Det var en lite dimmig februaridag 1986 då vi var på väg från Genève till Beaune, Bourgognes huvudstad.

Kenny hade varit på Bilsalongen och själv hade jag lyckats sälja in ett reportage till Gourmet om Hospice de Beaune.  Så vi tog med ungarna på en liten biltur i Europa. En av våra första, sedermera otaliga bilresor i Frankrike.

Vi körde små vägar på landsbygden i Bresse och började bli väldigt hungriga. Men det var ont om byar. Plötsligt såg vi dock en liten, handskriven skylt ”Ferme Auberge”.  Kombinationen bondgård och värdshus lät spännande, så vi följde skyltarna, flera kilometer, innan vi kom fram till en typisk

liten Bresse-bondgård. Det stod gott om bilar utanför, så det verkade lovande.

Vid grinden stod en stor schäferhund, men den verkade rätt snäll, så vi gick närmare. Hunden kom först emot oss, vände sedan, gick ett par steg mot huset innan hon vände sig om igen och tittade på oss, för att försäkra sig om att vi följde efter.

Vi steg in i huset och möttes av ett välkomnande sorl. Men en kvinna i folkdräkt kom fram och skakade på huvudet: ”Tyvärr det är alldeles fullt och det tar nog ett tag innan det blir något ledigt”.

Så det var bara att vända på klacken.

Två dagar senare, när vi skulle åka norrut igen från Beaune, tog vi samma väg tillbaka och lyckades återfinna gården. Le Grand Ronjon.

Hunden satt åter vid grinden och proceduren upprepades. Men nu, när vi steg in i farstun mötte kvinnan oss med ett leende: ”Ja, nu har vi plats!”.

Vi slog oss ner vid ett bord framför den öppna spisen och väntade med spänning på att få se menyn. Fast den kom aldrig. Istället kom en kanna vatten, en kanna vin och en korg med bröd. Strax därefter en stor skål med sallad med krutonger och en dressing som naturligtvis innehöll Dijon-senap. Dijon ligger bara några mil från gården.

Efter salladen var det dags för kalvstek med ris.

Till efterrätt en favorit i de här trakterna, färskost (och då menar jag verkligen färsk), med socker och crème fraîche.

Vi var de enda gästerna, så Madame Guyon, hade tid att prata bort en stund. Hon berättade att hon och hennes man tröttnat på ett betydligt mer stressigt stadsliv och bestämt sig för att flytta ut på landet och bli lantbrukare. Allt som serverades kom från gården, eller från släktingar vid Medelhavet som levererade frukten.

”Ni har just ätit en bit av vår kalv, Marguerithe”, berättade Madame Guyon. Hon och hennes man visade oss runt. Det minimala köket, osttillverkningen, kycklingarna och de andra djuren. Ett litet gästrum på vinden.

Efter det besöket blev Le Grand Ronjon ett populärt etappmål i Frankrike.

Gården växte, köket rustades upp, matsalen expanderade och menyn utökades. En lokal favorit blev snabbt Bressekyckling med murkor. Ofta var restaurangen proppfull, men det fanns alltid plats för oss. Monsieur Guyon tog ofta fram sin vevlira och spelade för gästerna.

En gång när vi kom förbi, var restaurangen stängd. Men vi fick i alla fall inte åka därifrån innan vi fått bröd, charkuterier och vin (eller läsk för chauffören). Vi tog med svensk Punsch i present, vilket uppskattades. Men de hade lite svårt att förstå hur det fungerade i ett land där man drack mjölk till maten och inte självklart vin.

Monsieur Guyon blev, på grund av en med tiden imposant kroppshydda, hjärtsjuk. Madame Guyon ganska sliten av allt hårt jobb. Deras son tog över för några år sedan, tillsammans med sin unga hustru. Sonen Guyon hade gått på restaurangskola, så verksamheten växte ytterligare och blomstrar vidare.

Men en kalvstek som Marguerithe fick vi aldrig mer.

Tweet