Ja, vart är vi på väg och kommer vi någonsin fram?

Igår hölls ett intressant och angeläget samtal på Berghs under rubriken ”Vart är vi på väg?” Det handlade om jämställdheten i reklambranschen och arrangerades på initiativ av Daga Simonsson, som pluggar till copywriter på skolan. 

För fortfarande försvinner många kvinnor från branschen, redan några år efter att de gått ut reklamskolan. 

Det har sett ungefär likadant ut i decennier.

1989 skrev vi i Quo Vadis om en undersökning med namnet ”Vart tar alla kvinnliga kreatörer vägen?”. Lena Loheim Kangevik(då Lundblom) och Karin Bille, intervjuade art- och copyelever som gått ut Berghs från och med våren 1986 till och med våren 1988. 

Berghs dåvarande rektor konstaterade att det oftast var fler tjejer än killar i klasserna, men att man sedan inte visste vart de tog vägen efter skolan. Frågade man folk i branschen efter duktiga, kvinnliga kreatörer fick man, efter en stunds tvekan två-tre namn, medan alla enkelt kunde räkna upp ett tiotal duktiga killar. I Guldäggsböckerna utgjorde kvinnor 12 procent av det totala antalet belönade copywriters, art directors och projektledare.

Resultatet av undersökningen visade att det fanns tjejer i branschen. Men främst på stora B2B-byråer, som specialiserat sig på pr eller finansiell information. 

”Men på de byråer som jobbar med dagstidningar, toalettpapper, hundmat…och andra konsumentvaror, där jobbar nästan bara killar. Här är stortavlor med bara ett ord vanligare än tjocka broschyrer på 5 språk. Här förekommer helsidor på sidan tre i dagspressen oftare än årsredovisningar. Här sitter kreatörerna som skapar 30-sekunders filmer, men som aldrig skulle vilja göra en filmpresentation av ett svenskt stålverk.

Tjejerna sliter i det tysta. Killarna solar sig på stortavlor och helsidor och viker ut sig i Guldäggsböckerna”, skrev Lena och Karin.

De kunde också se att av 37 kvinnor, som gått ut från Berghs under den aktuella perioden, arbetade 8 med annat än reklam, 4 var barnlediga, 7 frilansade och 2 sökte jobb. 7 hade sökt och fått jobb medan 9 blivit erbjuden jobb.

Av de 22 killarna, som gått ut, arbetade 2 med annat, 0 var barnlediga, 5 frilansade och 0 sökte jobb. 8 hade sökt och fått jobb medan 7 blivit erbjudna sina jobb.

En vanlig ”förklaring” från både byråer och skolorna, var att kvinnorna inte hann etablera sig ordentligt, innan det är dags för dem att vara barnlediga och att de sedan prioriterade hem och barn mer än jobbet. 

Det var naturligtvis en grov förenkling. 

Riktigt så uttrycker man sig nog inte längre. 

Men annars har det kanske inte hänt så mycket. 

Problemen lever kvar och därför samlade Daga Simonsson igår sex kvinnor som var och en gjort insatser för ökad jämställdhet.

Seminariet hölls samman av Charlotta Rydholm, som grundat förändringsbyrån Tobegin och bland annat drivit medvetandesamtal med byråer på uppdrag av Komm. 

Hon samtalade med:

Christina Knight, creative director på the Amazing Society.  Författare till böckerna ”Mad Women: a herstory of advertising” och ”Not buying it”. Med mera.

Nicole Kavander, projektledare på Creuna och en av grundarna till mångfaldsnätverket ”All of us” som arbetar för att stötta och belysa mångfald i kommunikationsbranschen.

Parasto Backman som är grafisk formgivare och lektor i grafisk design samt flerfaldigt belönad för sitt arbete som formgivare.

Silla Levin, vd på Forsman & Bodenfors, med några decenniers erfarenhet som ad på byråer som Paradiset och F&B.

Lina Franzon, copywriter på TBWA och en av två grundare av nätverket Kreatörskvinnor (den andra grundaren är Johanna Johansson, ad på Volt). De har också nyligen dragit igång den internationella efterföljaren Ad Women.

För problemet gäller förstås inte bara i den svenska reklambranschen, utan internationellt. 

Inte heller är det ett isolerat problem för just den sektorn, som bekant. Men det är ju inte någon tröst. Kommunikationsbranschen, som gärna ser sig som modern och framåtsträvande, borde vara bättre på att förändra sig själv kan man tycka.

Christina Knight berättade bland annat om sina erfarenheter när hon började sin karriär som den första kvinnliga kreatören på Hall & Cederquist och när hon 1988 skrev en krönika i Resumé om den sneda könsfördelningen i branschen. 

Hon menade visserligen att det hänt mer på den här fronten under de senaste fem åren än under hennes drygt 30 år totalt i branschen. I USA har andelen kvinnliga cd:ar gått från 3 procent 2011 till 11 procent idag. I Sverige ligger det runt 16 procent.

Sätt kronor och ören på problemet

”Men det räcker inte. Evolution räcker inte långt. Vi behöver en revolution”, sa Christina Knight, som konstaterade att jämställdhet är lönsamhet.

Hon pekade på att kvinnor utgör hälften av befolkningen och en mycket köpstark halva med stort inflytande över köpbesluten. 

För ”Om man inte kan tala med hälften av befolkningen så kan man inte räkna med att bli lönsam. Köper man inte budskapet om rättvisa eller jämlikhet, så bör man i alla fall kunna relatera affärsmässigt. Lönsamhet överlever inte utan relevans”, som hon sa i en intervju som jag tidigare gjort med henne.

Lina Franzon påpekade att 7 av 10 byrå-vd:ar än idag är män och att löneskillnaden mellan män och kvinnor i genomsnitt är 5 300 kronor i månaden.

Nätverken Kreatörskvinnor, Ad Women och All of Us startade för att motarbeta de ständigt återkommande ursäkterna om att det inte finns några kvinnliga kreatörer att anställa, likväl som att det inte finns kreatörer med annat etniskt ursprung eller andra avvikelser från gängse mallar. När bevisen samlats i konkreta nätverk, så faller påståendena platt om att snedfördelningen skulle vara en fråga om kompetensbrist. 

Självklart är det angeläget att mångfald inte bara gäller kön. Någon påpekade att vi behöver mer intersektionalitet och tala mer om behovet av mångfald ur alla aspekter. 

Det är förstås inte mindre allvarligt att det också finns stora karriärhinder beroende på etniskt ursprung, funktionsvariationer eller religion exempelvis. Dessa frågor berördes också igår.

Däremot nämndes inte ålder. Frånsett när Christina Knight talade om behovet av förebilder och beskrev hu vilsen hon kände sig som färsk 25-årig kvinnlig copywriter på Hall & Cederquist bara omgiven av farbröder på 50+.

Bland Christina Knights bilder fanns dessutom ett exempel på hur mer seniora kvinnor, som Joan Didion och Joni Mitchell smugit sig in i reklamen.

Annars andades inte ett ord om ålder eller åldersdiskriminering, trots att också det är ett stort problem ur många aspekter. 

Möjligen inte så mycket att förvånas över. I den fullsatta aulan på Berghs var det nog bara Christina Knight, Camilla Wallanderoch jag själv som hunnit samla på oss ett halvsekels livserfarenhet eller mer. 

Men det vore inte i vägen om framtidens kreatörer uppmärksammade att det samhälle de ska kommunicera med snart, till ungefär hälften består av kvinnor och cirka 45 procent är över 45 år. Och även att det också är till fördel med blandade åldrar på arbetsplatsen. Men, mer om den frågan har jag skrivit här.

Förebilder, goda råd och kvotering

Att ”det inte finns några kvinnor” med rätt kompetens eller erfarenhet, är ständigt återkommande ursäkter i hela näringslivet. Oavsett om det är kreatörer, byråledare, styrelseledamöter eller verkställande direktörer som ska anställas. Och oavsett vilken bransch man talar om.

Frågan om kvotering dyker upp emellanåt och kom även upp under gårdagskvällen på Berghs.

Jag håller med Christina Knight som konstaterade att det i första hand är valberedningarna som behöver kvoteras. När det är samma gubbar som sitter i alla valberedningar, så letar de bland samma gamla kretsar som vanligt till sina styrelser. Så självklart skulle valberedningarna behöva ruskas om och blandas och bli så heterogena som det bara är möjligt. 

Kvinnor behöver också se och förstå sin potential.

I går beskrevs en situation med en ledningsgrupp med två kvinnor och fem män. När kvinnor funderade på sina möjligheter att ta plats i den gruppen, såg det sig konkurrera om två platser (där det redan fanns kvinnor). Men männen såg det som självklart att de konkurrerade om en av de totalt sju platserna.

Det måste med andra ord bli självklart att copywriter, art director eller styrelseordförande är ord som inte är kopplade till något genus. Att det finns förebilder. 

Ibland kan det vara idé att formalisera förebilder.

Jag ingick själv under några år i det nätverk av ambassadörer för kvinnors företagande som näringsdepartementet under Maud Olofsson bildade 2008, med avsikten att just skapa förebilder. Både för att stimulera fler kvinnor att starta företag och att undvika slentrianbilden av att företagare var män. I uppdraget som ambassadör ingick att kunna åta sig minst fyra ambassadörs-uppdrag varje år, som att tala i skolor, vara mentor åt UF-företag eller coacha en kvinna som ville starta eget. Under de första tre åren av projektet ägde drygt 82 000 sådana möten rum.

Observera att man talade om kvinnors företagande och inte ”kvinnligt företagande”, för det finns inget speciellt kvinnligt eller manligt företagande. Eller kvinnlig eller manlig kreativitet för den delen.

De sex kvinnorna på Berghs-scenen fick också lämna sina tips till framtidens kvinnliga kreatörer inför deras karriärer. 

Tipsen var ibland nära besläktade, men viktiga:

”Du är inte ensam” – kom ihåg att de hinder du upplever finns. Och det finns fler som upplever samma sak. Tillsammans kan vi stötta varandra och förändra. Skaffa gärna en mentor, som kan stötta dig.

”Prata” – tala med dina kolleger, dina chefer, dem runt omkring dig om det du upplever och det som behöver förbättras. 

”Du är en röst” – du är både en röst för andra och för din egen utveckling. Var inte tyst, när du upplever att något är fel. Ta del i debatten.

”Tro på dig själv” – inse att du kan. Var stolt över det och dig själv. Du är precis så bra som du känner. Det är bara du som ska sätta dina gränser.

”Skriv ner vad du vill, formulera dina mål”. Använd dem som din roadmap för framtiden.

”Sluta förminska dig själv” – var inte rädd för att tala om vad du kan. Skryt! Ta plats!

En av de frågor som kom upp från publiken igår var alltså om kvotering av kön är viktigare en kompetens. 

Men frågan är felställd. För vi har så länge, rent automatiskt kvoterat in män på allahanda platser. Oavsett om de är mer kompetenta eller inte.

Christina Knight berättade den sanna historien om när en symfoniorkester (jag tror det var i Wien) hade audition för att hitta nya violinister. Kandidaterna gick upp på scenen och spelade för en jury, som valde ut dem som spelade bäst. Majoriteten av de utvalda blev män. Så bestämde man att man skulle låta kandidaterna spela bakom en ridå. Ändå föll valet främst på män. Men så insåg man att det ju hörs rätt stor skillnad på en man och en kvinna som går upp på scenen, så i en tredje uttagning fick alla gå upp i strumplästen bakom ridån.  Den gången blev urvalet i stort sett jämt fördelat mellan könen.

Så på frågan om kön är viktigare än kompetens, skulle man också kunna svara som Francoise Giroud, som var en av grundarna till franska tidningen L’Express:

”Full jämlikhet mellan könen blir det först när medelmåttiga kvinnor innehar höga poster”.

Print Friendly, PDF & Email

One thought on “Ja, vart är vi på väg och kommer vi någonsin fram?

  1. Hans Sydow och jag under den gemensamma tiden i dåvarande reklamförbundet varför det var relativt få kvinnor som efter sin utbildning på Bergh hamnade på byråer. Hans som jobbat i USA kunde konstatera att det var relativt sett fler kvinnor på byråerna där. Det blev aldrig ett projekt. Vi spekulerade hur viktigt det är med personalkontinuitet på byråerna gentemot kunder. Vi lämnade ämnet men vi trodde att en av förklaringarna den korta mammaledigheten. Vi förstod att det kunde vara så att många kvinnor hade egen verksamhet och ”slapp” killar som trodde att de visste bättre det måste vara kring 1990. Bara som ett inlägg från en gammal man
    Kjell Cronert

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.