Share on Facebook
Share on LinkedIn

Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på Anders Dernebo i Jörn. Dagens Industri skrev en artikel om denne, i högsta grad ovillige entreprenör för någon vecka sedan. En kort sammanfattning finns på di.se. (Tyvärr går det inte att länka till artikeln, så man får gå in på di.se och söka på namnet).

Anders Dernebo har skapa ett eftertraktat varumärke, som nått kultstatus. Mot sin vilja.

Han är skomakare och tillverkar Jörnkängan, en handgjord känga av ”scootertyp”, till ett konsumentpris runt 3 000 kronor paret. Förutom att Försvarets materielverk köper mellan 100 och 600 par per året står kunderna i kö för att få handla. Ett guldläge för en entreprenör och varumärkesbyggare som vill växa.

Problemet är bara att Anders Dernebo inte vill växa. Han gillar att tillverka kängorna, men är inte så road av att sälja dem. Han tycker egentligen inte om kunder. ”Jag är kundallergiskt” säger han, enligt rubriken i DI.  Sånt trams som varumärken verkar inte vara något han bryr sig om. Artikeln berättar om hans telefonsvarare som under tre års tid haft samma meddelande, innan den gick sönder helt och hållet: ”2008 tar jag inte emot några nya beställningar. Förmodligen inte heller 2009. Priserna har jag höjt ganska kraftigt, så ni kan väl trösta er med det. Och titta gärna in på lundhags.se så ser ni motsvarande kängor.”

Han har lagt ner fabriksförsäljningen, eftersom han i alla fall inte hinner tillverka mer än han redan i stort sett sålt. Men på internet går ryktena om kängornas höga kvalitet (en snabb kontroll på Google talar sitt tydliga språk).

Det skulle kunna vara en ovanligt smart, pr-strategi för en ambitiös entreprenör. Men det är nog faktiskt bara en riktig, norrländsk surgubbe.

Så egentligen borde väl tårarna ligga närmast till hands. Så mycket bortkastad varumärkespotential.

Samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite stolt över min hembygd. Jag är från Jörn, jag också. Visserligen var jag fortfarande i mellanstadieåldern, när familjen flyttade från Jörn till Stockholmsförorten Saltsjöbaden. Men jag ser mig fortfarande som ”jörnsare”. Och lite imponerad blir jag när jag tänker på så mycket kraft som ändå kommit från den där lilla, gudsförgätna hålan i norra Västerbottens inland. För det är inte bara Anders Dernebo som utmärkt sig i olika sammanhang. Författarna Birger Vikström och Sara Lidman liksom skidlöparen Lennart ”Lill-Järven” Larsson (som bland annat deltog i två OS) är tre andra av bygdens barn. Dit räknar jag också Zinat Pirzadeh. I Jörn började i alla fall hennes svenska liv i, den numera nerlagda, flyktingförläggningen. Jag hörde hennes Sommar-program, där hon talade mycket kärleksfullt om Jörn och att hon har ett fritidshus i trakten. Radioproducenten Ulph Nyström är kanske en något mindre världsberömd jörnsare. Men de som brukar lyssna på Annika Lantz’ radioshower känner nog igen honom.

Vid sidan av Jörnkängan är timmerhustillverkaren Jörnträ ett etablerat varumärke. Annars är det inte mycket kvar av det som en gång var en egen liten kommun, men idag en avfolkningskrok av Skellefteå. De flesta butiker har lagts ner sedan länge. Till exempel skoaffären, Lindbloms, som Anders Dernebo köpte av de ursprungliga bröderna Lindblom. De var de som gjorde de första Jörnkängorna. Dernebo utvecklade dem vidare.

Själv har jag inga Jörnkängor.

Men jag har tio stolar, klädda med skinn som ratats i skotillverkningen.

Min far, som var byggnadsingenjör i Jörns kommun, var hos bröderna Lindblom för att förbereda för någon ut- eller ombyggnad. Undanstoppat på lagret i affären stod en säck med kasserat, garvat fårskinn. Pappa fick säcken till en billig penning, om inte gratis.

Han höll på att bygga nytt hus till familjen och hade beställt en matsalsmöbel av en snickare. Skinnet blev klädsel till stolarna. Virket hade han köpt av en annan tjurig Jörns-gubbe som skulle lägga om golven i sin gård. Han ville ha sån där tjusig fanérparkett.  Pappa försökte övertala honom att lägga parketten ovanpå de breda, solida furuplankorna. Men, icke. Det gamla golvet skulle rivas ut och slängas. Det blev istället golv i två sällskapsrum och en trappa i vårt nya hus.

Samt en matsalsmöbel med skinnstolar, som nu står hemma i min familjs kök i Stockholm.

Print Friendly
 

2 Responses to Den motvillige varumärkesbyggaren

  1. Björn Larsson skriver:

    ”Så egentligen borde väl tårarna ligga närmast till hands. Så mycket bortkastad varumärkespotential.” Varför så sorgsen? Vad är bortkastat? Exemplet visar ju att god kvalitet lönar sig och att reklam, marknadsföring och reklammänniskor inte behövs. /Björn

Kommentera

Looking for something?

Use the form below to search the site:


Still not finding what you're looking for? Drop a comment on a post or contact us so we can take care of it!

%d bloggare gillar detta: