Share on Facebook
Share on LinkedIn

Ännu en av våra allra största kreatörerna har lämnat oss. 29 juli somnade Torbjörn Lenskog in. Jag ha träffat och intervjuat honom många gånger genom åren, men det var rätt många år sedan nu. Den sista intervjun var den jag gjorde med honom, 2000, när han var ordförande i Gudäggsjuryn. Själv hade han hunnit ta emot ett platinaägg, elva guldägg och 50-60 silverägg vid det laget. Inget hade han värderat så högt som det han fick för DN-kampanjen som klistrade konst över hela landet, förklarade han i intervjun.  Där berättade han också om sin långa karriär i branschen.

Som en hyllning till honom, återpublicerar jag därför den intervjun från Quo Vadis den 11 februari 2000, och jag behåller den i presensformen:

”Endast ett guldägg delades ut 1986. Det gick till Dagens Nyheter och Arbman & Lenskog. Närbilder på konstverk och rubriken ”Kittla dina sinnen” hade lyst upp den gråtrista, svenska vintern. Kampanjen fick skyhöga poäng av juryn och blev ensam på prispallen.

–Det var ofattbart. Här är det ju sällan så att någon ringer och talar om vilken jäkla bra kampanj man gjort. Så vi var aldrig säkra på att vi skulle få ägg. Men det är en bra sak med guldägget. Det ersätter den svenska spontaniteten, säger Torbjörn Lenskog, när han mins det guld som han själv är gladast för.

Han har hunnit få några stycken. Men framför allt har han haft ett väldigt roligt jobb.

–Det har varit roligt hela tiden, fast på olika sätt. Det är klart man gnisslat lite ibland, när folk inte begripit hur skicklig man är, eller förstått att det absolut inte varit något fel på den där fakturan, skämtar han men tillägger att varje dag har varit rolig sen han första gången började jobba med reklam.

Det var 1953 och han fick sina första erfarenheter i yrket på  Köpings Mekaniska Verkstad, där han jobbade mellan Läroverket i Köping och lumpen. Han var assistent till reklamchefen, vilket var ett omväxlande och hektiskt jobb, som omfattade allt från fotografering till kontakter med tryckerier och reklambyrån (som var Svenska Telegrambyrån). Det väckte nyfikenheten och lusten att jobba med reklam hos den unge, konstintresserade mannen.

–Det var tur att jag hittade reklamen, som jag behärskat hyfsat. För konsten har varit illvillig mot mig. Jag har försökt hela livet utan att lyckas en enda gång. Jag har aldrig behärskat verktygen. Fotografi är jag rätt bra på. Kameran behärskade jag, men inte penseln. Fast reklamen innehåller väl så många uttryck. Det har räckt.

Teckning och idrott var de ämnen som stod ut på hans annars rätt slätstrukna skolbetyg (om man får tro honom själv). Idrotten spelade en mycket stor roll i hans ungdom. Tennis, fotboll, hockey, bandy eller cykling. Han tävlade i det mesta.

–Jag var dålig, men jag var med. Det var nog brist på folk, säger han och tillägger att detta är ett typiskt exempel på vad som händer när man har för många intressen. Man hinner inte lägga ner tillräckligt på ett, utan blir halvbra i alla.

Men efter lumpen åkte han till Stockholm och började på Beckmans.

–Då blev det tvärslut med idrotten. Det blev Prinsen, cigaretter och rödvin istället.

Beckmans var en lyckad period i hans liv. Han ställde upp i en mängd skisstävlingar och hade framgångar som hjälpte honom att skaffa ett stadigt självförtroende.

–Det här var innan de egentliga reklambyråernas tid och det fanns ett antal affischkonstnärer som följde i Anders Beckmans kölvatten. En av dem var Staffan Wirén och jag hoppade in och blev hans assistent.

Det var fortfarande affischer som var den främsta produktionen när han i början på 60-talet slog sig samman med ett antal kolleger i en egen grupp med namnet Ateljén. De nådde snabbt framgångar för uppdragsgivare som Dagens Nyheter, Filminstitutet och SJ och vann tidigt sina första guldägg.

Det var inte förrän Ateljén fick kontakt med en grupp från Anderson & Lembke, med Calle Linn, Steve Trygg och Stig Hoffstedt i spetsen, som det blev ”byrå” av alltsammans. Man slog sig samman i Linn & Lenskog och från början handlade det mycket om industrireklam, med kunder som Uddeholm och SKF. Men snart smög sig också konsumentprodukterna in. Semper var först på listan.

Jan Arbman kom in som ny kompanjon och Arbman & Lenskog var under sina 17 år ansedd som en av de verkligt kreativa byråerna.

När byrån upplöstes 1991 fortsatte han på egen hand, med design- och reklamuppdrag. Men hans samlande har tagit allt mer tid. Först var det Linné. Han gav sig den på att samla allt om Carl von Linné.

–Det är väldigt stimulerande att samla och en bra avkoppling till byrån. Men det är också en prestationsfrämjande sport.

Så länge det handlade om, framför allt böcker, om Linné, så kunde han hålla sitt samlande på hemmaplan. Värre blev det med hans samling av 1900-talsdesign. Den tar mer plats. Han har bl a ett 70-tal skrivmaskiner av märket Olivetti, som visar designprocessen för maskinerna.

–De flesta av den här typen av grejer hamnar ju i containers. Tingen slukar upp sig själva. ABC, som var den första svenska datamaskinen, tog det mig säkert fem år att få tag på ett exemplar av.

Idag finns en stor del av hans prylar i en permanent utställning i Bångbro, utanför Kungsör. Det är ett EU-projekt som fungerar som en studiesamling i design.

Han lever ett betydligt lugnare liv idag och hinner ta en långpromenad med sin hustru varje dag. Men det innebär långt ifrån att han pensionerat sig. Han samarbetar med ett antal gamla uppdragsgivare som Gärsnäs Möbler och jobbar med en del böcker för Page One.

–Jag har faktiskt en ganska hygglig omsättning. Det blir över till en och annan Olivetti. Det är ju så billigt att leva här på landet.

Han bor dock inte längre ut på landet än att han tar sig till Stockholm med Mälarbanan på en timme ungefär. Bra, exempelvis när han ska till guldäggsjuryn.

Han ser en fördel i att en gammal reklamgubbe sitter ordförande.

–Dels har jag ju inga intressen i tävlingen, så jag kan verkligen vara opartisk. Sen behöver jag ju inte rösta själv, så jag behöver aldrig visa att jag inte begriper trenderna.

Han menar samtidigt att det är viktigt att reklamen inte blir för trendig. Att reklamen tar sitt ansvar i samhället.

–Det är en känsla man får när man kommer upp i min ålder. Det vore skönt att slippa se samhällets kollaps. Det finns så mycket talang här som skulle kunna ha en positiv kraft. Den skulle jag vilja att man förstärker det och att man vaktar sig mot den cynism som finns på många håll. Och det är viktigt att man inte glömmer att samhället inte bara består av likasinnade som håller till i ett getto runt Stureplan.”

Print Friendly
 

One Response to Torbjörn Lenskog kunde kittla våra sinnen

  1. Michael Hoffman skriver:

    Tack Carin för återpubliceringen! Det blev en värdig runa!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Looking for something?

Use the form below to search the site:


Still not finding what you're looking for? Drop a comment on a post or contact us so we can take care of it!

%d bloggare gillar detta: