Matprat

Vilken är den egentliga skandalen?

Carin Fredlund10 Comments

Det är inte Findus fel, utan ditt. Och mitt. Och detta ständiga fokus på pris istället för kvalitet.

 Just nu funderar Livsmedelsverket fortfarande på om Findus ska polisanmälas för brott mot livsmedelslagen, sedan det konstaterats att det var häst- och inte nötkött i köttfärssåsen i Findus frysta lasagne.

 Men det lär inte bara vara Findus lasagne som innehåller häst. De svenska livsmedelskedjorna har samma leverantör till sina EMV-lasagner också – Eldorado, Willys, Hemköp, Coop och Ica Basic. Precis som flera skolor och lunchrestauranger. De har alla skicka prover för analys av den köttfärssås som tillagas i Luxemburg av en fransk leverantör, av kött från ett rumänskt slakteri.

 Det är dock Findus som får ta den allra hårdaste smällen. Då tänker jag inte enbart på risken för polisanmälan, utan den svåra skada detta orsakar varumärket Findus. Det är det enda fristående, äkta, varumärket i sammanhanget. Livsmedelskedjorna skakar lite på sig och har fortfarande full kontroll över sin egen distributionsapparat och vägen till konsumenterna. Inte kommer Ica eller Coop att slänga ut sina egna varor, till förmån för någon annan. Men Findus kan räkna med extra motstånd. Från både konsumenterna och kedjorna.

Denna så kallade Köttfärsskandal, är ett alldeles strålande exempel på följden av ett av dagens största problem, inte bara inom livsmedelsområdet. Det vill säga – detta ständiga fokus på låga priser istället för kvalitet.

Problemet blir alldeles speciellt påtagligt i samband med offentlig upphandling och i samband med kedjornas egna märkesvaror (mer om problemet med EMV i ett separat inlägg).

Kedjorna pressar leverantörerna till att slåss med lägsta möjliga pris. Offentliga upphandlare – skolor, sjukhus, vårdinrättningar och så vidare – gör detsamma. Och vad gör man då, om man vill leverera? Jo man letar reda på underleverantörer, som har underleverantörer, som har underleverantörer, som kan bjuda under varandra tills det blir möjligt att överträffa (eller snarare underträffa) det lägsta av låga priser. Och till slut kan man ro hem avtalet, beställningen från Ica eller Hemköp, under eget namn eller som leverantör till EMV eller från en kommun på lunchmaten till dagis och ålderdomshem.

Men innan man har kommit tillräckligt långt ner i pris i den där raddan av underleverantörer, är risken överhängande att kvalitén har sjunkit ungefär lika lågt. Ketchupen eller sylten får allt mer socker och mindre råvaror. Nötköttet får bytas mot häst. Och underleverantörer längre ner i kedjan kan pressa sina priser ytterligare genom att hoppa över petitesser som skatter och arbetsgivaravgifter. Och ingen vill notera bismaken.

Men billigt blev det.

 

 

Print Friendly, PDF & Email

Under de läckraste av stjärnhimlar

Carin FredlundLeave a comment

Göteborg har fått en ny stjärnkrog: Thörnströms Kök. Grattis till göteborgarna och Håkan Thörnström. Och grattis till Michelin som har ett av världens mest eftertraktade marknadsföringsverktyg.

 

Det måste vara varje marknadsförares dröm att lyckas lika bra som franska Michelinkoncernen. Att skapa en marknadsföringsåtgärd som växer till sådana proportioner som Guide Michelin.

Visst, många ser fram emot nästa års Ikea-katalog, men när det gäller Michelins röda guide står hela restaurangvärlden på tå och flämtar av spänning, alla matroade bläddrar upphetsat i den nya upplagan och varenda tidning skriver om den.

1900 började Michelin dela ut en liten enkel guidebok till sina kunder. Där listades allt från bensinstationer, restauranger och hotell. Den bakomliggande tanken var förstås att locka läsarna till fler bilresor för att slita mer på däcken.

Sedan 1931 revideras boken årligen och täcker dessutom i stort sett hela Europa, liksom delar av USA samt Tokyo, i ett flertal separata guider.

Sverige ligger dock fortfarande endast med i den utgåva som täcker större, europeiska städer ”Major cities Europé” och då är det endast Stockholm och Göteborg som täcks.

Det kan säkert vara en rimlig förklaring till att Oaxen, som av många anses vara Sveriges bästa restaurang, nu stänger sin skärgårdsrestaurang, för att återuppstå om ett år i Stockholm.

Ett nödvändigt steg i deras varumärkesbygge, som absolut mattempel.

Med tanke på Sveriges utveckling som matland, i kombination med inte minst danska framgångar, skulle man annars kanske kunna hoppas på en framtida Guide Michelin Scandianva.  Det skulle vara en stor marknadsframgång för matlandet Sverige. Vi har kommit väldigt långt, matmässigt på senare år. Nyligen vann också Tommy Myllymäkä silver i kocktävling, Mat-VM: Bocuse d’Or.

Så Michelin skulle nog kunna ha en del att fundera på.

Själva gjorde dock Michelin en riktig tabbe inför 100-årsjubileumet vid sekelskiftet. Då beslutades att den klassiska röda Michelin-guiden, bara skulle få kallas Guide Rouge, vilket är det ursprungliga officiella namnet. Det finns ju också en Guide Vert, grön guide, i Frankrike. Där finner man kartor och information om sevärdheter och historia.

Men namnändringen blev inte långvarig. Sedan några år är Guide Michelin, der officiella namnet igen.

Men Guide Michelin är inte bara en guide till lyxkrogar och himmelska måltider. Det är en ovärderlig guide för alla resenärer. Speciellt förstås i de länder som är komplett täckta, som (framför allt förstås) Frankrike, Tyskland, Benelux, Storbritannien och så vidare.

Min familj och jag har i många år rest väldigt mycket med bil runt Europa, speciellt i Frankrike. Aldrig utan en färsk upplaga av Guide Michelin.

För här hittar man, förutom stjärnmärkning av restauranger, också listor med restauranger med god, prisvärd mat som belönas med en Bib Gourmand. Den som symboliseras av Michelins logotyp, en glad Michelin-gubbe. Dessutom listas restauranger som inte når upp till någon av utmärkelserna, men är värda att finnas med i alla fall, samt hotell och värdshus för övernattning, med beskrivningar och en mängd beskrivande symboler för standard och service.

Det är väldigt enkelt att resa i Frankrike, inte minst med en Guide Michelin vid sin sida. Utbudet av prisvärda hotell är enormt. Många gånger har vi bott i små sviter och trivsamma familjerum för 4 personer till högst rimliga priser. Inte sällan har också stjärnkrogarna några rum för resande.

Med Guidens hjälp har vi hyrt in oss på en stjärnkrog i Bretagne under en vecka, ätit och sovit oss igenom Alsace och Bourgogne i flera omgångar, utforskat Provence och närliggande områden, samt  funnit vårt favorithörn i sydvästra Frankrike.  Ibland har det handlat om tjusiga stjärnbeströdda gourmettempel. Andra gånger har det istället blivit stillsamma värdshus i gudsförgätna avkrokar.

Vi brukar vanligtvis aldrig boka någonting i förväg, när vi är ute och bilar. Men när vi börjar känna att det nog räcker med någon timma till i bilen sätter jag igång och letar efter lämpliga nattkvarter. Lugnt läge, bra mat, rimliga priser. Det hittar jag enkelt med Michelins hjälp.

Ett av de trevligaste matminnena av det slaget var den trestjärniga restaurangen Lameloise i Chagny, i Bourgogne. Där gällde bordsbeställning minst en månad i förväg och skriftlig bekräftelse på bokningen.

Krogen var livlig och sorlet glatt och inspirerande. Ingen tung, seriös och pretentiös stämning där inte.

Barnen var ganska små, 5-6 år, vid det tillfälle då vi bodde där, men de fick minst lika bra service som sina föräldrar.

Så medan maken och jag åt en läcker sjurätters avsmakningsmeny, där jag fortfarande har svårt att glömma piggvaren med tomatconcassé, fick barnen en bra biff, som skars upp i lagom stora tuggor av en trevlig kypare. När sonen tappade sin servett på golvet, tog det inte många sekunder innan en ny, ren och nymanglad lades på hans knä och den som vidrört golvet var förpassad till tvättkorgen.

Något som jag trots allt minns speciellt väl var frukosten. Det brukar vara ett rätt sorgligt kapitel på franska hotell. Men på Lameloise bjöds en liten buffé med de vanliga franska småfrallorna och croissanterna, förstås. Men hemlagad marmelad, färska körsbär och finns, färsk getost.

 

Print Friendly, PDF & Email

Matlandet Sverige

Carin Fredlund4 Comments

Som all annan utveckling blir den bäst om man blandar och kryddar med influenser och kunskap från många olika håll. Det gäller inte minst svensk mat, som idag kommer alltmer i fokus. Både råvaror och svenska kockar röner framgångar. Det finns enorma möjligheter i den utvecklingen. Men en stor fara – bristen på insikt i vad bra mat och hög kvalitet betyder. Något som genom kedjornas egna märkesvaror ytterligare försvåras.

Sverige har blivit ett hett matland. I Sveriges Marknadsförbunds senaste spaning om svenska varumärken i internationella media har svenska livsmedel speciellt uppmärksammats. Rapporten finns tillgänglig på bloggen The Brand Man.

För inte så länge sedan skrev Dagens Industri om hur svenska premiumlivsmedel introducerats i London i prestigebutiker.  Nyligen vann den svenske kocken Tommy Myllymäkä silver i världens mest prestigeladdade kocktävling, Bocuse d’Or. Och svensk tv visar så många matprogram att det skulle krävas skohorn för att få in fler i tablån.

Men det är inte så många decennier sedan vår matkultur var rätt torftig i en internationell jämförelse. Visst har vi haft bra råvaror, men få har haft kunskap och intresse av att göra något riktigt bra av dem. Det låg en hel del sanning i den konversation som jag råkade tjuvlyssna på någon gång i slutet av 1970-talet. Jag satt på en lunchrestaurang i närheten av franska ambassaden och vid bordet bredvid mig satt två fransyskor och diskuterade hur det var att bo i Sverige. ”Jo, det är egentligen väldigt bra” var sammanfattningen ”om det inte bara varit för maten!”

Utbudet i butikerna var rätt begränsat fortfarande, för att inte tala om restaurangutbudet. Herregud den första pizzerian kom någon gång i decennieskiftet 60-70 och i stort sett alla andra kök var bristfälligt representerade, frånsett några franska plagiat. Själva restaurangutbudet även i Stockholm var mycket begränsat.

 

Det är svårt att tro det nu, när hela världen står till buds. Både i butik och krog.

Det finns några personer man i första hand bör tacka för att Sverige har blivit ett verkligt matland att räkna med. Dessa är exempelvis Johnny Cheng, Fernando Di Luca och Simon Spies.

Johnny Cheng introducerade sojan i Sverige på 1960-talet och senare tog hans döttrar över och skapade varumärket Mrs Cheng’s som bredde det asiatiska sortimentet rejält.

 

Fernandi Di Luca introducerade riktig pasta, som generalagent för Barilla, och tvingade in olivolja på Ica.

(För den som är intresserad publicerar jag lite mer information om familjerna Cheng och Di Luca och deras betydelse i ett separat inlägg).

Simon Spies gjorde också en betydande insats som en av de tidiga charterarrangörerna, som tog svenskarna till exotiska platser som Mallroca, Rimini och Kanarieöarna. De modigaste vågade sig till och med på att äta den lokala maten utan invändning. I varje fall som komplement till specialkrogarna som bjöd på svenska köttbullar.

För en förutsättning för att det svenska matundret har självfallit varit att gemene man fått ett ökat intresse för annat än stuvade makaroner och falukorv. Att konsumenterna skulle ställa större krav på variation och bredare utbud. Det skulle varit trögt utan de tre pionjärerna här ovan.

Men ett problem, som familjerna Cheng och Di Luca fått brottas med, liksom alla andra fria livsmedelsproducenter, är detta ständiga fokus på pris istället för kvalitet och kedjornas egna märken som får helt andra konkurrensmöjligheter i butiken. (I ett separat inlägg har jag publicerat en tidigare artikel från Quo Vadis, där jag analyserade Icas hantering av Zetas pasta 2007).

För vad hjälper de bästa råvaror eller en handfull internationellt konkurrenskraftiga kockar?

För mycket av den allmänna attityden till mat är fortfarade att lågt pris är viktigare än hög kvalitet och att maten hellre ska vara bekvämt snabblagad än god.

Många konsumenter handlar mat enbart efter kronor och ören. Det finns en gigantisk kunskapsbrist bland svenska konsumenter, som hellre köper vattensjuk, fryst importkyckling för några kronor färre än färsk frigående svensk kyckling.

Av samma bristande matkunskap slänger man också efter datumärkning istället för på grund av doft och smak.

Men det finns en försiktigt växande skara människor som bryr sig om vad de stoppar i sig. Säkert kan vi tacka Mats-Eric Nilsson på Svenska Dagbladet för hans hjälp i boken ”Den hemlige kocken”. Den ständiga strömmen av matprogram som nu sköljer över oss i tv, ska förhoppningsvis också lämna vissa spår.

Vad man kan önska ytterligare är att svenska folket börjar ifrågasätta kedjornas dominans och domderande med sina leverantörer. En situation som gör det omöjligt att vara liten och konkurrera om en plats i hyllan. Om vi istället börjar kräva tillgång till lokala producenter ett breddat utabud utanför kedjemärkena så blir det mer spännande i köket också.

Då kan Sverige bli ett verkligt matland och föredöme, inte bara för utländska turister på lyxkrogarna eller de mest medvetna. Utan för alla svenskar. Förutsättningarna finns verkligen.

Print Friendly, PDF & Email

Fernando Di Luca bygger Di Luca med hjälp av passion och familjen

Carin Fredlund2 Comments

Matlandet Sverige har utvecklats bland annat med god hjälpa av Fernando Di Luca. När han kom till Sverige saknade han sitt hemlands råvaror. Det ville han ändra på. Han började med att tvinga ICA ta in olivolja. Jag intervjuade Fernando Di Luca och hans son Christian för några år sedan om deras arbete med varumärkena Zeta och Di Luca.
Det har hänt mycket med svenska matvanor på senare år. Intresset för mat och vin ökar och i TV trängs karismatiska kökschefer om utrymmet. Svenska kockar står högt i kurs och vinner internationella utmärkelser.

Även i de svenska folkköken står glada amatörer och lagar till läckerheter som deras föräldrar varken hört talas om eller skulle våga sig på.

En del av den här utvecklingen är en följd av ökat resande och öppenhet. Mycket har vi olika invandrarkulturer att tacka för. Dessutom har en handfull personer betytt mer än andra för att utveckla svenska smaklökar. Ett sådant exempel är familjen Di Luca.

När Fernando Di Luca kom till Sverige i början av 70-talet, var det något av ett kulinariskt u-land. Pasta var fortfarande bara makaroner, gärna kokta i mjölk.

Och olja! Det var väl något man hällde i bilen?

Hur skulle han kunna överleva i ett land där man inte ens kunde få tag på en anständig olivolja i ett vanligt snabbköp?

Fernando Di Luca jobbade som nattportier på Hotell Malmen på Söder i Stockholm. Tvärs över gatan låg en stor Metro-butik. Dit gick han och gjorde egna ”marknadsundersökningar” för att ta reda på konsumenterna åsikt om olivolja. ”Olivolja?! Vadå?” kan man sammanfatta reaktionen.

Men Fernando Di Luca drivs nu inte enbart av rationella argument. Han underkände sin egen undersökning, åkte ner till Italien och letade reda på en oljeproducent. Det blev Zucchi och deras varumärke Zeta.

Tillbaka i Sverige gick han upp till ICA för att sälja in oljan.

Och fick nobben direkt.

Naturligtvis brydde han sig inte så mycket om det. Istället besökte han ett stort antal ICA-butiker och lyckades få de enskilda handlarna intresserade. Med deras beställningar i väskan återvände han till ICA, som inte hade annat att välja på än att ta hem oljan.

Under de först åren var det fortfarande Zucchi som stod bakom varumärket, men idag äger Di Luca & Di Luca varumärket för den nordiska marknaden.

Trägen vinner.

Det tog ett bra tag innan olivolja blev en självklarhet i svenska skafferier. Men med åren har fett- och hälsodebatten bidragit till utvecklingen. Idag känner de flesta till att vi skall äta mindre mättat och mer enkelomättat fett, som i exempelvis rapsolja och olivolja, för att hålla oss friska. Matvanorna runt medelhavet är goda förebilder för dem som vill leva friskare och undvika exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar. Det kan vi lära oss i reportage i både tidningar och TV.

Idag börjar vi till och med förstå att det finns många sorters olja och att inte ens olivolja är en produkt, utan många.

Det gick snabbare för Fernando Di Luca att lära oss vad riktig pasta är. 1974 började han som generalagent för Barilla, och blev på kuppen svensk pastakung. Barilla är överlägsen marknadsledare än idag.

När Barilla 1997 startade egen represenation i landet stod Di Luca inför ett vägskäl.

En stor del av omsättningen försvann med pastan. Frågan var på vilket sätt detta skulle ersättas. Ett alternativ var att fokusera på olivolja, som vid det laget kompletterats med vinäger. Företaget hade redan 60 procent av marknaden, kunde man öka den andelen ytterligare? Hur mycket kunde den totala konsumtionen ökas?

Det fanns stora risker med en sådan fokusering.

Trenden med kedjornas egna varumärken var i gång och konkurrensen skulle hårdna. Och tänk om någon kastade ut ett larm om att olivolja är farligt? Marknaden skulle sjunka snabbt, och det skulle ta tid innan felaktiga uppgifter rättades till i konsumenternas medvetande.

– Vi frågade oss själva vad vi var bra på. Olja var självklart en del av det svaret. Men det var bredare än så – basen i vår verksamhet var Italien. Vi beslutade oss för att bli italienspecialisten och sakta utöka vårt sortiment efter den linjen, berättade Christian Di Luca tidigare i en intervju i Quo Vadis.

Han är Fernandos son och marknadschef i företaget.

Steg för steg på nya vägar.

För det lilla familjeföretaget är det nödvändigt att ta ett steg i taget. Därför började man med oliver.

Det är en marknad med många lågprismärken av, ofta, ganska medioker kvalitet. Därför valde man också att tala om ”Delikatessoliver”.

2000 kom så först oliver med varumärket Zeta. Ett lycksamt steg och idag har man ett tiotal varianter. Året därpå gick man vidare och lanserade antipasto, som exempelvis olivcreme, tapenade, soltorkade tomater, grillad paprika etc.

Filosofin bakom produktutveckling och nylanseringar är enkelt:

– Vi letar efter produkter som är typiska för den italienska matkulturen och som vi själva tycker är goda, förklarade Christian Di Luca.

– Jag är stolt över min matkultur och vill gärna dela med mig av den, berättade Fernando Di Luca.

Det ligger inga omfattande konsumentundersökningar bakom besluten. Däremot händer det att Christian och Fernando själva går ut i några butiker och frågar konsumenter vad de tycker om olika förpackningsalternativ.

Men det mesta av utveckling och vägval sker vid livliga diskussioner på företaget och tillsammans med Zetas ”reklambyrå”, som huvudsakligen består av Mikk Noodapera. Han har samarbetat med Fernando Di Luca sedan 1989, bland annat med formgivningen av varumärkets förpackningar. Björn Hedlund, är sedan många år en samarbetspartner och ”byrån” trycksakskonsult och projektledare. Idag är Mattias Jersild copywriter bakom bland annat kampanjen, som just nu lanserar den nya premiumpasta ”Casa Di Luca”.

 

Lars Falk var med i samarbetet under ett stort antal år, både för att bidra till att vidareutveckla varumärke och skriva ett antal böcker, broschyrer och små skrifter om olika produkter. När han började samarbeta med Zeta, bestod sortimentet enbart av olja och vinäger.

Lars Falk beskrev, i min tidigare intervju, Zeta som ett idealiskt uppdrag av en art som är få reklambyråer förunnat.

– Man har bestämt sig för grunden: Zeta är italienskt, äkta och personligt. Sen arbetar man konsekvent och uthålligt efter de riktlinjerna, berättade Lars Falk.

Han skildrar också det stora engagemanget och snabba beslutsvägarna som ytterligare styrka i arbetet. Det är ett familjeföretag och makten sitter hos Fernando och Christian, konstaterade Falk.

Det gör det möjligt att prova, omvärdera, ändra och förbättra. En ständig process.

Mycket av de marknadsaktiviteter som gjorts genom åren för Zeta har en klar pedagogisk ton. Nya produkter presenteras i broschyrer, som både beskriver råvarornas kulinariska och historiska italienska ursprung och ger förslag på hur de ska användas i maten. Detta kompletteras emellanåt med en mer omfattande produktion, som exempelvis boken ”Förälskad i olivolja”. Eller kokboken ”Sås med olivolja”.
– Vi har en unik fördel i att ha en levande människa bakom produkterna. Folk är nog lite trötta på allt det ytliga i reklamen. Men vi släpper inte ut en enda grej utan att kunna sätta vårt namn på det, förklarade Christian Di Luca.

Fernando Di Luca var lite tveksam till att profilera sig själv så tydligt som han gjort, genom sin bild på förpackningar, i broschyrer och så vidare.  Men sakta men säkert har han förstått betydelsen av detta och blivit alltmer noga med att det som sägs verkligen stämmer med honom.

I kampanjen som lanserar pastan Casa Di Luca, är det inte bara Fernando själv som är med, utan också hans barn, som förutom Christian, heter Gabriella och Paola.

 

Print Friendly, PDF & Email

Vad var det egentligen som fick Ica att kasta ut Zetas pasta 2007?

Carin Fredlund2 Comments

Sommaren 2007 försvann Zetas pasta från Ica. När jag tittade lite närmare på förloppet kunde jag inte komma till någon annan slutsats än att det berodde på att märket blev för stort hot mot de egna makaronerna. Eller vad tror du, när du läst min artikel från Quo Vadis i september 2007, som jag återpublicerar här?

Varumärket Zeta har byggts kring den italienska maten. Först lanserades olivolja, sedermera breddades oljesegmentet, kompletterades med vinäger, senare pesto och antipasto. 2005 var det dags för pasta.

Varumärket är starkt förknippat med Fernando Di Luca, som grundat företaget och driver det tillsammans med sin familj. Produktportföljen växer sakta med produkter som familjen Di Luca väljer ut ur sitt italienska ursprung och från handplockade leverantörer.

Zetas pasta lanserades 2005 och konsumentpriset hamnade någon krona över Barilla och ytterligare lite över Icas egen. Men kvalitetsmässigt var skillnaden betydligt större. Det är helt enkelt en pasta av mycket bra kvalitet.

Konsumenterna tog också mycket väl emot det nya pastamärket och försäljningen ökade snabbt. Utvecklingen hade säkert fortsatt, om inte Ica helt sonika slängt ut produkten ur sitt sortiment.

För mig personligen blev Zeta favoritmakaronerna till köttbullarna, eftersom kvalitén var klart överlägsen konkurrenterna, samtidigt som priset var högst rimligt, bara en aning över de andra märkena. Där Barilla legat på cirka 7:90 fick man betala 8:90 för 500 gram av Zetas pasta.

Så jag blev förvånad när jag i våras inte hittade någon Zeta pasta i min Ica Maxi längre (våren 2007 låg den Maxi-butiken i Växjö). Men butiken höll precis på att bygga om, så jag antog att man i den vevan inte packade hyllorna som vanligt. Men när pastan inte kommit tillbaka på en hel månad frågade jag efter den och fick beskedet att den hade strukits ur sortimentet på central nivå. Ingen visste varför.

Jag ringde därför Martin Thörnkvist, kategorichef på Ica och ansvarig för pastasortimentet.

Men när jag frågade varför de hade tagit bort den bästa pastan från sortimentet, svarade han med att jag nog var utsänd av Zeta för att ställa en sådan fråga.

När jag förklarade att jag inte var betald spion och faktiskt ville veta hur Ica resonerade, tyckte han inte att jag var trevlig och hade inte lust att tala med mig.

Jag lyckades dock slutligen få någon form av kommentar från honom, nämligen att Zeta borde bestämma sig för vad de egentligen skulle vara – premiumpasta eller mellanprispasta. Dessutom påpekade Martin Thörnkvist mycket bestämt, att Ica hade den bästa pastan kvar i hyllan. För det var inte Zeta utan De Cecco.

Vilken pasta som är den allra bästa är delvis en fråga om subjektivt tyckande. Men framför allt om fakta som råvaruinnehåll, tillverkningsprocess och torkningstid, med mera. Dessutom finns naturligtvis, för konsumenten, en relation mellan kvalitet och pris, som vägs in i bedömningen. Men kombinationen premium och mellanpris borde då vara alldeles perfekt! Fast den pasta, som enligt Martin Thörnkvist, är den allra bästa är alltså De Cecco.

Jag känner inte till alla fakta i tillverkningen av just De Cecco. Det är helt klart en pasta av god kvalitet. Men på Ica betingar den i stort sett dubbla priset jämfört med Icas egen pasta och ligger mellan 8 och 10 kronor över Barilla, per förpackning. Det innebär naturligtvis att det aldrig blir någon riktigt allvarlig konkurrent till varken Barilla eller Icas. Eller Zetas, om den funnits kvar. Lustigt nog kan man köpa De Cecco pasta i storpack på Ikea för 5 kronor per 500 gram.

Vad är då det verkliga svaret till varför Zeta försvunnit från Ica? Det är som sagt svårt att inte bli konspirationsteoretiker. Utifrån kalla Nielsen Index-siffror kan man i alla fall göra vissa tolkningar.

Om vi tittar på rullande 24-veckorsperioder (vecka 5 – 29) under 2005, 2006 och 2007, kan vi se en tydlig trend:

2005, när Zeta introducerades på Ica, nådde försäljningen under denna 24-veckorsperiod upp till 19,5 ton.
Icas egna pastasorter såldes i imponerande 1.539,1 ton.
Övriga sorter, som Barilla och Kungsörnen, kom gemensamt upp till 1.371,6 ton.
Redan då fanns De Cecco i Ica-butikerna och försäljningen låg på 4,9 ton.

Statistiken om utvecklingen kan bara tolkas som att konsumenterna uppskattade Zetas pasta. För året därpå nådde man en försäljning på 285 ton, under motsvarande period.
Det innebar att volymandelen gick från 0,7 till 9,2 procent.
De Cecco fick också ett uppsving till 8,3 ton
”Övriga märken” dvs främst Kungsörnen och Barilla sjönk till 1.308,3 ton.
Icas egen pasta tappade samtidigt lite drygt 16 procent i volym, till 1.290,8 ton.
Det innebar samtidigt att Ica tappade volymandelar. Från 52,1 till 41,7 procent (samtidigt sjönk värdeandelen från 31,7 till 27,2 procent).

Men Zeta blev inte långlivade på Ica. Märket försvann helt under våren/försommaren, och hann inte med hela mätperioden till vecka 29 (men man nådde 167,4 ton under den tid man fanns kvar).

Istället har Ica satt in en rejäl stöt och fyllde hyllorna med sina egna pastapåsar i lagom se-och-ta-höjd. Så för årets period v 5 – 29 har de ökat till 46,1 procent volymandel och en försäljning på 1.327 ton.

”Övriga märken” har fått fortsatt stryk, möjligen också med hjälp av sämre placeringar. De har backat till 47,8 procent volymandel och 1.422 ton.

De Cecco jobbat sig upp till 16,6 ton under årets mätperiod. Kanske för att konsumenterna inte ser något annat alternativ om de vill ha en kvalitetspasta.

Men det finns många frågor, som söker svar. Varför tog Ica in Zetas pasta till att börja med?

Och varför kastar de ut ett varumärke som på kort tid tar närmare 10 procent volymandel och säljer 285 ton under ett knappt halvår?

Konsumenterna har uppenbarligen uppskattat produkten. Ica har rimligen tjänat på den.

Det är svårt att tro annat än att Ica upplever ett för stort hot mot de egna märkena. Man får lätt känslan att Icas målsättning är att deras egna märken skall ha halva marknaden i butiken. I varje fall när det gäller pasta. Eller gäller det alla varukategorier? Vad har övriga varumärkesägare att vänta sig framöver

Uppdatering av historien

Något/några år senare upptäckte jag till min glädje Zetas pasta igen i Ica. Då i en ny, exklusiv kartong med fönster. Och till ett avsevärt högre pris än tidigare. Jag tror dock inte att det var någon större skillnad på innehållet jämfört med det som tidigare legat i påse och varit billigare. Skulle i så fall säga att det var ett smart sätt av Zeta att lösa problemet med Ica.

Idag är de svarta kartongerna och Zetas pasta uppenbarligen på väg ut också. På Ica Globen såldes de sista kartongerna på rea härom veckan. Den här gången är förklaringen mer naturlig – Di Luca lanserar sin nya premiumpasta- Casa Di Luca.

Print Friendly, PDF & Email

”Vår” franska bondgård

Carin FredlundLeave a comment

Det var en lite dimmig februaridag 1986 då vi var på väg från Genève till Beaune, Bourgognes huvudstad.

Kenny hade varit på Bilsalongen och själv hade jag lyckats sälja in ett reportage till Gourmet om Hospice de Beaune.  Så vi tog med ungarna på en liten biltur i Europa. En av våra första, sedermera otaliga bilresor i Frankrike.

Vi körde små vägar på landsbygden i Bresse och började bli väldigt hungriga. Men det var ont om byar. Plötsligt såg vi dock en liten, handskriven skylt ”Ferme Auberge”.  Kombinationen bondgård och värdshus lät spännande, så vi följde skyltarna, flera kilometer, innan vi kom fram till en typisk

liten Bresse-bondgård. Det stod gott om bilar utanför, så det verkade lovande.

Vid grinden stod en stor schäferhund, men den verkade rätt snäll, så vi gick närmare. Hunden kom först emot oss, vände sedan, gick ett par steg mot huset innan hon vände sig om igen och tittade på oss, för att försäkra sig om att vi följde efter.

Vi steg in i huset och möttes av ett välkomnande sorl. Men en kvinna i folkdräkt kom fram och skakade på huvudet: ”Tyvärr det är alldeles fullt och det tar nog ett tag innan det blir något ledigt”.

Så det var bara att vända på klacken.

Två dagar senare, när vi skulle åka norrut igen från Beaune, tog vi samma väg tillbaka och lyckades återfinna gården. Le Grand Ronjon.

Hunden satt åter vid grinden och proceduren upprepades. Men nu, när vi steg in i farstun mötte kvinnan oss med ett leende: ”Ja, nu har vi plats!”.

Vi slog oss ner vid ett bord framför den öppna spisen och väntade med spänning på att få se menyn. Fast den kom aldrig. Istället kom en kanna vatten, en kanna vin och en korg med bröd. Strax därefter en stor skål med sallad med krutonger och en dressing som naturligtvis innehöll Dijon-senap. Dijon ligger bara några mil från gården.

Efter salladen var det dags för kalvstek med ris.

Till efterrätt en favorit i de här trakterna, färskost (och då menar jag verkligen färsk), med socker och crème fraîche.

Vi var de enda gästerna, så Madame Guyon, hade tid att prata bort en stund. Hon berättade att hon och hennes man tröttnat på ett betydligt mer stressigt stadsliv och bestämt sig för att flytta ut på landet och bli lantbrukare. Allt som serverades kom från gården, eller från släktingar vid Medelhavet som levererade frukten.

”Ni har just ätit en bit av vår kalv, Marguerithe”, berättade Madame Guyon. Hon och hennes man visade oss runt. Det minimala köket, osttillverkningen, kycklingarna och de andra djuren. Ett litet gästrum på vinden.

Efter det besöket blev Le Grand Ronjon ett populärt etappmål i Frankrike.

Gården växte, köket rustades upp, matsalen expanderade och menyn utökades. En lokal favorit blev snabbt Bressekyckling med murkor. Ofta var restaurangen proppfull, men det fanns alltid plats för oss. Monsieur Guyon tog ofta fram sin vevlira och spelade för gästerna.

En gång när vi kom förbi, var restaurangen stängd. Men vi fick i alla fall inte åka därifrån innan vi fått bröd, charkuterier och vin (eller läsk för chauffören). Vi tog med svensk Punsch i present, vilket uppskattades. Men de hade lite svårt att förstå hur det fungerade i ett land där man drack mjölk till maten och inte självklart vin.

Monsieur Guyon blev, på grund av en med tiden imposant kroppshydda, hjärtsjuk. Madame Guyon ganska sliten av allt hårt jobb. Deras son tog över för några år sedan, tillsammans med sin unga hustru. Sonen Guyon hade gått på restaurangskola, så verksamheten växte ytterligare och blomstrar vidare.

Men en kalvstek som Marguerithe fick vi aldrig mer.

Print Friendly, PDF & Email

Den måltiden glömmer jag aldrig

Carin FredlundLeave a comment

Vilken är den bästa måltid du ätit? Är det den dyraste, den mest exklusiva eller kanske en mycket enklare men oförglömlig?

Precis som de flesta, har jag flera svar på frågan. Men de allra mest minnesvärda måltiderna handlar sälla om enbart mat, utan lika mycket om miljö, tillfälle och sällskap.

En oförglömlig lunch åt maken och jag i augusti 1973 i trakten av Narbonne i södra Frankrike. En starkt bidragande orsak till att den blev oförglömlig är att vi just tillbringat nästan en vecka i ett tämligen trist turisthotell i Spanien. Vi hade egentligen tänkt stanna några dagar  i Cadaques och vandra lite i Salvadore Dalis fotspår. Men i Dadaques fanns inga lediga rum, så vi körde några mil till och hamnade, sent en kväll i Rosas. En då tämligen outvecklad turistord på spanska östkusten. Vi var trötta, hade kört långt och gjorde misstaget att boka en vecka direkt.

Det var inte något överhängande fel på platsen, den var bara turistig, trist och hade lika trist mat. Vår budget var inte enorm, men en kväll hoppade vi över pensionsmiddagen och gick istället till en mer elegant restaurang i närheten. Men den hade uppenbart anpassat sig till de många tyska turisterna på platsen. För vi serverades en rumpsteak, modell dasslock. Den var så gigantisk att man tappade aptiten och fick kväljningar av själva åsynen.

Det var utan större saknad vi lämnade Rosas och körde norrut. Vid lunchtid passerade vi ett litet värdshus, men parkeringsplatsen var full av personbilar och långtradare, vilket alltid är ett gott tecken. Så vi vände och körde tillbaka. ”Dagens lunch 13:50 Francs, inklusive vin” stod det på en skylt. Det var alltså 1973, så summan skulle väl motsvara sådär en 7-8 Euros idag.

Lokalen var enkel, med direkt utgång till hönsgården, med bara ett hönsnät som hindrade kycklingarna från att traska in i restaurangen.

Men jag kan än idag känna dofterna och smakerna av charkuterierna som serverades till förrätt och en helt ljuvlig Coq au vin som var varmrätt. Sen följde, förstås, både osttallrik och dessert innan kaffet.

Möjligen var det de slarviga paellorna eller den groteska rumpsteken som var den bästa kryddan. Men det var en måltid jag aldrig någonsin kommer att glömma.

Print Friendly, PDF & Email