Matlandet Sverige

Som all annan utveckling blir den bäst om man blandar och kryddar med influenser och kunskap från många olika håll. Det gäller inte minst svensk mat, som idag kommer alltmer i fokus. Både råvaror och svenska kockar röner framgångar. Det finns enorma möjligheter i den utvecklingen. Men en stor fara – bristen på insikt i vad bra mat och hög kvalitet betyder. Något som genom kedjornas egna märkesvaror ytterligare försvåras.

Sverige har blivit ett hett matland. I Sveriges Marknadsförbunds senaste spaning om svenska varumärken i internationella media har svenska livsmedel speciellt uppmärksammats. Rapporten finns tillgänglig på bloggen The Brand Man.

För inte så länge sedan skrev Dagens Industri om hur svenska premiumlivsmedel introducerats i London i prestigebutiker.  Nyligen vann den svenske kocken Tommy Myllymäkä silver i världens mest prestigeladdade kocktävling, Bocuse d’Or. Och svensk tv visar så många matprogram att det skulle krävas skohorn för att få in fler i tablån.

Men det är inte så många decennier sedan vår matkultur var rätt torftig i en internationell jämförelse. Visst har vi haft bra råvaror, men få har haft kunskap och intresse av att göra något riktigt bra av dem. Det låg en hel del sanning i den konversation som jag råkade tjuvlyssna på någon gång i slutet av 1970-talet. Jag satt på en lunchrestaurang i närheten av franska ambassaden och vid bordet bredvid mig satt två fransyskor och diskuterade hur det var att bo i Sverige. ”Jo, det är egentligen väldigt bra” var sammanfattningen ”om det inte bara varit för maten!”

Utbudet i butikerna var rätt begränsat fortfarande, för att inte tala om restaurangutbudet. Herregud den första pizzerian kom någon gång i decennieskiftet 60-70 och i stort sett alla andra kök var bristfälligt representerade, frånsett några franska plagiat. Själva restaurangutbudet även i Stockholm var mycket begränsat.

 

Det är svårt att tro det nu, när hela världen står till buds. Både i butik och krog.

Det finns några personer man i första hand bör tacka för att Sverige har blivit ett verkligt matland att räkna med. Dessa är exempelvis Johnny Cheng, Fernando Di Luca och Simon Spies.

Johnny Cheng introducerade sojan i Sverige på 1960-talet och senare tog hans döttrar över och skapade varumärket Mrs Cheng’s som bredde det asiatiska sortimentet rejält.

 

Fernandi Di Luca introducerade riktig pasta, som generalagent för Barilla, och tvingade in olivolja på Ica.

(För den som är intresserad publicerar jag lite mer information om familjerna Cheng och Di Luca och deras betydelse i ett separat inlägg).

Simon Spies gjorde också en betydande insats som en av de tidiga charterarrangörerna, som tog svenskarna till exotiska platser som Mallroca, Rimini och Kanarieöarna. De modigaste vågade sig till och med på att äta den lokala maten utan invändning. I varje fall som komplement till specialkrogarna som bjöd på svenska köttbullar.

För en förutsättning för att det svenska matundret har självfallit varit att gemene man fått ett ökat intresse för annat än stuvade makaroner och falukorv. Att konsumenterna skulle ställa större krav på variation och bredare utbud. Det skulle varit trögt utan de tre pionjärerna här ovan.

Men ett problem, som familjerna Cheng och Di Luca fått brottas med, liksom alla andra fria livsmedelsproducenter, är detta ständiga fokus på pris istället för kvalitet och kedjornas egna märken som får helt andra konkurrensmöjligheter i butiken. (I ett separat inlägg har jag publicerat en tidigare artikel från Quo Vadis, där jag analyserade Icas hantering av Zetas pasta 2007).

För vad hjälper de bästa råvaror eller en handfull internationellt konkurrenskraftiga kockar?

För mycket av den allmänna attityden till mat är fortfarade att lågt pris är viktigare än hög kvalitet och att maten hellre ska vara bekvämt snabblagad än god.

Många konsumenter handlar mat enbart efter kronor och ören. Det finns en gigantisk kunskapsbrist bland svenska konsumenter, som hellre köper vattensjuk, fryst importkyckling för några kronor färre än färsk frigående svensk kyckling.

Av samma bristande matkunskap slänger man också efter datumärkning istället för på grund av doft och smak.

Men det finns en försiktigt växande skara människor som bryr sig om vad de stoppar i sig. Säkert kan vi tacka Mats-Eric Nilsson på Svenska Dagbladet för hans hjälp i boken ”Den hemlige kocken”. Den ständiga strömmen av matprogram som nu sköljer över oss i tv, ska förhoppningsvis också lämna vissa spår.

Vad man kan önska ytterligare är att svenska folket börjar ifrågasätta kedjornas dominans och domderande med sina leverantörer. En situation som gör det omöjligt att vara liten och konkurrera om en plats i hyllan. Om vi istället börjar kräva tillgång till lokala producenter ett breddat utabud utanför kedjemärkena så blir det mer spännande i köket också.

Då kan Sverige bli ett verkligt matland och föredöme, inte bara för utländska turister på lyxkrogarna eller de mest medvetna. Utan för alla svenskar. Förutsättningarna finns verkligen.

Print Friendly, PDF & Email

4 thoughts on “Matlandet Sverige

  1. Tack för en intressant blogg – illustrerar väl vad jag tycker är det moderna “distributionssystemets förbannelse” dvs ofta väldigt låga marginaler för producenten…..går produkten bra blir det snart en “private label” som placeras vid sidan av originalprodukten till lägre pris….och vips så försvinner originalprodukten och bara varuhuskedjans egen produkt finns kvar och nu naturligtvis till ett högre pris än tidigare…bor i Belgien men också här är trenden högst märkbar och tidvis ruggigt irriterande för helt plötsligt finns inte ditt favoritmärke kvar i hyllan och det gäller allt från din favoritdeoderant till t ex pasta (här har vi inte Zeta så vi får hålla till godo med t ex De Cecco som faktiskt smak- och konsistensmässigt är mkt bra! :-))…Mvh Per

  2. Håller med dig på många punkter, har man sett någon göra reklam för den GODASTE matkassen? Och likväl som det finns “matpatruller” i de lokala tidningarna skulle det finnas “butikspatruller” som betygssätter våra lokala matbutiker med “bäst service” “fräschaste grönsaksdisken” osv. Vi handlar ju mer och oftare mat i butik än går på restaurang. Men det har kanske tidigare varit ett mer prestigefyllt arbete att betygssätta krogar, men i takt med att äkta mat blir allt viktigare kanske det kan komma guider av den här sorten också vad det gäller matbutiker, och då inte bara betygssättning av specialbutiker som ändå “har det” från början.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.