{"id":1462,"date":"2013-07-23T18:31:02","date_gmt":"2013-07-23T17:31:02","guid":{"rendered":"http:\/\/blogg.notabene.se\/?p=1462"},"modified":"2013-07-24T08:33:04","modified_gmt":"2013-07-24T07:33:04","slug":"tankar-fran-en-platina-penna","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/blogg.notabene.se\/?p=1462","title":{"rendered":"Tankar fr\u00e5n en platina-penna"},"content":{"rendered":"

F\u00f6r n\u00e5gon m\u00e5nad sedan skrev jag en kr\u00f6nika i Dagens Media, d\u00e4r jag kommenterade det faktum att Lars Hall valt att hoppa av Platina-akademien i protest mot att bara m\u00e4n v\u00e4ljs in gruppen. Jag skrev bland annat att det var det den fr\u00e4msta insats f\u00f6r reklambranschen som gjorts fr\u00e5n Platina-akademin. \u201dFaktum \u00e4r\u201d, skrev jag, \u201d att det nog \u00e4r den enda insats som gjorts \u00f6ver huvud taget.\u201d (Resten av den kr\u00f6nikan kan du l\u00e4sa h\u00e4r<\/a>).<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

N\u00e5gra dagar senare ringde Lars Hall och vi hade ett l\u00e5ngt, trevligt samtal. Han var i huvudsak n\u00f6jd med min kr\u00f6nika, men var lite butter f\u00f6r att jag p\u00e5st\u00e5tt att Platina-akademien inte gjort n\u00e5got \u00f6ver huvud taget tidigare. F\u00f6r det hade den faktiskt, sa han. I b\u00f6rjan av 1990-talet gav akademien ut tv\u00e5 skrifter d\u00e4r medlemmar i akademien, delade med sig av sina tankar och erfarenheter. Skrifterna hade helt enkelt namnet Platina och gick som bilagor till Svenskt Pappers tidning Papper. En publikation som gjordes av Hall & Cederquist, under en tid d\u00e5 kvalitetspappersbruken \u00e4nnu hade rej\u00e4l reklambudget och kommunicerade regelbundet mot reklambranschen. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

N\u00e5gra dagar senare kom de tv\u00e5 Platina-skrifterna i min brevl\u00e5da. \u201d\u00c4dla tankar fr\u00e5n Platina-akademien\u201d, som programf\u00f6rklaringen lyder. H\u00e4r har n\u00e5gra av reklamens st\u00f6rsta kreat\u00f6rer S\u00f6ren Blanking, Jan Cederquist, Alf Mork, Leon Nordin, Jane Bark och Roy Andersson delat med sig av sina tankar. De flesta har skrivit sj\u00e4lva, n\u00e5gra har intervjuats. Jag har l\u00e4st med stor gl\u00e4dje och visst vemod. Texterna andas kvalitet och passion p\u00e5 en niv\u00e5 som vi s\u00e4llan m\u00f6ter idag i reklamen. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Jag har talat ett par g\u00e5nger med Lars Hall, sedan jag l\u00e4st skrifterna. Jag erk\u00e4nner att jag gl\u00f6mt att de publicerats, eller m\u00f6jligen inte sett dem tidigare. Och jag h\u00e5ller med Lars, n\u00e4r han s\u00e4ger att det hade varit fantastiskt om det funnits tillf\u00e4lle att g\u00f6ra fler av dessa skrifter, med m\u00e5nga fler av platinavinnarna. Det hade kunnat bli en insats f\u00f6r reklambranschen. En stafettpinne till yngre generationer, som S\u00f6ren Blanking uttryckte det i sin text. Det var han som fick id\u00e9n till en bok, d\u00e4r medlemmarna var och en skulle f\u00e5 fritt spelrum f\u00f6r att f\u00f6rs\u00f6ka f\u00f6rmedla n\u00e5gra t\u00e4nkv\u00e4rdheter till de yngre generationer.\u00a0 D\u00e5 hade\u00a0de tidigare Platinavinnarna ett par \u00e5r tidigare startat Platina-akademien med en uttalad tanke p\u00e5 att verka f\u00f6r branschens intellektuella utveckling. Boken med Platinavinnarnas egna tankar var ett led i den ambitionen. Tyv\u00e4rr blev det bara n\u00e5gra kapitel – i form av specialbilagorna i Papper. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

J<\/span>ag n\u00e4mnde f\u00f6r Lars att jag \u00f6nskade att fler kunde f\u00e5 \u00e5teruppleva minnet av dessa tankar. Och med Lars ben\u00e4gna bist\u00e5nd och Jan Cederquists familjs goda minne, publicerar jag h\u00e4r den text som Jan Cederquist skrev i Platina, nummer 2. \u00c5ret var 1994. Jan Cederquist, en Sveriges fr\u00e4msta copywriters genom tiderna och en gudaben\u00e5dad ber\u00e4ttare, gick bort alldeles f\u00f6r tidigt sommaren 2009, efter en tids sjukdom. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Reklam \u00e4r ju, \u00e4ven i sin allra b\u00e4sta form, oftast ett kortlivat fyrverkeri. Sandslott, som f\u00f6rsvinner med tidens v\u00e5g. Varken art eller copy blir s\u00e4rskilt ofta klassisk och bevarad f\u00f6r efterv\u00e4rlden. Men Jan Cederquist publicerade ocks\u00e5 ett antal b\u00f6cker, som verkligen blivit klassiska. Som \u201dSlumpen \u00e4r ingen tillf\u00e4llighet\u201d och \u201dReclown\u201d, liksom \u201dOrd till salu\u201d, d\u00e4r han skrev ett kapitel. Det \u00e4r inte s\u00e5 l\u00e4tt att f\u00e5 tag p\u00e5 dessa b\u00f6cker idag. S\u00e5, det \u00e4r verkligen oerh\u00f6rt trevligt att h\u00e4r f\u00e5 m\u00f6jlighet att \u00e5ter igen publicera en av Jan Cederquists texter. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Njut:<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u00a0<\/span>\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

“<\/strong>Resan <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Av copywriter Jan Cederquist<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u00a0<\/span><\/p>\n

Det fanns ingen m\u00f6jlighet f\u00f6r Pedro Rodriguez, inte ens i hans livligaste fantasi, att f\u00f6rest\u00e4lla sig vad han skulle vara med om de n\u00e4rmaste veckorna. Han var en enkel man i 65-\u00e5rs\u00e5ldern, m\u00e4rkt av ett slitsamt liv som arbetare p\u00e5 sockerr\u00f6rsplantagen Rocas Rojas i Puerto Ricos inland.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Pedro skulle g\u00f6ra sitt livs f\u00f6rsta utlandsresa. En av s\u00f6nerna, Manuel, hade flyttat till New York som s\u00e5 m\u00e5nga andra ynglingar fr\u00e5n Puerto Rico. Det var tio \u00e5r sedan och nu skulle Pedro bes\u00f6ka sonen f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Den gamla bussen kr\u00e4ngde och skadade i grusv\u00e4gens m\u00e5nga kurvor och backar. Pedro kisade oroligt i solljuset n\u00e4r han s\u00e5g det v\u00e4lbekanta landskapet f\u00f6rsvinna. F\u00e4rden blev n\u00e5got mindre skakig n\u00e4r bussen kom upp p\u00e5 den stora asfalterade v\u00e4gen mot San Juan, men Pedros oro minskade knappast. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Han hade bara varit i San Juan tv\u00e5 g\u00e5nger tidigare, men funnit huvudstaden alltf\u00f6r st\u00f6kig och k\u00e4nt en stor l\u00e4ttnad n\u00e4r han kom hem till de v\u00e4lk\u00e4nda bergssluttningarna vid Rocas Rojas.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Proceduren p\u00e5 San Juans flygplats fick honom att svettas lika mycket som hemma p\u00e5 sockerf\u00e4lten. Pedro hade aldrig flugit f\u00f6rut. I ena handen kramade han biljetten och i den andra sin gamla unikav\u00e4ska. Han tittade misst\u00e4nksamt efter v\u00e4skan n\u00e4r den f\u00f6rsvann l\u00e4ngs bagagebandet. PanAm hade speciella non-stop flygningar mellan San Juan och New York med m\u00e5nga stolar och lite service f\u00f6r 36 dollars tur och retur. I branschen kallades de \u201dcattle flights\u201d. Pedro h\u00f6ll h\u00e5rt i armst\u00f6det n\u00e4r den gamla DC6:an drog ig\u00e5ng motorerna.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Det var en f\u00f6rundrad och \u00e4ngslig lite man som steg av planet i New York sex timmar senare. Manuel med familj m\u00f6tte honom och Pedro klappade lite tafatt de barnbarn som han hittills bara hade sett p\u00e5 foto. Han skulle vara hos Manuel i fjorton dagar.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Efter en vecka blev New York f\u00f6r mycket f\u00f6r Pedro. Hans kropp var tunn och hans sj\u00e4l pr\u00e4glad av bergens och sockerr\u00f6rsf\u00e4ltens stillhet. Han klarade inte av Manhattans alla konstiga intryck och hetsiga vibrationer. Han l\u00e4ngtade s\u00e5 intensivt hem till Rocas Rojas, att Manuel fick k\u00f6ra honom till La Guardia-flygplatsen f\u00f6r vidare befordran hem en vecka tidigare \u00e4n planerat. \u00c4n en g\u00e5ng grep han h\u00e5rt om armst\u00f6det n\u00e4r motorerna b\u00f6rjade snurra.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Efter n\u00e5gra timmars flygning meddelade kaptenen att man f\u00e5tt fel p\u00e5 en motor och m\u00e5ste n\u00f6dlanda p\u00e5 Bermuda f\u00f6r reparation. Pedro uppfattade inte vad som sades i h\u00f6gtalaren men m\u00e4rkte att planet s\u00e5 sm\u00e5ningom b\u00f6rjade g\u00e5 ner. Han trodde de var framme i San Juan. N\u00e4r en flygv\u00e4rdinna kom f\u00f6rbi fr\u00e5gade han f\u00f6rsynt och pekade ned\u00e5t:<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dEs San Juan, si?\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dNo, ex Bermudes.\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dBermudes?\u201d Pedro hade vagt h\u00f6rt talas om n\u00e5got som hette s\u00e5.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u00a0<\/span>Men han skulle ju till San Juan?<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u00a0F<\/span>lygv\u00e4rdinnan hade redan f\u00f6rsvunnit n\u00e4r han hunnit formulera sin fr\u00e5ga. Flyg var konstigt. Manuel hade ju sagt att flygplanet skulle g\u00e5 direkt till San Juan. Han s\u00e5g sig f\u00f6rv\u00e5nad omkring n\u00e4r han gick av planet p\u00e5 Kindely Field, Bermuda.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

F\u00f6r oss som jobbade p\u00e5 flygplatsen var det en liten krydda i de dagliga rutinerna. PanAm-personale, som normalt bara hade en daglig flygning till New York att bestyra, fick br\u00e5ttom att ordna f\u00f6r de nytillkomna passagerarna i restaurangen, medan mekanikerna satte ig\u00e5ng med den kr\u00e5nglande motorn.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Vi andra gladdes \u00e5t deras pl\u00f6tsligt p\u00e5komna stress. Jag var stationschef f\u00f6r det mexikanska flygbolaget Guest Airways och vi v\u00e4ntade ett ordinarie plan om ungef\u00e4r en timma. Guest \u00e4gdes till h\u00e4lften av SAS som p\u00e5 s\u00e4tt hade velat komma \u00e5t en route \u00f6ver mid Atlanten. Den gick fr\u00e5n Mexico City till Miami och vidare till Bermuda. D\u00e4rifr\u00e5n via Azorerna till Lissabon, Madrid och Paris. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

V\u00e5rt plan, som var p\u00e5 v\u00e4g till Europa, kom och gick enligt tidtabell efter en normal transitprocedur. Vi kunde \u00e5terg\u00e5 till v\u00e5r lugna lunk och flinade lite \u00f6verl\u00e4gset \u00e5t PanAm-folket som sprang omkring och f\u00f6rs\u00f6kte f\u00e5 ordning p\u00e5 sin situation. Till sist var deras mekaniker klara med motorn och man kunde ropa ut avg\u00e5ngen till San Juan.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Vi m\u00e4rkte att de h\u00f6ll p\u00e5 ovanligt l\u00e4nge och ropade ovanligt m\u00e5nga g\u00e5nger. Sen b\u00f6rjade de springa omkring och leta i stationsbyggnaden. Ut p\u00e5 gatan och mer mot stranden. De blev allt mer uppjagade. Vad hade h\u00e4nt?<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dWe\u2019re missing a passenger!\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Passpolisen och tullarna b\u00f6rjade grymta. Det var allvarligt. En viss Pedro Rodriguez fr\u00e5n \u201dcattle flighten\u201d hade tydligen passat p\u00e5 tillf\u00e4llet att smita in i landet olagligt. Kalabaliken \u00f6kade. Kaptenen ville komma iv\u00e4g eftersom bes\u00e4ttningens lagstadgade flygtid var p\u00e5 v\u00e4g att \u00f6verskridas och det fanns ingen reservbes\u00e4ttning p\u00e5 Bermuda. Det skulle betyda 24 timmars ytterligare f\u00f6rsening.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Pl\u00f6tsligt kom ett meddelande fr\u00e5n v\u00e5rt plan som befann sig en timmes flygning ut \u00f6ver Atlanten.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dHeadcount showing one pax extra stop name rodriguez stop please advise.\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

D\u00e4r fanns han allts\u00e5, Pedro Rodriguez. Vi ropade alltid ut avg\u00e5ngarna \u00e4ven p\u00e5 spanska: \u201dGuest Aerovias Mexico anuncia la salida de su vuelo uno tres uno con destino a Lisboa, Madrid y Paris. Todos los pasajeros abordar por favor.\u201d Rodriguez hade bara uppfattat att n\u00e5gon p\u00e5 spanska ropade att man skulle g\u00e5 ombord. Han hade f\u00f6ljt str\u00f6mmen av passagerare mot utg\u00e5ngen och p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt slunkit f\u00f6rbi v\u00e5r markv\u00e4rdinna som tog emot boardingkorten. Ombord hade man inte b\u00f6rjat r\u00e4kna passagerarna f\u00f6rr\u00e4n en bra stund efter start. Procedurer var inte mexikanarnas starkaste sida.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Kalabaliken \u00f6vergick fr\u00e5n PanAm och passpolisen till oss. Det var om\u00f6jligt att v\u00e4nda planet. Det var om\u00f6jligt att s\u00e4tta av gubben p\u00e5 Azorerna som bara var en teknisk landning f\u00f6r att tanka, och vi hade ingen markpersonal d\u00e4r. Jag telegraferade till min kollega Jorge Carvalhal i Lissabon och bad att de skulle ta hand om Rodriguez och s\u00e4tta honom p\u00e5 f\u00f6rsta b\u00e4sta plan till Puerto Rico. Telefon var en h\u00f6gst os\u00e4ker metod p\u00e5 Bermuda eftersom allt m\u00e5ste g\u00e5 via radio. Men vi hade en egen teleprinter och <\/span><\/span><\/span>den brukade fungera. S\u00e5 sm\u00e5ningom kom svar fr\u00e5n Jorge att han skulle g\u00f6ra sitt b\u00e4sta.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Pedro Rodriguez satt och undrade \u00f6ver att det var s\u00e5 v\u00e4ldigt l\u00e5ngt hem till San Juan. Kabinpersonalen hade f\u00f6rs\u00f6kt f\u00f6rklara f\u00f6r honom att han var p\u00e5 fel plan, men det hade inte riktigt sjunkit in. De hade ju sagt att han skulle g\u00e5 ombord.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

S\u00e5 n\u00e4r planet efter sju timmar gick in f\u00f6r landning p\u00e5 Azorerna fr\u00e5gade han f\u00f6rsiktigt en flygv\u00e4rdinna och pekade ut genom f\u00f6nstret:<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dEs San Juan, si?\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dNo, es Azores.\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dAzores?\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Passagerarna fick stiga av under tankningen och Pedro tittade sig oroligt omkring. Att resa med flygplan var n\u00e5got obegripligt. Hur kunde det ta s\u00e5 l\u00e5ng tid fr\u00e5n New York till San Juan n\u00e4r det g\u00e5tt s\u00e5 mycket fortare \u00e5t andra h\u00e5llet?<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Dags att g\u00e5 ombord igen. Han petade i den \u00f6verd\u00e5diga maten som serverades. Guests catering sk\u00f6ttes av en galen fransman som hette Michel Gallet. Hans m\u00e5l i livet var att \u00f6vertr\u00e4ffa Tour d\u2019Arget som en g\u00e5ng gett honom sparken. Vin och ostar var \u00f6verl\u00e4gsna det mesta som bj\u00f6ds p\u00e5 andra flygbolag, men Rodriguez l\u00e4ngtade hem till en ordentlig tallrik friholes negros. Tre timmar senare gick man ner f\u00f6r landning i Lissabon. \u00c5terigen pekande han ut genom f\u00f6nstret och fr\u00e5gade med en glimt av hopp:<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dEs San Juan, si?\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dNo, es Lisboa.\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201cLisboa?\u201d Det verkade bekant, men varf\u00f6r var de inte I San Juan?<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Han skakade f\u00f6rvirrat p\u00e5 huvudet.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Jorge Carvalhal var en av de b\u00e4sta stationscheferna i bolaget. Jag k\u00e4nde mig trygg i f\u00f6rvissningen att han skulle reda upp situationen. \u00c4nda tills telegrammet kom. D\u00e4r f\u00f6rklarade han att de portugisiska myndigheterna v\u00e4grade l\u00e5ta Rodriguez kliva av i Lassabon. Han hade inga identitetshandlingar, inget pass, inga biljetter, ingenting. De hade legat kvar i PanAm-planet p\u00e5 Bermuda. Jorge hade inget val utan m\u00e5ste l\u00e5ta gubben forts\u00e4tta med Guest-planet.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

N\u00e4sta etapp var lite kortare. Han ville inte \u00e4ta n\u00e5got utan satt bara och stirrade ut genom f\u00f6nstret. N\u00e4r planet b\u00f6rjade g\u00e5 ner f\u00f6r landning fr\u00e5gade han \u00e5terigen:<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dEs San Juan, si?\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dNo, es Madrid.\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201cMadrid?\u201d Han sp\u00e4rrade upp \u00f6gonen. Madrid k\u00e4nde han till. Det var ju huvudstaden i Spanien, det land hans f\u00f6rf\u00e4der h\u00e4rstammade ifr\u00e5n. Men det l\u00e5g ju p\u00e5 andra sidan jordklotet. Men hur kunde han vara d\u00e4r?<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Inte heller i Madrid l\u00e4t sig passpolisen bevekas. Denne passagerare utan identitetshandlingar var flygbolagets ansvar och fick inte sl\u00e4ppas in.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Ombord igen. I Rodriguez erfarenhet av livet fanns inga ingredienser som gjorde det m\u00f6jligt f\u00f6r honom att f\u00f6rst\u00e5 varf\u00f6r han just nu satt i ett flygplan i Madrid, n\u00e4r han bara skulle hem till Puerto Rico. Hoppet och r\u00f6sten var svagare n\u00e4r det var dags att b\u00f6rja landa n\u00e5gra timmar senare.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dEs San Juan, si?\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dNo, es Paris.\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Rodriguez stirrade tomt framf\u00f6r sig.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

I Paris hade Guest-planet ett normalt 24 timmars uppeh\u00e5ll f\u00f6r service. D\u00e4r fanns inget val f\u00f6r vare sig stationspersonal eller passpolis. De m\u00e5ste sl\u00e4ppa in den ofrivillige passageraren.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Guest fick ansvara f\u00f6r att Rodriguez var med p\u00e5 planet tillbaka som skulle avg\u00e5 om ett dygn. De k\u00f6rde den nu djupt konfunderade farbrorn till ett hotell, instruerade personalen att ta v\u00e4l hand om honom och best\u00e4mde en tid n\u00e4sta dag d\u00e5 de skulle h\u00e4mta honom.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Rodriguez passade knappast p\u00e5 tillf\u00e4llet att g\u00f6ra sig en glad afton i Paris. N\u00e4r Guest-v\u00e4rdinnan kom f\u00f6r att h\u00e4mta honom n\u00e4sta dag satt han kvar p\u00e5 hotellrummet ungef\u00e4r som hon l\u00e4mnat honom. Bara lite mer orakad. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Han s\u00e5g en aning hoppfull ut n\u00e4r han gick ombord p\u00e5 planet igen. Nu kanske han \u00e4ntligen skulle f\u00e5 komma gem. Hoppet \u00f6kade n\u00e4r de efter n\u00e5gra timmars flygning gick ner f\u00f6r landning.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dEs San Juan, si?\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dNo, es Madrid.\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201cMadrid?\u201d Vad var detta? De hade ju varit I Madrid. I sitt stilla sinne b\u00f6rjade han undra om han kanske d\u00f6tt och hamnat i helvetet, en speciell version d\u00e4r man ist\u00e4llet f\u00f6r att brinna i evigheten var d\u00f6md att flyga omkring f\u00f6r evigt. L\u00e4tt apatisk och utan hopp st\u00e4llde han sin fr\u00e5ga n\u00e4r det var dags f\u00f6r landning n\u00e4sta g\u00e5ng.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dEs San Juan, si?\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dNo, es Lisboa.\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Naturligtvis. I evighet, amen.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Samma procedur upprepades. G\u00e5 ur planet och in i en transithall, sitta och v\u00e4nta, g\u00e5 ombord igen och flyga vidare. En sista fl\u00e4mtande liten gnista av hopp t\u00e4ndes n\u00e4r han m\u00e4rkte att de nu fl\u00f6g \u00f6ver vatten. Kanske \u00e4nd\u00e5. N\u00e4r planet s\u00e5 sm\u00e5ningom s\u00e4nkte sig ner mot en \u00f6 glimtade det till i gubbens blick.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dEs San Juan, si?\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dNo, es Azores.\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201cAzores\u201d, sa han tyst f\u00f6r sig sj\u00e4lv och skakade p\u00e5 huvudet. Det var allts\u00e5 s\u00e5 h\u00e4r det k\u00e4ndes att vara d\u00f6d. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

N\u00e4sta flygetapp var l\u00e5ng. Starka v\u00e4stliga vindar \u00f6ver Atlanten gjorde att den gamla, f\u00f6re detta SAS-DC6:an, inte klarade str\u00e4ckan Azorerna-Bermuda non stop. Det h\u00e4nde emellan\u00e5t och man fick d\u00e5 g\u00f6ra en extra landning f\u00f6r att tanka i Gander p\u00e5 Newfoundland. Det kan tyckas som en l\u00e5ng och egendomlig omv\u00e4g om man tittar p\u00e5 en vanlig karta. Men Mercators projektion ljuger. Om man tar en jordglob och f\u00e4ster ena \u00e4nden av ett sn\u00f6re vid Azorerna och den andra p\u00e5 Bermuda ser man att det faktiskt g\u00e5r ganska n\u00e4ra Newfoundland. Det \u00e4r den s k \u201dgreat circle route\u201d som ger en sannare bild av v\u00e5r v\u00e4rld.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Kabinpersonalen hade f\u00e5tt Rodriguez att \u00e4ta lite mat. I \u00f6vrigt satt han mest och stirrade framf\u00f6r sig under den l\u00e5nga flygningen. Planet s\u00e4nkte sig och han fr\u00e5gade nu utan hopp.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dEs San Juan, si?\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dNo, es Gander.\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Han tittade ut. Var det kanske h\u00e4r som El Diablo sj\u00e4lv bodde? Kaptenen hade f\u00f6rklarat situationen \u00f6ver h\u00f6talaren, \u00e4ven p\u00e5 spanska, men Rodriguez hade bara uppfattat n\u00e5got om motvind och tankning och tagit det som en del av d\u00f6dsrikets liturgi. N\u00e4r han nu fick se sn\u00f6n p\u00e5 marken visste han med s\u00e4kerhet. Han var d\u00f6d. Han var i Helvetet. Han hade aldrig sett sn\u00f6 f\u00f6rut.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Iv\u00e4g igen. Han f\u00f6rundrades \u00f6ver att m\u00e4nniskor och ting runt omkring honom var s\u00e5 verkliga. Precis lika verkliga som p\u00e5 Jorden. Att det var s\u00e5h\u00e4r hade pr\u00e4sten hemma i Rocas Rojas aldrig talat om. Kanske var detta ett straff f\u00f6r att han l\u00e4mnat Manuels familj en vecka f\u00f6r tidigt?<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Just d\u00e5 fl\u00f6g de i n\u00e4rheten av New York.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

N\u00e5gra timmar senare b\u00f6rjade planet \u00e4n en g\u00e5ng g\u00e5 ner f\u00f6r landning. Han st\u00e4llde sin fr\u00e5ga, nu som den d\u00f6dsd\u00f6mde f\u00e5ngens tv\u00e5ngsm\u00e4ssiga ritual:<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dEs San Juan, si?\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dNo, es Bermudes.\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Han k\u00e4nde vag igen sig n\u00e4r han orakad och ointresserad steg av planet. Vi tog varsamt emot honom och \u00e5terb\u00f6rdade honom h\u00f6gtidligen till PanAm-personalen.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

PanAm hade en flygning om dagen. Den hade redan g\u00e5tt. De hade d\u00e4rf\u00f6r inget annat val \u00e4n att ta hand om Rodriguez och l\u00e5ta honom \u00f6vernatta p\u00e5 Bermuda. Han fick tillbringa kv\u00e4llen och natten p\u00e5 Castle Harbour Hotel, en lyxanl\u00e4ggning d\u00e4r man kunde ha trevligt p\u00e5 m\u00e5nahanda s\u00e4tt.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Rodriguez l\u00e4mnade aldrig rummet. N\u00e4sta dag var han \u00e4nnu mer orakad n\u00e4r han h\u00e4mtades av PaAm-personal f\u00f6r att s\u00e4ttas ombord p\u00e5 dagens flygning. Han hade b\u00f6rjat sjunka in i sitt \u00f6de som en st\u00e4ndigt flygande osalig sj\u00e4l.\u00a0 Kanske var detta en sorts pr\u00f6votid f\u00f6r att Sankte Per skulle testa om han var v\u00e4rdig att s\u00e5 sm\u00e5ningom f\u00e5 flyga in i himmelriket.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

B\u00e4st att inte br\u00e5ka.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

N\u00e4r planet efter \u00e5tskilliga timmar b\u00f6rjade s\u00e4nka sig mot marken, st\u00e4llde han sin rituella fr\u00e5ga:<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dEs San Juan, si?\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dNo, es New York.\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Nueva York? Det var ju d\u00e4r Manuel bodde. Det var ju d\u00e4r den h\u00e4r l\u00e5nga resan hade b\u00f6rjat. Den sista resan.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Det fanns ingen flyglinje fr\u00e5n Bermuda till Puerto Rico. PanAms enda avg\u00e5ng var till New York. D\u00e4rf\u00f6r hade de inte haft n\u00e5got annat val \u00e4n att flyga Rodriguez tillbaka till New York. Problemet var bara att n\u00e4r planet landade hade dagens \u201dcattle flight\u201d till Puerto Rico redan g\u00e5tt f\u00f6r flera timmar sedan. De fick d\u00e4rf\u00f6r ta hand om Rodriguez \u00e4nnu en natt, som han tillbringade p\u00e5 ett hotell n\u00e4ra La Guardia-flygplatsen.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Han hade g\u00e5tt ombord p\u00e5 en non-stop flygning fr\u00e5n New York till San Juan, men flugit runt halva jordklotet, bes\u00f6kt exotiska platser, blivit bjuden p\u00e5 allt, god mat, goda viner och goda hotell, utan att ha det minsta n\u00f6je av det. Och utan att ha kommit dit han skulle. Och nu, n\u00e4stan en vecka senare, var han tillbaka i New York f\u00f6r \u00e4nnu en natt p\u00e5 hotell som n\u00e5gon annan betalade.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

N\u00e4sta dag kom han verkligen iv\u00e4g och efter m\u00e5nga timmars flygning st\u00e4llde han sin eviga fr\u00e5ga f\u00f6re landningen:<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dEs San Juan, si?\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

\u201dSi, ex San Juan.\u201d<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Undrar hur hans ber\u00e4ttelse l\u00e4t hemma p\u00e5 plantagen.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

N\u00e5gra m\u00e5nader senare blev Curt Nicolin chef f\u00f6r SAS. Han b\u00f6rjade med att sk\u00e4ra bort allt som kostade pengar. Engagemanget i Guest Airways kostade mycket pengar. SAS drog sig ur Guest, den europeiska linjen lades ner och Bermudastationen st\u00e4ngdes.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Jag flyttade hem och hamnade av en ren tillf\u00e4llighet i reklambranschen.<\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Livet \u00e4r en ov\u00e4ntad resa full av ov\u00e4ntade m\u00f6jligheter. <\/span><\/span><\/span><\/p>\n

Ta vara p\u00e5 dem. “<\/strong><\/span><\/span><\/span><\/p>\n

 <\/p>\n

\u00a0<\/span><\/p>\n

\u00a0<\/span><\/p>\n

\u00a0<\/span><\/p>\nTweet<\/a>","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

F\u00f6r n\u00e5gon m\u00e5nad sedan skrev jag en kr\u00f6nika i Dagens Media, d\u00e4r jag kommenterade det faktum att Lars Hall valt att hoppa av Platina-akademien i protest mot att bara m\u00e4n v\u00e4ljs in gruppen. Jag skrev bland annat att det var det den fr\u00e4msta insats f\u00f6r reklambranschen som gjorts fr\u00e5n Platina-akademin. \u201dFaktum \u00e4r\u201d, skrev jag, \u201d […]<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"jetpack_post_was_ever_published":false,"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":true,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","enabled":false}}},"categories":[38,68,97],"tags":[63,107],"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/p1k0bi-nA","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_likes_enabled":true,"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/blogg.notabene.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1462"}],"collection":[{"href":"https:\/\/blogg.notabene.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/blogg.notabene.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.notabene.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.notabene.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=1462"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/blogg.notabene.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1462\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1464,"href":"https:\/\/blogg.notabene.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1462\/revisions\/1464"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/blogg.notabene.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=1462"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.notabene.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=1462"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.notabene.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=1462"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}