En varumärkesresa börjar

Det är inte så ofta man får möjligheten att följa ett varumärke från allra första början. Men nu har jag fått tillfället, när varumärket Arirang tar sina första steg in i de svenska köken.

Namnet är förvisso inte okänt för dem med smak för asiatisk mat. Redan 1975 öppnade Arirang, som Nordens första, koreanska restaurang.

Krogen drivs fortfarande av samma familj och ligger kvar på samma plats, den stockholmska bakgatan Luntmakargatan. Men nu kommer en del av deras kryddsåser och marinader att kunna ta vägen till hemmakockarna också. Plus deras kimchi, mjölksyrad salladskål som kan beskrivas som en koreansk nationalrätt och som i stort sett ingår i varje måltid. Från frukost till middag.

Förutsättningarna för att bygga livsmedelsvarumärket Arirang kan nog sägas vara goda. Samtidigt är hindren och stötestenarna många, i vår hårt koncentrerade dagligvaruhandel.

 

STORYTELLING PÅ RIKTIGT

I en tid när vi strävar och längtar efter det äkta och genuina, söker rena råvaror och nya smaksensationer är det koreanska köket idealiskt. Och historien bakom varumärket Arirang är perfekt för marknadsföring byggd på storytelling.

Arirangs rötter går tillbaka till 1965, då den koreanska sjuksköterskan Boo Mee Ja Im flyttade till Sverige. Här träffade hon Yoo-Jik Lim, som var violinist i hovkapellet. De två gifte sig, fick två döttrar och blev kvar i landet.

Familjens hem blev en central punkt för den lilla koreanska kolonin i Sverige. När äldsta dottern, Byung-Hi, började skolan bestämde sig Boo Mee Ja för att starta en restaurang. Hon hade visserligen aldrig satt sin fot i ett restaurangkök. Men maten är central i den koreanska kulturen och hon hade lagat åtskilliga måltider till familjens stora umgänge.

Till en början var restaurangen inte heller mycket större än familjen Lims eget kök och matrum.

Boo Mee Jas syster Kee Sun anslöt snart och arbetar, precis som Boo Me Ja, fortfarande på Arirang.

Men idag är det döttrarna Byung-Hi och Byung-Soon som har huvudansvaret. Byung-Soon i köket och Byung-Hi i matsalen. De kom tillbaka till Sverige för ett antal år sedan, efter universitetsstudier i USA och Schweiz. Båda har Bachelor of Science-examina med inriktning på hotell- & restaurang management. Byung-Soon har kompletterat med ett år på Handelshögskolan i Stockholm, där hon tog en MBA. Båda systrarna har dessutom bott utomlands i flera år. Byung-Soon i Japan och Byung-Hi i Kina och USA.

Så de var väl förberedda, när de tog över ansvaret för restaurangen för ett antal år sedan. Men även om den vuxit ut en del, är det fortfarande en liten restaurang och det personliga, familjära är lika viktigt som någonsin.

 

BEHOVET AV EN EGEN FÖRPACKNING VAKNAR

Många av restaurangens gäster är stamkunder sen många år och de ville tidigt köpa med sig kryddsåser och marinader hem.

”De tog med burkar och flaskor hemifrån, som vi fyllde på. Men i början av 1990-talet började vi sätta det här i system och tog fram egna flaskor. De första etiketterna gjorde jag själv. Jag hade ett datorprogram, där jag kunde trycka ut etiketterna. Men ingenting blev rakt. Jag hade ju inte förstått att det blir snett, när man sätter en rak etikett på en rund förpackning”, skrattar Byung-Soon.

För några år sedan, frågade därför systrarna Lim, designern och reklammannen Mikk Noodapera på NooDesign, som var en återkommande gäst på restaurangen, om han inte kunde ta fram nya förpackningar till Arirang-produkterna.

Men systrarna Lim var mycket bestämda: det skulle inte vara en massa koreanska skrivtecken på förpackningarna!

Det tog dock ett bra tag innan alla kände att man var på väg åt rätt håll. De allra första skisserna presenterades 2010 och först 2013 kom försäljningen med de nya förpackningarna igång på allvar i restaurangen.

”Ja, det kändes som om vi jobbade mycket på ytan först. Och Byung-Soon och Byung-Hi tyckte att vår form var väldigt ’manlig’”, minns Mikk.

”Så vi frågade dem ”vad är er form” och Byung-Soon tog med sig en folkdräkt hemifrån. Den gav oss mycket av känslan för det koreanska form- och färgspråket. Och, även om det var direkt emot instruktionen, så började min assistent, Simon Dobrzynski, och jag att ta med koreanska tecken i våra skisser. Den vägen kom vi sedan fram till det som kändes rätt”, berättar Mikk.

”Vi bestämde tidigt att vi på etiketterna skulle lägga in plats för EAN-kod och Bäst-före-datum, för att vi skulle kunna sälja utanför restaurangen. Om det skulle bli aktuellt någon gång”, berättar Byung-Soon.

 

MÖTE MED EN BREDARE ALLMÄNHET PÅ MATMÄSSAN

Hösten 2013 kontaktades Arirang av koreanska ambassaden, som föreslog att man skulle samarbeta vid matmässan ”Mitt Kök”, för att på det sättet föra ut den koreanska kulturen.

”De tyckte vi skulle ställa ut där tillsammans med dem. Fast vår första reaktion var ’men vi har ju en restaurang att sköta. Vi kan ju inte bara gå dit med en sås’. Samtidigt tänkte vi att vi måste hjälpa vår ambassad. Vi är ju landsmän” berättar Byung-Hi.

Så Arirang stängdes under mässdagarna och flyttade köket till Älvsjömässan. Där lagade man mat och presenterade ett antal såser samt en kokbok, som systrarna gett ut 2009.

Intresset blev mycket stort och insikten om att det kanske skulle gå att sprida restaurangens såser började spira.

Man kan inte påstå att utvecklingen av Arirang-produkter har byggt på någon bestämd, ursprunglig plan. Det är snarare så att det ena har följt på det andra.

”Det känns som om bilen egentligen var färdigbyggd. Det behövdes bara någon som vred om nyckeln. Där kom Mikk in”, förklarar Byung-Soon.

 

På Mitt Kök-mässan mötte Arirang en större publik för första gången.
På Mitt Kök-mässan mötte Arirang en större publik för första gången.

 

 

EN NY ”ZETA-HISTORIA”?

Arirang är inte det första livsmedelsföretag, som Mikk Noodapera arbetat med från ett mycket tidigt stadium. Han samarbetade med Fernando Di Luca från 1989 och var huvudansvarig för design och varumärkeskommunikation för varumärket Zeta under 25 år. Under den perioden växte omsättningen med 3 000 procent, från 15-16 miljoner till en halv miljard. Och produktsortimentet mångfaldigades.

Jag frågade Mikk, om han ser möjligheterna till en ny ”Zeta-resa” tillsammans med Arirang.

”Det skulle vara fantastiskt om Arirang fick samma utveckling som vi fick med Di Luca och Zeta; från 5 till nästan 200 produkter på 20 år”, svarade han och fortsatte:

”Korea som matland är något av Asiens Italien. Och det finns en likhet, om vi bara går tillbaka 15 år i tiden. När vi från 1999 och framåt lanserade produkter som olika “antipasti”, det vill säga pesto, tapenade, olivcreme, inlagda kronärtskockor, soltorkade tomater o.s.v. eller tidigare “crostini” , “balsamico” och på sätt och vis olivoljan, så introducerade vi helt nya kategorier på hyllorna. Färsk kimchi och koreanska såser är också helt nya på den svenska marknaden. Vi kan alltså teoretiskt bygga nya kategorier, förutsatt att kedjorna ger oss chansen och att konsumenterna vill ha produkterna.”

Men Mikk påminner samtidigt om att spelreglerna är annorlunda idag, än när Zeta introducerades.

” EMV hade under 1990-talet obetydliga andelar, om vi undantar utpräglade lågprisprodukter, och kedjorna tackade nästan alltid ja, när Zeta presenterade nyheter. Även Coop!  I dag är nålsögat mycket mindre, samtidigt som kedjornas starka satsning på EMV blivit en faktor att räkna med. Vi säljer i praktiken till våra framtida konkurrenter”, konstaterar han.

 

FÖRSTA STEGET UT I LIVSMEDELSHANDELN

”Mitt kök” blev något av ett spontant och oplanerat startskott för lanseringen av Arirang-produkterna. Våren 2014 började man därför fundera på ett nästa steg; en första testförsäljning i dagligvaruhandeln.

Vänner till familjen Lim driver Hemköps Wasahallen i Stockholms Vasastan och ville gärna ta in produkterna i sina hyllor.

Mottagandet sporrade till nya försök. I början av oktober hölls en demonstration på ICA Maxi i Nacka, som är en av landets största butiker.

Byung-Soon serverade sin mat i långa banor på Ica Maxi i Nacka.
Byung-Soon serverade sin mat i långa banor på Ica Maxi i Nacka.

”Vi sålde 254 produkter den dagen. Det kändes väldigt bra!”, berättar Byung-Soon.

Inför den testen hade Mikk också utvecklat ett symbolspråk för den visuella kommunikationen: ”den arga tanten”. Eller, Ajumma, som hon kallas på koreanska. En kär och lite fruktad ”faster” för alla koreaner. En lite bister dam, som finns i de flesta kök. Där står hon och syrar kål till kimchi och håller samtidigt ett strängt öga på barnen. Butter på ytan, men med ett stort och varmt hjärta.

Arirangs Ajumma finns med på förpackningar, butiksmaterial och en lite receptbroschyr med mycket enkla basrecept för den som vill pröva att laga koreanskt. Hennes ansiktsuttryck varierar lite på olika trycksaker. Men något leende får vi inte se. Arirang och Ajumma försöker sig inte på något inställsamt och sockersött, inte.

Än dröjer det länge innan det kan bli aktuellt att tala om reklam i några traditionella former. Men om och när den dagen kommer, så kommer säkert Ajumma att vara med då också.

Ajumma vet vad hon vill.
Ajumma vet vad hon vill.
Sortimentet växer
Sortimentet växer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Gör som jag säger!"
“Gör som jag säger!”

LÅT OSS FÖLJA MED I FRAMTIDEN!

Det är naturligtvis långt, långt kvar, innan man säkert kan säga om Arirang blir ett varumärke att räkna med i livsmedelshandeln. Hittills finns produkterna i fyra större Stockholms-butiker, som snart ska bli fem.

Men Arirang betraktar fortfarande detta som testförsäljning, för att lära sig spelreglerna i butik.

Såserna, rörorna och Kimchin tillverkas i restaurangköket på ”fritiden”.

”Jag kan tillverka 500 liter sås åt gången. Vi har ett väldigt bra, modernt kök som byggdes precis som jag vill ha det, när vi renoverade restaurangen för 4-5 år sedan. Så jag har bland annat en stor del för såsberedning”, berättar Byung-Soon.

Än räcker det utmärkt. Idag finns det ingen bestämd plan för vad som händer om efterfrågan blir så stor att restaurangköket inte räcker till för produktionen. Det blir ett positivt dilemma, om det skulle uppstå.

Arirang har tagit de första små, små stegen ut på marknaden.

Det kan bli ett nytt livsmedelsvarumärke från ett litet familjeföretag. Ett av mycket få idag. Det kan naturligtvis också visa sig övermäktigt.

Konsumenterna, och inte minst handeln, bestämmer om Arirang kommer att få större spridning i de svenska köken. Eller om distributionen även i framtiden i stort sett endast kommer att ske utifrån restaurangen.

Oavsett hur det går, tänker jag återkomma och berätta mer om det.

 

Det funkar bara en gång, Ipren!

När Ipren relanserades i slutet på 1990-talet byggdes ett reklamkoncept som i stort sett bara var en tonsatt brief. Succén blev omedelbar. Tittarna älskade reklamen, marknadsandelarna mångdubblades, reklamen belönades med alla tänkbara priser, inklusive Advertising Effectiveness Awards. Och Läkemedelsverket försökte förbjuda reklamen. Men fick, i stort sett, ge sig.

Så gick det, när den intelligenta värktabletten fick hjälp av en intelligent copywriter och hans arbetskompisar.

Nu försöker Ipren bygga reklamfilmer på en brief igen, verkar det som.

Men nu är nog den intelligenta värktablettens arbetsgrupp lika trött som i reklamfilmerna. Hoppas resultatet blir detsamma.

En liten återblick är kanske på sin plats:

I slutet av 1990-talet gjorde dåvarande Pharmacia & Upjohn en nylansering av Ipren, i en variant med 400 mg verksam substans, vilket är tillräckligt för att man enbart ska behöva en tablett för att bli kvitt värken.

I många år hade Ipren väldigt mycket betraktats som kvinnornas värktablett, eftersom Ibuprofen bl a är effektivt mot mensvärk.

När nya Ipren lanserades ville man också bredda tablettens position och tydligare slå fast att det är en generell värktablett. Därför positionerades
den som ”den intelligenta värktabletten för all tillfällig värk och feber”.

Tillsammans med Garbergs bröt man här ny mark och lät reklamen utgå från produkten, inte från värk. Det vanliga har ju annars alltid varit att
värktabletters förträfflighet illustreras med häftig smärta. Det kunde göras på många sätt, från att någon slår huvudet i en dörr till att stora bufflar stångas (vilket just då var temat för Treo respektive Panodil).

Ipren fick istället spela huvudroll och placerades på en sidenkudde och kunde därifrån glänsa med sin intelligens.

Även om filmerna aldrig kunde påstås vara speciellt kul, så kommunicerade de uppenbarligen budskapet.

”Försäljningen av Ipren har mer än tredubblats, sen vi lanserade 400 mg-tabletten”, berättade Elisabet Thorén som var produktchef på Pharmacia & Upjohn, i Quo Vadis i september 1999.

Då stod man just inför nästa steg, och lanserade de nya filmerna som skulle ”kombinerar relevans och galenskap”, som Martin Gumpert på Garbergs uttryckte det, i samma artikel.

I filmerna blev den intelligenta värktabletten personifierad av en liten Ipren-man som själv kom på besök till en förkyld och febrig kille, vilket
symboliserade att Ipren ”söker upp” problemen som skall lindras. Med sång, gitarr och slagverk förklarar den lille mannen att han är ”Ipren den
intelligenta värktabletten” och allt som han är bra för.

”Vi tar ett gammalt reklamtrick till hjälp här, nämligen musik. Pharmacia & Upjohn har egentligen väldigt mycket de vill säga, så det gäller att hitta ett sätt att säga det. Med sång och musik blir det lättare, förklarade Martin Gumpert.

Sången skrevs av copywritern Nils-Gustav Tollman, som berättade i Quo Vadis:

”Elisabet Thorén hade givit oss en ganska klurig brief med enorma mängder information som skulle vara med. Eftersom jag spelar gitarr ungefär 90% av min arbetstid, så satte jag mig och gjorde en låt av briefen”. Dock, tillade  Nils-Gustav Tollman, att Pharmacia & Upjohns jurister nog var de rättmätiga textförfattarna.

För här handlar det om en bransch, där det gäller att uttrycka sig med stor försiktighet. Något som drabbade Ipren, direkt.

För samtidigt som tv-tittarna älskade filmen, så hatades den av både konkurrenterna och Läkemedelsverket.

Tv-tittarna ringde till och med till Pharmacia för att få sändningstiderna för reklamfilmen, så de inte skulle missa den. Själv hade jag en arbetskompis som snabbt lärde sig hela texten och gärna sjöng den för oss andra.

Men Läkemedelsverket beordrade Pharmacia att genast sluta sända filmen som var ”fullständigt barock”.

Det slutar dock med att Nämnden för Läkemedelsbedömning konstaterar att ” (…) Pharmacia & Upjohn handlat i strid mot god sed på läkemedelsinformationens område genom att i en reklam för Ipren använda formuleringen ‘den intelligenta värktabletten’, samt ‘Ipren söker
själv upp var du har ont’”.

Men ”NBL finner inte att den aktuella reklamfilmen strider mot god sed på övriga i anmälan anförda grunder.”

Så med några smärre textändringar kunde Ipren-mannen överleva och nya filmer producerades i alla tänkbara varianter.

And the rest is history.

Men nu har McNeil (som nu är namnet på Iprens ägare) bestämt att Ipren-mannen verkligen är historia. I samband med att man lanserar Ipren i mjuka kapslar med flytande innehåll, var det dags att byta kommunikationskoncept. På ett eller annat sätt tyckte man inte att Ipren-mannen fungerar längre. Eller orkade inte utveckla honom längre.

Det må vara McNeils beslut. Och ungefär vilken brief byrån då fått, har framgått med plågsam tydlighet av den senaste tidens reklamfilmer.

Jag förstår att byrån har svår vånda och säkert McNeil också, när man ska överge en framgångsväg för något annat. Vad ska de välja och hur ska de göra?

Men de problemen tycker jag de ska behålla för sig själva.

Det gick bra att göra reklam på briefen en gång. Men det berodde inte på att det just var briefen, utan på hur den bearbetades.

Så, snälla Ipren, sluta plåga oss med era problem!

Sätt igång och gör reklam, eller håll tyst!

Jag får bara huvudvärk av eländet. Jag får lov att ta en Ibumertin varenda gång jag ser de fåniga filmerna.

 

Varumärket Sverige är mycket intressantare än Saab och annan gammelindustri

Sverige är fantastiskt. Och en exportnäring med enorm tillväxtpotential.
Medan alla oroar sig för Saab och grubblar på hur vi ska rädda gamla döende industrier, blundar många för svaret. Det är nya tider med nya, stora möjligheter. Men vi måste lära oss tänka i varumärke och paketera våra tillgångar därefter.
Under de senaste sju åren har Sverige ständigt fått fler besökare.  Varje år har nya rekord slagits. Hur 2011 slutar är för tidigt att säga, ännu är inte ens sommarstatistiken klar.
Besöksnäringen är speciell som exportindustri eftersom både produktion och konsumtion sker i landet. Dessutom är det den enda export som också genererar momsintäkter. 2010 strömmade knappt 13 miljarder momskronor in i statskassan från utländska besökare.
Och medan personvagnsexporten omsatte 38 miljarder kronor 2010 och järn- och stålexport 57 miljard, så inbringade utländska besökare 87 miljarder.
Adderar vi även svenska turister och konferensdeltagare omsatte branschen totalt 254 miljarder, 2010, och sysselsatte 160 000 personer på helårsbas.
De utländska besökarna är dock mer spendersamma än svenskar.
Två av de målgrupper som intresserar sig för Sverige är DINK:s (Double Income No Kids) från exempelvis London, Milano och Moskva och WHOP:s (Wealthy Healthy Older People) i exempelvis norra Tyskland.
Det har gott om pengar, men också höga krav på kvalitet, service och upplevelser.
Här behöver mycket göras. Vi har, så att säga, utmärkta råvaror men de är inte förädlade i den utsträckning de skulle kunna vara.
Precis som i andra branscher måste entreprenörerna i besöksindustrin tänka i termer av marknad, målgrupper och koncept.  Samt paketera sina erbjudanden på säljande sätt.
Många entreprenörer inom denna sektor är små och har begränsade resurser för marknadsföring. Något som kan lösas genom samarbeten till allas nytta. Men hittills har för få ens insett att de arbetar inom samma bransch. Det finns positiva, lovande undantag där enskilda entreprenörer samarbetar. Exempelvis på Österlen. Där finns bland annat ”Genväg Österlen”, där gårdsbutiker av olika slag samlat sig till bland annat en gemensam karta i alla fall.
Självklart finns fler lokala exempel på kreativitet och initiativkraft hos entreprenörer runt om i landet, som mångfaldigar sina möjligheter genom samarbete. Organisationer som föreningen För Turism i Sverige jobbar på för fullt. Men det viktigaste är att enskilda entreprenörer lyfter blicken från sin egen lilla tuva till helheten och börjar tänka varumärke och koncept. Då kommer spännande saker att hända.
Lyckas man också få kommuner och regioner att samarbeta, för utbyggnad av infrastruktur och service blir förutsättningarna ännu större.
Att det dessutom skulle underlätta för svenska besökare, blir en trevlig sidoeffekt. För fortfarande är det mycket enklare att boka en komplett semester till Mallorca än i Sverige.
Men de kommer snart att märka att det är betydligt lättare att köpa en ”all-inclusive”-resa till Mallorca eller Thailand, än en svensk semester.
Den som vill stanna i landet får vara beredd på att sköta sin egen planering och ta sig runt på egen hand. Orsaken är att inte finns paketidéer i svensk turistnäring.
Vad vi behöver är konceptuellt tänkande och riktiga researrangörer. Det skulle ge helt andra möjligheter till varumärkesskapande och stark marknadsföring. Både inom och utom landet.
Tänk att sätta tänderna i en pan-europeisk ”Svensk midsommar”-kampanj med alla arrangemang på plats! Resa, sill-och-nubbe, midsommarstång, hotell vid en fridfull sjö och blomsterkrans i håret. Tyskar och holländare skulle stå i kö.
Ett problem i sammanhanget är revirgränserna mellan kommuner, landskap och län. Varje kommun har en hemsida med turistinformation. Men de marknadsför bara sitt eget utbud. Oavsett om det ligger aldrig så intressanta möjligheter några få kilometer bort.
I Vimmerby exempelvis får vi veta allt om Astrid Lindgrens värld, men ingenting om Hultsfredsfestivalen i grannkommunen. Och tvärtom.
Otaliga är de 13–14-åringar som inte får åka på egen hand till Hultsfredsfestivalen. Ett ”Familjefestivalpaket” med boende i lugna Vimmerby och biljetter till både Astrid Lindgrens värld och musikfestivalen, skulle glädja många. Båda kommunerna skulle dessutom tjäna på det.
Utomlands finns fantastiska arrangemang för dem som exempelvis vill cykla i Toscana, Provence eller på Kuba. Researrangören transporterar packningen och resenärerna behöver bara trampa i lagom takt mellan trevliga lunchupplevelser och bekväma hotell, där middagen väntar vid framkomsten.
Vill man i stället cykla svenska Banvallsleden från Halmstad till Karlshamn får man transportera dit cykeln själv och packa både mat, tält och campingkök på pakethållaren. Serviceutbudet är minimalt och sällan i anslutning till cykelleden.
Det finns massor att göra för att Sverige ska bli en riktig semesterdröm. Det skulle dessutom skapa jobb.
”Miniklubbar” kan roa ungarna även på svenska badstränder.  Stuguthyrare och lokala livsmedelsbutiker, kan erbjuda ”semestermat-lådor”, med förberedda recept och råvaror för lättlagad sommarmat, att hämta i butiken på väg från stranden.  ”Smaka på kocklandslaget” skulle vara resor mellan våra bästa krögare med närbelägen lyxig övernattning. Allt inkluderat. Svensk Vildmarkssafari med chans att se ”the Swedish big five” varg, björn, älg, lo och järv, blir rundresa i fjällandskapen.  Självklart med alla tillbehör inräknade.
Tänk att få paketera och marknadsföra sådant.
Sverige är fantastiskt, men kan bli ännu bättre.
Regeringens vision om ”Matlandet Sverige” har börjat få genomslag i internationell press. Bland annat genom matevents i exempelvis London, där svenska livsmedelsvarumärken av hög kvalitet funnit sin marknad på exempelvis varuhuset Harvey Nichols. I samarbete mellan svenska ambassaden, organisationen Visit Sweden, Exportrådet och livsmedelsvarumärken har flera events ägt rum i London under det senaste året.

Jag har skrivit mer om Matlandet Sverige här.

Visit Sweden har även bjudit in utländska matjournalister och bloggare för matupplevelser här i landet. Så ringarna kan nog spridas på vattnet.
Det finns mycket att göra för att vidareutveckla matturismen på hemmaplan.  Från ätbar mat på alla vägkrogar till gourmetresor mellan medlemmarna i svenska kocklandslaget. Hummer- eller kräftfiske med avslutande tillagning och middag tillsammans med våra bästa fiskkockar.  Eller vildmarkssafari med bekvämt boende och god, lokal mat i fjällen eller våra stora, exotiskt tomma skogslandskap.
Vi bör ta lärdom av Yngve Bergqvist som blåste liv i en gudsförgäten håla som Jukkasjärvi och skapade en världssensation och urstarkt varumärke av det enda som fanns i överflöd på platsen, is och snö.
Möjligheterna är oändliga. Det enda som behövs är kreativt marknadstänkande.

(Inlägget har delvis varit publicerat i Dagens Industri 2011-09-14)

Kan vi ana en branschglidning, Philips?

För någon månad sedan skrev jag ett inlägg om radio- & tv-branschens långsamma varumärkessjälvmord. Då hade Philips just meddelat att de skulle lägga ner tillverkningen av tv-apparater. Dessa ska tillverkas på licens av Hong-Kong-företaget TPV.

Med minsta anlag för konspirationsteorier, kan man som naturlig följd se hur varumärket Philips försvinner helt och hållet från tv-apparaterna med tiden.

Idag fick jag en pressrelease, från Philips, som verkade peka i samma riktning.

Det var en ny undersökning om vi nordbor ser på hälsa och välbefinnande: Philips Nordic Health and Well-being Report. En, i och för sig, både intressant och säkert relevant undersökning som exempelvis visar att 70 procent av Nordens befolkning uppger att deras hälsa och välbefinnande är bra, eller mycket bra. Att nära hälften av oss anser att vi är överviktiga och 82 procent vill gå ner i vikt. Undersökningen visar också att vi sover sämre än många andra, 41 procent får inte tillräckligt med sömn, jämfört med ett internationellt genomsnitt på 35 procent. En av åtta känner sig deprimerad varje vecka eller oftare, när vintermörkret kommer.

Hela undersökningen tar upp mängder av frågeställningar och jämför oss i Norden med varandra och med resten av världen. Intressant på många sätt och vis.

Men det som väckte mitt intresse speciellt, var att pressreleasen om undersökningen avslutades med en liten presentation av Philips, som där beskrevs som ”ett företag inom hälsa och välbefinnande som fokuserar på att förbättra människors liv genom innovationer. Företaget är världsledande inom området hälsa, livsstil och ljus.”

Inte ett ord om hemelektronik.

Kanske har jag bara inte hängt med, eller så är det här ett tydligt tecken på en branschglidning för Philips. Bort från hemelektronik och radio-tv-branschen.

Att fokusera på hälsa och välbefinnande är i så fall ett klokt val, eftersom det är en så expansiv marknad. Inte minst på grund av växande skaror av konsumenter över 55 år som blir allt friskare, äldre och mer intresserade av att förbli friska och ännu äldre.  Och som har både ekonomi och lust att hjälpa välbefinnandet på traven med konsumtion.

Intressant är också att Philips för sitt avstamp med en undersökning av det här slaget. Det är möjligt att de gjort tidigare mätningar i ämnet, på andra marknader. Men det framgår tydligt av pressreleasen att det i alla fall är första gången i Norden.  Det är ett vettigt sätt att skapa trovärdighet kring ett hälsokoncept och påminner om den så kallade Ajax-rapporten, som under flera år var ett mycket effektivt pr-redskap för Colgate-Palmolive.

I slutet av 1990-talet gjorde Colgate-Palmolive ett antal årliga undersökningar

med fokus på ämnen som berörde deras verksamhetsområden – egenvård (tandkräm etc) och rengöring. Först var det tänkt som en engångsföreteelse, men blev en rutin, till och med efterfrågades i medierna.

Den första undersökningen gällde tandvård. Demoskop  intervjuade 400 mammor om hur de sköter sina barns tänder .
Resultatet av danna första aktivitet var så bra att också rengöringsavdelningen på Colgate-Palmolive ville göra något liknande året därpå.
Man hade noterat en vikande trend på rengöringsmarknaden. Men man visste inte varför. Hade svenskarna blivit smutsaktigare, eller bara bättre på att dosera?
Första året gjordes en Temo-mätning på hela svenska folket, som illustrerade vårt komplicerade förhållande till städning.  Den resulterade i den första Ajaxrapporten.
Redan andra året kändes det som om Ajaxrapporten blivit lite av ett begrepp.
Målsättningen för Colgate-Palmolive med det här arbetet var naturligtvis rent kommersiell. Undersökningar och rapporter användes också som grund vid lansering av nya produkter.

1998 hade Colgate-Palmolive målsättningen att öka totalmarknaden för rengöringsmedel med 2 procent. Resultatet blev 9 procent!
Året därpå hade totalmarknaden gått upp ytterligare två procentenheter. För allrengöringsmedel (av typen Ajax, som blandas med vatten) hoppades man, 1998, på en total ökning på 4 procent. Det blev 12 procent.
Även när det gäller försäljningsvärdet har resultatet överträffat förväntningarna. Målet en försäljningsökning på 4 procent. Det blev dubbelt så mycket.
Räckvidden i media för Ajaxrapporten uppmättes 1998 till 6 miljoner kronor. För 1999 nådde man 11 miljoner.  Och året därpå närmade man sig 15 miljoner.
Så om nu Philips använder samma metod har de säkert stora möjligheter att utveckla varumärket tydligt inom segmentet hälsa och välmående, om de gör det på rätt sätt.

Det ska bli intressant att se hur det utvecklas.