![\"\"](\"https:\/\/media.notabene.se\/2011\/01\/Grand-Ronjon-exteri%C3%B6r.jpg\")
<\/p>\nDet var en lite dimmig februaridag 1986 d\u00e5 vi var p\u00e5 v\u00e4g fr\u00e5n Gen\u00e8ve till Beaune, Bourgognes huvudstad.<\/p>\n
Kenny hade varit p\u00e5 Bilsalongen och sj\u00e4lv hade jag lyckats s\u00e4lja in ett reportage till Gourmet om Hospice de Beaune. \u00a0S\u00e5 vi tog med ungarna p\u00e5 en liten biltur i Europa. En av v\u00e5ra f\u00f6rsta, sedermera otaliga bilresor i Frankrike.<\/p>\n
Vi k\u00f6rde sm\u00e5 v\u00e4gar p\u00e5 landsbygden i Bresse och b\u00f6rjade bli v\u00e4ldigt hungriga. Men det var ont om byar. Pl\u00f6tsligt s\u00e5g vi dock en liten, handskriven skylt \u201dFerme Auberge\u201d. \u00a0Kombinationen bondg\u00e5rd och v\u00e4rdshus l\u00e4t sp\u00e4nnande, s\u00e5 vi f\u00f6ljde skyltarna, flera kilometer, innan vi kom fram till en typisk<\/p>\n
liten Bresse-bondg\u00e5rd. Det stod gott om bilar utanf\u00f6r, s\u00e5 det verkade lovande.<\/p>\n
Vid grinden stod en stor sch\u00e4ferhund, men den verkade r\u00e4tt sn\u00e4ll, s\u00e5 vi gick n\u00e4rmare. Hunden kom f\u00f6rst emot oss, v\u00e4nde sedan, gick ett par steg mot huset innan hon v\u00e4nde sig om igen och tittade p\u00e5 oss, f\u00f6r att f\u00f6rs\u00e4kra sig om att vi f\u00f6ljde efter.<\/p>\n
Vi steg in i huset och m\u00f6ttes av ett v\u00e4lkomnande sorl. Men en kvinna i folkdr\u00e4kt kom fram och skakade p\u00e5 huvudet: \u201dTyv\u00e4rr det \u00e4r alldeles fullt och det tar nog ett tag innan det blir n\u00e5got ledigt\u201d.<\/p>\n
S\u00e5 det var bara att v\u00e4nda p\u00e5 klacken.<\/p>\n
Tv\u00e5 dagar senare, n\u00e4r vi skulle \u00e5ka norrut igen fr\u00e5n Beaune, tog vi samma v\u00e4g tillbaka och lyckades \u00e5terfinna g\u00e5rden. Le Grand Ronjon.<\/p>\n
Hunden satt \u00e5ter vid grinden och proceduren upprepades. Men nu, n\u00e4r vi steg in i farstun m\u00f6tte kvinnan oss med ett leende: \u201dJa, nu har vi plats!\u201d.<\/p>\n
Vi slog oss ner vid ett bord framf\u00f6r den \u00f6ppna spisen och v\u00e4ntade med sp\u00e4nning p\u00e5 att f\u00e5 se menyn. Fast den kom aldrig. Ist\u00e4llet kom en kanna vatten, en kanna vin och en korg med br\u00f6d. Strax d\u00e4refter en stor sk\u00e5l med sallad med krutonger och en dressing som naturligtvis inneh\u00f6ll Dijon-senap. Dijon ligger bara n\u00e5gra mil fr\u00e5n g\u00e5rden.<\/p>\n
Efter salladen var det dags f\u00f6r kalvstek med ris.<\/p>\n
Till efterr\u00e4tt en favorit i de h\u00e4r trakterna, f\u00e4rskost (och d\u00e5 menar jag verkligen f\u00e4rsk), med socker och cr\u00e8me fra\u00eeche.<\/p>\n
Vi var de enda g\u00e4sterna, s\u00e5 Madame Guyon, hade tid att prata bort en stund. Hon ber\u00e4ttade att hon och hennes man tr\u00f6ttnat p\u00e5 ett betydligt mer stressigt stadsliv och best\u00e4mt sig f\u00f6r att flytta ut p\u00e5 landet och bli lantbrukare. Allt som serverades kom fr\u00e5n g\u00e5rden, eller fr\u00e5n sl\u00e4ktingar vid Medelhavet som levererade frukten.<\/p>\n
\u201dNi har just \u00e4tit en bit av v\u00e5r kalv, Marguerithe\u201d, ber\u00e4ttade Madame Guyon. Hon och hennes man visade oss runt. Det minimala k\u00f6ket, osttillverkningen, kycklingarna och de andra djuren. Ett litet g\u00e4strum p\u00e5 vinden.<\/p>\n
Efter det bes\u00f6ket blev Le Grand Ronjon ett popul\u00e4rt etappm\u00e5l i Frankrike.<\/p>\n
G\u00e5rden v\u00e4xte, k\u00f6ket rustades upp, matsalen expanderade och menyn ut\u00f6kades. En lokal favorit blev snabbt Bressekyckling med murkor. Ofta var restaurangen proppfull, men det fanns alltid plats f\u00f6r oss. Monsieur Guyon tog ofta fram sin vevlira och spelade f\u00f6r g\u00e4sterna.<\/p>\n
En g\u00e5ng n\u00e4r vi kom f\u00f6rbi, var restaurangen st\u00e4ngd. Men vi fick i alla fall inte \u00e5ka d\u00e4rifr\u00e5n innan vi f\u00e5tt br\u00f6d, charkuterier och vin (eller l\u00e4sk f\u00f6r chauff\u00f6ren). Vi tog med svensk Punsch i present, vilket uppskattades. Men de hade lite sv\u00e5rt att f\u00f6rst\u00e5 hur det fungerade i ett land d\u00e4r man drack mj\u00f6lk till maten och inte sj\u00e4lvklart vin.<\/p>\n
Monsieur Guyon blev, p\u00e5 grund av en med tiden imposant kroppshydda, hj\u00e4rtsjuk. Madame Guyon ganska sliten av allt h\u00e5rt jobb. Deras son tog \u00f6ver f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan, tillsammans med sin unga hustru. Sonen Guyon hade g\u00e5tt p\u00e5 restaurangskola, s\u00e5 verksamheten v\u00e4xte ytterligare och blomstrar vidare.<\/p>\n