I går samlades några hundra av näringsdepartementets och Tillväxtverkets ambassadörer för kvinnors företagande i Stockholm. Det var ”den årliga samlingen” med seminarier, workshop och möte med Maud Olofsson, som är mycket engagerade i projektet.
Jag är en av dessa ambassadörer och har varit det sedan projektet startade 2008.
När jag fick frågan om jag ville ställa upp som ambassadör var jag först lite tveksam. Jag har aldrig sett mig själv som primärt ”kvinnlig företagare”, utan som småföretagare.
Men statistiken övertalade mig.
Man kan tro att Sverige är ett jämställt land, men när det gäller företagande är det definitivt inte så. Jämfört med andra EU-länder hamnar vi på 23:e plats, efter länder som Italien, Grekland och Litauen.
Och 29 procent av landets alla företagare är kvinnor. År 2005 var siffran 28,3 procent. Med den ökningstakten kommer vi att uppnå jämställt företagande först år 2144.
Bara fyra procent av Sveriges kvinnor driver företag.
Behovet av fler kvinnliga företagare är inte främst en jämställdhetsfråga, utan en samhällsekonomisk. Sverige behöver många fler företag för att utvecklas. Och eftersom så få svenska kvinnor driver eget idag, innebär det en stor potential för nyföretagande.
Den är detta det handlar om.
”Fler måste våga kasta sig i lianerna”, som Maud Olofsson uttryckte det, när hon 2008 sparkade igång satsningen med ambassadörer för kvinnors företagande.
Så jag inser nyttan med kvinnliga exempel, liksom ökat fokus på företagande över huvud taget.
Som ambassadör har jag åtagit mig att minst fyra gånger per år ställa upp som företagarrepresentant. Det kan exempelvis handla om att tala om företagande i skolor, vara mentor till UF-företag eller coacha en kvinna som vill starta eget.
Under de år som projektet pågått, har drygt 82 000 sådana möten ägt rum.
Men, som Maud Olofsson påpekade under sitt tal till ambassadörerna, har projektet också fått kritik. Bland annat för att det kostar för mycket pengar. Ambassadörernas insatser är ideella, men det finns förstås en hel del andra kostnader.
– Men, som ni kanske minns, var det många som ville att jag skulle köpa bilföretag för inte så länge sen. Det gjorde jag aldrig, men vi sköt till 3 miljarder kronor till fordonsindustrin. Och fick kritik för att det var alldeles för lite. Men när vi satsar 800 miljoner kronor, totalt, på att främja kvinnors företagande – då är det alldeles för mycket, tycker kritikerna, konstaterade Maud Olofsson i sitt tal, och fortsatte:
– Under valrörelsen kunde jag konstatera att ”jobbpolitik” handlar om anställningar. Företagande är något helt annat.
Trots att det onekligen krävs företagande för att det ska bli några jobb.
Visst finns könsbundna svårigheter. Det är exempelvis svårare för kvinnor att få finansiering till sina företag, visar undersökningar från Nutek.
Men de flesta problem är könlösa och sitter i regelverket, där småföretagare i ena fallet jämställs med börsdirektörer och i andra med anställda, beroende på när det är av störst nytta för myndigheterna (och minst för företagaren).
Tydligast är kanske skattereglerna i samband med aktieförsäljning.
Den som spekulerar i H&M-aktier eller andra noterade aktier, får kapitalskatta på vinsten.
Men om småföretagaren säljer en del eller hela sitt bolag, beskattas detta som inkomst av tjänst.
Majoriteten av svenska företag (i antal räknat) har inga anställda utan sysselsättare bara ägaren/ägarna. Steget till att börja anställa är stort och innebär en mängd nya problem i form av ansvar, rapportering och krav.
Visst hör man ofta krav på avskaffande av turordningsreglerna. Men det är väl inte, enligt min uppfattning, det svåraste problemet. Provanställningar visar ofta om en ny medarbetare fungerar i organisationen eller inte. De små företagens möjlighet att göra undantag för två anställda vid uppsägningar på grund av arbetsbrist, är viktiga och löser många problem.
Ett större problem är den stora ojämlikheten mellan företaget och de anställda.
Företaget ofta får räkna med ett par, tre månaders uppsägningstid på en anställd som måste sägas upp, och uppsägningen föregås av förhandlingar med facket och måste motiveras mycket tydligt och godkännas av facket. Men för den anställde är det alltid fritt fram att säga upp sig och sluta med en månads varsel (såvida man inte lyckats avtala om annat) utan motivering. Oavsett om det är direkt efter att han eller hon gått igenom en omfattande utbildning på företagets bekostnad, jobbat många år i företaget eller just kommit och satt sig in i sina arbetsuppgifter.
För det lilla företaget är det ofta också problematiskt med småbarnsföräldrars rätt till deltid på 75 procent. Det är stört omöjligt att hitta någon som vill täcka upp de återstående 25 procenten.
Sjukreglerna är tuffa för småföretag, och inte minst för företagaren själv.
Egenföretagaren har alltid sju karensdagar. Sen kommer de 14 dagar då arbetsgivaren ska betala lönen. Det vill säga företagaren själv.
Blir sjukdomen långvarig eller andra skäl till ekonomiska problem uppstår, då får företagaren ingen hjälp av samhället med mindre än att man lägger ner sitt bolag.
Det finns massor av mycket lättförståeliga skäl till att inte fler vill starta företag.
Jag har några förslag, till våra beslutsfattare, på åtgärder vad man skulle kunna göra åt några av det:
– Lägg in obligatoriska kursavsnitt med privat- och företagsekonomi samt marknadsföring på alla gymnasieprogram och öka satsningen på Ung Företagsamhet på gymnasiet.
– Skrota starta-eget-bidragen och inför ett statligt, räntefritt starta-eget-lån.
– Låt företagen bygga en säkerhetsbuffert på minst en miljon kronor innan beskattning.
– Öka möjligheterna för små företag att ta ordentliga försäkringar, med ett fullgott rättsskydd. Som det är idag, har inget mindre företag råd att processa med storbolagen.
– Ändra reglerna för offentlig upphandling, så att små företag får möjlighet att delta i upphandlingarna – genom exempelvis större möjligheter att offerera delprojekt.
-. Sänk skatt och arbetsgivaravgifter för företagarna själva. De kan och får ändå inte kan utnyttja trygghetssystemet. Låt oss istället sätta samman egna försäkringar.
– Beräkna nivån för småföretagarnas a-kasseersättning på de senaste fem årens genomsnittslön, istället för de sista 12 månaderna. Ingen företagare tar ut full lön, om företaget går dåligt.
– Skrota 3:12-reglerna.
Kort sagt, regelverket ska inte ha missbruk och fusk som utgångspunkt, utan möjligheter och tillväxt.
