Henri Pagot visste vad han pratade om – och varför

Den 21 april somnade Henri Pagot in efter en längre tids sjukdom.

Han var (bland annat) något så ovanligt som en svensk journalist som både var ärligt intresserad av reklam och insatt i dess betydelse. Det innebar också att Svenska Dagbladet under en period var den dagstidning som hade bäst inblick i ämnet. Detta under den period som Henri Pagot var ensamredaktör för SvD:s satsning på en reklam- och marknadsföringssida i näringslivsbilagan en gång i veckan.

Även om det onekligen var ett väldigt begränsat utrymme var det ändå bättre än vad dags- (och affärs)pressen i övrigt ägnade (och än idag ägnar) åt detta ämne.

Henri Pagot insåg att det var en viktig uppgift att tydliggöra reklamens roll.

”Pressens inställning till reklam är ett bekymmer. Det är viktigt att journalistkåren förstår vem det är som betalar deras löner. Det är tragiskt att tidningar som DN och DI har en så bristfällig bevakning av reklamområdet”, sa han exempelvis i en intervju som jag gjorde med honom 1996.

Detta i samband med att han lämnade journalistjobbet för en anställning som informationschef och vice VD på Reklamförbundet.

Han hade tidigare varit en av förbundets ivrigaste kritiker. Mycket av hans kritik hade grundats på hans förståelse för reklamens betydelse för samhällsekonomin och hans önskan att Reklamförbundet med större tyngd och patos skulle tydliggöra denna roll och stärka reklamens och reklambranschens ställning.

”För ett antal år sen redan sa Pehr Gyllenhammar att Volvos viktigaste tillgång var varumärket. Det tyckte många var konstigt. Inte för att de inte höll med honom, utan för att de inte begrep vad han menade!”, sa han i samma intervju.

Hans egen syn på ämnet bottnade både i intresse och kunskap. Han utbildade sig först till ekonom och marknadsförare och jobbade sedan i fyra år med snabbrörliga konsumentprodukter på Mölnlycke, innan han hoppade av för att börja på journalisthögskolan i Göteborg.

När han sa upp sig på Mölnlycke uttryckte flera av hans arbetskamrater beundran för modet att hoppa av och göra något nytt.

Han blev inte fegare med åren, utan vågade byta bana flera gånger och var verksam inom många delar av reklam-, marknadsförings- och informationsbranschen. Samt journalistiken.

Efter journalisthögskolan började han på Resumé.

”Jag tyckte att jag hade en konkurrensfördel i min bakgrund”, konstaterade han helt korrekt när jag talade med honom om saken.

Sen blev det alltså Svenska Dagbladet innan han ”bytte sida” till Reklamförbundet.

Där bidrog han starkt till att göra Reklamförbundet mer synligt och höja debattklimatet. Det kunde gälla allt från frågor om byråupphandlingar och ”pitcheländet” till debatten om reklam till barn.

I det senare fallet skrev han en debattartikel i Svenska Dagbladet, föranledd av att diskussionerna om TV-reklam till barn hade tagit fart hösten 1997 då Sveriges Konsumentråd inlett en bojkott av TV3, som riktade reklam till barn.  

Hans argument i debattartikeln var inte, de man kanske kunnat tro, att reklam till barn väl inte var något större problem.

Tvärtom.

”Annonsörerna som påverkas av det svenska förbudet att sända TV-reklam riktad till barn under 12 år, har stundtals använt argument och arbetsmetoder som undergräver förtroendet för dem”, skrev han och fortsatte: ”Det är en fråga om moral, etik och värderingar i vidare bemärkelse”.

Det var långt ifrån alla som uppskattade att Reklamförbundet ställde sig på samma sida som Konsumentrådet och han fick rejält mothugg från exempelvis dåvarande Annonsörföreningen.

Det var dock ingenting som hindrade honom från att fortsätta att arbeta och argumentera för det som han och Reklamförbundet ansåg vara rätt och viktigt.

Från Reklamförbundet gick han senare till tidningen Vision. Vidare till en pr-byrå. Och tillbaka till Reklamförbundet som informationschef. Dit kom sedan Anna Serner som vd. Hon värvade honom senare också till Tidningsutgivarna när hon var vd där. Totalt jobbade de tillsammans i 1,5 decennium.

Under senare år jobbade han som kommunikationskonsult, tills sjukdomen drabbade honom.

Jag kände inte Henri Pagot privat men träffade och intervjuade honom många gånger under hans tid på Reklamförbundet. Jag lyckades inte anställa honom som journalist på Quo Vadis, även om jag försökte en gång. Däremot hade jag glädjen att ha honom som medlem i den lilla grupp som tillsammans med QV-redaktionen och tre andra framträdande branschrepresentanter, skulle utse en mottagare av ”Quo Vadis Jubileumsstipendium”. Ett stipendium vi instiftade i samband med tidningens 10-årsjubileum 1997. Tanken var att stipendiet, på 10 000 kronor, skulle inspirera en verksam journalist eller journaliststuderande att lära sig mer om reklam och marknadsföring för att på det sättet bidra till mediernas ökade bevakning av området.

Men intresset från journalisthåll var mycket skralt och, om jag minns rätt, kom bara en ansökan.

Ämnet var, som sagt, styvmoderligt behandlat och få journalister brydde sig om reklambranschen.

Kanske uppfattades den inte som tillräckligt seriös och prestigefull. För obekant och lättviktig.

Det var för få som delade Henri Pagots mod och lust att pröva nytt. Eller levde efter samma motto som han. Jag skrev ett personporträtt på honom vid ett tillfälle och frågade då efter hans personliga motto.

Hans svar borde fler lägga på minnet och leva efter än idag:

”Man ska skratta så mycket man kan och inte vara så rädd. Det finns alldeles för mycket dåligt självförtroende.”