This entry is part 2 of 6 in the series Sam Katz
Share on Facebook
Share on LinkedIn

Eftersom jag nämner Sam Katz, i mitt inlägg om Bengt Hanser-stipendiet vill jag gärna berätta lite mer om honom. Ingen som har träffat honom, har glömt honom. Men eftersom han dog 1990, så är det alldeles för många som kanske inte ens hört talas om honom. Det är synd. Sam Katz var en storm och en eld i svensk reklambransch. Och fullt aktiv, när han hastigt avled. Hans syn på reklamen, dess roll och reklamskaparnas ansvar borde vara en förebild än idag. Därför vill jag presentera honom igen:

Sam Katz var bara 62 år när han gick bort i oktober 1990. Han var på många sätt en främmande fågel i den svenska reklambranschen. Född i New York, yrkesmässigt uppfostrad av storheter som Bill Bernbach och David Reider. För honom var absolut ingenting heligt, utom kundens bästa och reklamens syfte. Det gjorde honom fullkomligt orädd och kompromisslös. Både som reklamman och människa. Hans analys var lika vass som kristallklar och hans sanningar var lika genomtänkta som obekväma.

Han lämnade DDB i New York på 60- eller möjligen 70-talet, eftersom han träffat sin stora kärlek, danska Lisa och valde att flytta till Sverige för att gifta sig med henne. Hans avskedsfest i New York var på många sätt en typisk illustration över hans sätt. Någon gång framåt småtimmarna, när partyt var som trevligast reste sig Sam upp och tog till orda: ”Nu sticker jag. Ta vad ni vill ha när ni går!” och lämnade lägenheten för att aldrig återvända.

Han bosatte sig i Limhamn med Lisa, fick barnen Jesper och Linda och jobbade som copywriter. Sina kunder skaffade han bland annat genom att annonsera efter dem på Kastrups flygplats. En förvånansvärt effektiv marknadsföringsmetod.

Men han var lika kompromisslös och krävande i sitt samarbete med kunderna, så det fungerade bäst när han arbetade med Arbmans i Malmö och Kurt Lundkvist och Larz Lundgren, som buffert och stötdämpare. Det var ont om marknadschefer och andra dödliga som klarade hans humör. Hur rätt han än hade.

Under de första åren i Quo Vadis’ historia och fram till sin död, var Sam krönikör i tidningen och en välbehövlig blåslampa i nacken på reklambranschen. Med ett gigantiskt engagemang granskade och kritiserade han svensk reklam. Med knivskarp precision slog han ner på bister och tomheter. Inte för kritikens egen skull, utan med en uppriktig vilja att utveckla och undervisa. Han blev inte alltid älskad för det. Men alla lyssnade. Och få kunde säga emot honom. Något som han i och för sig ofta klagade över. Han älskade en rejäl fight och tyckte svenskarna var alldeles för flata och likgiltiga.

Jag fick kontakt med Sam genom Larz Lundgren och Kurt Lundkvist och åkte ner till Malmö för att träffa honom i hans hem. Vi satt i hans arbetsrum i Limhamn där han bjöd på Brie-ost och Whisky och predikade reklam med en eld som jag aldrig skådat, varken innan eller efteråt och vi kom överens om att han skulle medverka med en krönika i varje utgåva.

Vårt samarbete var intensivt, krävande och otroligt roligt. Sam levde precis som han lärde och nöjde sig aldrig med ”ganska bra” eller ”helt OK”. Så länge han inte uppnådde perfektion så fortsatte han att försöka. Han vägde varje ord mycket, mycket noga och ofta var det först en andra eller tredje version av hans krönika som kom i tryck. Han slet med den, vände den ut och in och ifrågasatte den in i det sista. In till den sista sekunden innan tidningen skulle gå i tryck, och vilka tider på dygnet som helst, kunde han komma med ändringar och tillägg i texten. Han skrev på engelska, men förstod svenska alldeles utmärkt, så han kontrollerade självklart att mina översättningar var OK, men klagade aldrig över dem.

Däremot blev han så arg över en layoutdetalj en gång att han sa upp samarbetet i vredesmod. Hans krönika illustrerades nämligen med en ”urriven” faksimil av en annons han beskrev. Men han tyckte att den bit av annonsen som illustrerade krönikan inte var exakt den rätta delen. ”Varför i h-e kontrollerade du inte det ordentligt på blåkopian!?!” skrek han i telefonen. När jag förklarade att vi faktiskt inte tog fram blåkopior på tidningen innan den gick i tryck meddelade han att han verkligen inte kunde ha någonting att göra med en så så amatörmässig och slarvig verksamhet och dängde luren i örat.

Lyckligtvis fick Kurt och Larz honom på bättre tankar och hans eld fortsatte spruta. Något som också ledde till att han belönades med det andra Bengt Hanser-stipendiet 1989. Det delades ut vid Guldäggsutdelningen 1990 och Sam var länge mycket tveksam till att komma upp till Stockholm och kliva upp på Guldäggs-scenen. Men med förenade krafter lyckades Larz, Kurt och jag övertyga honom om att verkligen ta emot priset.

Han var totalt hängiven. Sin familj, sitt arbete och reklamen. Det fanns inget utrymme för kompromisser. Hans energi syntes oändlig. Det kunde ibland vara svårt att hänga med i svängarna. Men, plötsligt en dag, när han just skulle ta på sig ytterkläderna för att gå över till Arbmans, drabbades han av en blodpropp i hjärnan och efter en knapp veckas medvetslöshet gick han bort.

Vi talades vid, dagen innan hans stroke och han avslutade samtalet, precis som vanligt: ”Talk to you soon, kid!”

Det blev inte så, men han är fortfarande en stor inspiration för mig och många andra. Och de flesta av hans krönikor är lika aktuella idag, som för 21 år sedan. Kanske kan det vara en bra idé att återpublicera några av dem.

Series NavigationLångt bort och länge sen – Sam Katz om sin ”reklamskola”Kritik contra lovsång
Print Friendly
Tagged with:
 

7 Responses to Detta var Sam Katz

  1. […] Det första stipendiet delades ut 1988 och 1989 gick det till Sam Katz, som var krönikör i Quo Vadis och där granskade, kritiserade och eldade på både reklambranschen och företagen. Han var ursprungligen copywriter på DDB i New York under den kreativa revolutionen på 1960-talet, men flyttade till Sverige och gifte sig.  (Jag berättar lite mer om honom här.) […]

  2. L-G Uddman skriver:

    Sam Katz var en av de allra bästa att på ett nyanserat snalysera reklam. Ingen kom undan. Han skrev i en av sina
    krönikor ett råd till alla projektledare. ”En projektledare ska behandla pengarna (kundens) som om det var hans egna”. Ganska enkelt egentligen. Återpublicera hemskt gärna.

    /L-G

    • Carin Fredlund skriver:

      Ja, han var verkligen en brinnande eld. Jag saknar honom fortfarande. Mycket av det han skrev var ju väldigt tidsbundet, tyvärr. Kommentarer till aktuella kampanjer. Men skulle det gå att få fram bilder på kampanjerna, så är ju tänkesättet lika intressant fortfarande i och för sig. Något mer ska jag väl hitta. Carin

  3. Mats skriver:

    Ja, vore verkligen kul att läsa dessa igen. Visst var det väl han som stod bakom kampanjen för Tracks-kassetter med japanska sumo-brottare?

    • Carin Fredlund skriver:

      Tror inte att Sam var inblandad i Tracks, men är inte 100. Det var Armans och om jag inte minns fel var Anders Wester AD. Men Sam jobbade bland annat med Åkermans, som gjorde (gör?) grävmaskiner.

      • Larz Lundgren skriver:

        Så här var det: Anders Wester, AD, och jag, CD, jobbade med Tracks lansering. Men redan innan Track fanns i butikerna, gick det en massa konstiga rykten i HiFi-branschen om de svenska kassettbanden. Track undrade vad man kunde göra för att få stopp på dessa rykten. Och vi sa: vi sätter in en helsida i Billboard, så når vi hela branschen och alla som är viktiga att nå på en och samma gång. Jag skrev en lång text och lämnade den till en övesättare. När jag fick tillbaka den, kände jag inte igen den. Den stank. Så kunde vi inte skriva! Det var då jag kom att tänka på Sam. Vågar man be honom om en översättning? På byrån var det bara Kurt Lundkvist som hade kontakt med honom och Kurt sa att vi kunde ringa Sam och fråga.
        Jag ringde och fick komma hem till honom med mitt manus på svenska. Han läste det.
        Och sen sa han: Well, it´s good but it can be better! Gör vad du vill, sa jag, bara det blir övertygande och trovärdigt!
        -Det trodde jag inte, sa Sam. Det är första gången jag har fått lov att ändra i en svensk copywriters text!
        Därmed var vi vänner.
        Men han var aldrig inblandad i våra svenska kampanjer med sumobrottarna eller den första kampanjen där vi skojade med de japanska konkurrenterna på två helsidor i följd.
        Sam skrev om reklam regelbundet i Sydsvenskan. Jag påpekade en gång att det var en konstig svenska i hans krönika. Då fick jag i uppdrag att ta hand om hans översättningar till svenska i fortsättningen. Ingen annan fick göra det jobbet.

  4. Per T skriver:

    Ja för sjutton, återpublicera! Väldigt intressant och bra läsning detta, men det är ju samtidigt en ren säljtext för hans krönikor. Kunde han överväldiga dig, vill jag gärna bli överväldigad jag med.

    Så kör – ingen vits att ha guldkorn liggande i byrålådan 🙂

Kommentera

Looking for something?

Use the form below to search the site:


Still not finding what you're looking for? Drop a comment on a post or contact us so we can take care of it!

%d bloggare gillar detta: