om hur han tänkte, kan du läsa i ett separat inlägg. Jag gjorde en längre intervju med honom 2001. Jag publicerar den separat, för att ge en tydligare bild av en av svensk reklams mest intressanta kreatörer.

Men först Sam Katz krönika från den 24 september 1990:

En hyllning till Lasse Liljendahl och närliggande ämnen

Häromdagen nämnde Quo Vadis redaktör för mig att en av de mest kända byråerna hade sålt sig till en amerikanska byråkedja för en massa pengar. Hon nämnde också att pengarna skulle betalas ut om några år beroende på hur stora vinster byrån gjorde. Sen berättade hon också att en kille, Lasse Liljendahl, som var en av de ursprungliga ägarna, inte skulle stanna tills det var dags för betalningen – han hoppade av för att starta på nytt. Slutligen nämnde hon också att han redan var miljonär (så kanske spelade det inte så stor roll för Lasse Liljendahl om han missade alla de där miljonerna).

Så jag ringde den här killen, som inte verkade alltför förtjust över mina frågor, men han var riktigt trevlig ändå. Han sa att, jo det var sant, och jag frågade varför. Nå, sa han, för några år sedan hade han och några andra killar startat en byrå. Deras mål var att ”revolutionera” reklamen – men sen sa han att de så snabbt som möjligt ville bli en av de bästa byråerna som fanns genom att göra bättre jobb än de flesta andra gjorde på den tiden.
–Sen, fortsatte han, tror jag att vi mer eller mindre gjorde det – vi anses som en av de bästa byråerna som finns.

Men han vill fortsätta försöka göra bättre och bättre reklam. Och han tror att han lättare kan göra det genom att bilda en ny byrå, än att hänga kvar på en byrå som inte känns så ung och revolutionerande längre. (Jag berättar ur minnet om vårt samtal – så om några detaljer blir fel ber jag Lasse Liljendahl om ursäkt). Jag tyckte inte att han lät som om han kände sig särskilt hjältemodig – han bara berättade det här på ett mycket jordnära sätt.

Men jag beundrar honom och hyllar honom. Jag anser att han är en reklamhjälte. Låt oss ta det sista först – det faktum att han redan är miljonär. Mina damer och herrar, jag känner fler miljonärer än jag har fingrar och tår – och jag kan inte tänka mig (inte ens efter tre drinkar) att någon av dem någonsin skulle inbilla sig att de hade tillräckligt många miljoner. Om man går från Wallenberg och ner genom listan, så har jag aldrig hört om någon enda som förklarat att de har tillräckligt många miljoner – har du någonsin gjort det? Ha! Mer och mer ser jag däremot motsatsen – reklamfolk (som alla andra) intresserar sig mer och mer för ekonomi och ekonomiska vinster – och mindre och mindre för reklamens storhet. (Leon berättade en gång en historia för mig om en viss copywriter som hade sökt jobb hos honom – och som gav Leon tre sidor med villkor för att ta jobbet – som han inte ens hade blivit erbjuden. Och som Leon berättade det, så handlade de flesta kraven om pengar på ett eller annat sätt.)

Låt mig berätta en historia. För några år sedan sökte en stor kund upp ägaren till Chicagos största byrå.

– Vad skulle du tycka om att få vårt konto, undrade kunden.

– Jag skulle bli överlycklig om jag fick det, sa byråns ägare. Men jag tycker att din nuvarande byrå gör ett jättebra jobb. Om jag var du skulle jag inte byta byrå.

Bill Bernbach tackade också nej till uppdrag när han tyckte att den byrå som redan jobbade med kunden gjorde ett bra jobb.

Låt mig berätta en historia till om pengar. (Jag skulle kunna berätta massor). Under många år var betalade DDB de lägsta lönerna av alla byråer i samma storleksklass i New York. Men det var knappast någon som slutade på byrån. Om man älskade reklam (mer än pengar) var det den bästa plats att jobba på. Helmut Krone, en av de största stjärnorna på DDB, slutade för att tredubbla sin lön på en annan byrå – men han kom tillbaks efter bara några månader. Han hade insett vad han satte främst. Och det hände flera gånger att stora, välkända reklamstjärnor lämnade byrån för att tjäna enorma summor – och nästan alltid kom de tillbaka. En ung kille slutade för att tjäna mycket mer, men – så hemskt det var – han fick inte komma tillbaka så han begick självmord. (Det var en liten kille med glasögon och jag kan fortfarande se hans ansikte framför mig.)

Låt mig citera ett stycke ur ”Apollos mask” av Mary Renault (hon skriver om de dagar då Grekiska riket var ungt).

En professionell skådespelare talar med en äldre vän:

Vännen: ”Vad menade du då när du sade att du tjänade guden?” (Han menar skådespelets gud – eller samvetets, om du vill)

Skådespelaren: ”Förvisso behöver du icke vara skådespelare själv för att förstå detta. Det betyder att icke sätta sig själv före sin musa, icke vara falsk mot sanningen. När man kan se att publiken bara önskar det simplaste, eller det som är mest på modet, och man inte ens kan lita på att domarna vill något annat, för vems skull skall man förbli ärlig? Endast för gudens.”

Vännen: ”Du hör honom tala och du lyder honom. Men skulle du ha hört honom så tydligt om du icke hade lärt dig din konst redan som yngling.”

Skådespelaren: ”Nej, jag tror icke det. Eller icke så väl.”

Vännen: ”Antag då att du blivit illa undervisad, och alltid snarare hört beröm för dåligt arbete än för bra.”

Skådespelaren: ”En stor olycka. Men om skådespelaren är något att ha så kommer han förr eller senare att tänka själv.”

Vännen: ”Men inte andra? Dålig undervisning förstör dem bortom räddning?”

Skådespelare: ”Ja…”

Vännen: ”Du menar att de kan ta upp ett annat kall. Det kan de, men alla måste leva, antingen så illa eller så väl de har lärt sig. Om tillräckligt mycket är illa lärt, kommer det dåliga att tränga ut det goda…”

Ja det finns mer av det här, men det får räcka så där.

Kan du förstå varför jag hyllar Lasse Liljendahl (jag har aldrig mött honom och bara talat en gång med honom)? Hur många av oss följer var gud? HUR MÅNGA AV OSS BEGRIPER VAD I HELVETE DEN DÄR SKÅDESPELAREN TALAR OM? HUR MÅNGA GREKER BEGRIPER, ÄN I DENNA DAG, VAD I HELVETE HAN TALAR OM?

Jag måste sluta nu. Jag ska ha ett möte för att bråka med en kund. Och jag garanterar att jag kommer att förlora.

Ännu en gång, hyllar jag dig Lasse Liljendahl.

Have a nice day!

Print Friendly, PDF & Email

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.