Göteborg har fått en ny stjärnkrog: Thörnströms Kök. Grattis till göteborgarna och Håkan Thörnström. Och grattis till Michelin som har ett av världens mest eftertraktade marknadsföringsverktyg.
Det måste vara varje marknadsförares dröm att lyckas lika bra som franska Michelinkoncernen. Att skapa en marknadsföringsåtgärd som växer till sådana proportioner som Guide Michelin.
Visst, många ser fram emot nästa års Ikea-katalog, men när det gäller Michelins röda guide står hela restaurangvärlden på tå och flämtar av spänning, alla matroade bläddrar upphetsat i den nya upplagan och varenda tidning skriver om den.
1900 började Michelin dela ut en liten enkel guidebok till sina kunder. Där listades allt från bensinstationer, restauranger och hotell. Den bakomliggande tanken var förstås att locka läsarna till fler bilresor för att slita mer på däcken.
Sedan 1931 revideras boken årligen och täcker dessutom i stort sett hela Europa, liksom delar av USA samt Tokyo, i ett flertal separata guider.
Sverige ligger dock fortfarande endast med i den utgåva som täcker större, europeiska städer ”Major cities Europé” och då är det endast Stockholm och Göteborg som täcks.
Det kan säkert vara en rimlig förklaring till att Oaxen, som av många anses vara Sveriges bästa restaurang, nu stänger sin skärgårdsrestaurang, för att återuppstå om ett år i Stockholm.
Ett nödvändigt steg i deras varumärkesbygge, som absolut mattempel.
Med tanke på Sveriges utveckling som matland, i kombination med inte minst danska framgångar, skulle man annars kanske kunna hoppas på en framtida Guide Michelin Scandianva. Det skulle vara en stor marknadsframgång för matlandet Sverige. Vi har kommit väldigt långt, matmässigt på senare år. Nyligen vann också Tommy Myllymäkä silver i kocktävling, Mat-VM: Bocuse d’Or.
Så Michelin skulle nog kunna ha en del att fundera på.
Själva gjorde dock Michelin en riktig tabbe inför 100-årsjubileumet vid sekelskiftet. Då beslutades att den klassiska röda Michelin-guiden, bara skulle få kallas Guide Rouge, vilket är det ursprungliga officiella namnet. Det finns ju också en Guide Vert, grön guide, i Frankrike. Där finner man kartor och information om sevärdheter och historia.
Men namnändringen blev inte långvarig. Sedan några år är Guide Michelin, der officiella namnet igen.
Men Guide Michelin är inte bara en guide till lyxkrogar och himmelska måltider. Det är en ovärderlig guide för alla resenärer. Speciellt förstås i de länder som är komplett täckta, som (framför allt förstås) Frankrike, Tyskland, Benelux, Storbritannien och så vidare.
Min familj och jag har i många år rest väldigt mycket med bil runt Europa, speciellt i Frankrike. Aldrig utan en färsk upplaga av Guide Michelin.
För här hittar man, förutom stjärnmärkning av restauranger, också listor med restauranger med god, prisvärd mat som belönas med en Bib Gourmand. Den som symboliseras av Michelins logotyp, en glad Michelin-gubbe. Dessutom listas restauranger som inte når upp till någon av utmärkelserna, men är värda att finnas med i alla fall, samt hotell och värdshus för övernattning, med beskrivningar och en mängd beskrivande symboler för standard och service.
Det är väldigt enkelt att resa i Frankrike, inte minst med en Guide Michelin vid sin sida. Utbudet av prisvärda hotell är enormt. Många gånger har vi bott i små sviter och trivsamma familjerum för 4 personer till högst rimliga priser. Inte sällan har också stjärnkrogarna några rum för resande.
Med Guidens hjälp har vi hyrt in oss på en stjärnkrog i Bretagne under en vecka, ätit och sovit oss igenom Alsace och Bourgogne i flera omgångar, utforskat Provence och närliggande områden, samt funnit vårt favorithörn i sydvästra Frankrike. Ibland har det handlat om tjusiga stjärnbeströdda gourmettempel. Andra gånger har det istället blivit stillsamma värdshus i gudsförgätna avkrokar.
Vi brukar vanligtvis aldrig boka någonting i förväg, när vi är ute och bilar. Men när vi börjar känna att det nog räcker med någon timma till i bilen sätter jag igång och letar efter lämpliga nattkvarter. Lugnt läge, bra mat, rimliga priser. Det hittar jag enkelt med Michelins hjälp.
Ett av de trevligaste matminnena av det slaget var den trestjärniga restaurangen Lameloise i Chagny, i Bourgogne. Där gällde bordsbeställning minst en månad i förväg och skriftlig bekräftelse på bokningen.
Krogen var livlig och sorlet glatt och inspirerande. Ingen tung, seriös och pretentiös stämning där inte.
Barnen var ganska små, 5-6 år, vid det tillfälle då vi bodde där, men de fick minst lika bra service som sina föräldrar.
Så medan maken och jag åt en läcker sjurätters avsmakningsmeny, där jag fortfarande har svårt att glömma piggvaren med tomatconcassé, fick barnen en bra biff, som skars upp i lagom stora tuggor av en trevlig kypare. När sonen tappade sin servett på golvet, tog det inte många sekunder innan en ny, ren och nymanglad lades på hans knä och den som vidrört golvet var förpassad till tvättkorgen.
Något som jag trots allt minns speciellt väl var frukosten. Det brukar vara ett rätt sorgligt kapitel på franska hotell. Men på Lameloise bjöds en liten buffé med de vanliga franska småfrallorna och croissanterna, förstås. Men hemlagad marmelad, färska körsbär och finns, färsk getost.
