Det har blåst upp till något av en namnstorm mellan organisationerna Sveriges Kommunikationsbyråer och Sveriges Informationsförening, som nu beslutat att byta namn till Sveriges Kommunikatörer.
Sveriges Kommunikationsbyråer, Komm, är inte alls förtjusta.
Jag kan förstå dem. Namnen är snarlika.
Men jag tar för givet att Komm har skyddat sitt namn och varumärke på PRV, som varje medveten varumärkesägare förstås alltid gör.
Då är det svårt att tro att ett så snarlikt namn som Sveriges Kommunikatörer kan registreras, utan istället stoppas på grund av risken för förväxling. Eller i värsta fall bli ett fall för upphovsrättsjuristerna.
Uppenbarligen har Informationsföreningen/Sveriges Kommunikatörer inte sett det som något problem med den ständiga risken för sammanblandning.
Jag kan förstå att de vill byta namn. ”Information” har en alltför tydlig klang av envägskommunikation. I det här fallet är kommunikation onekligen ett mer sympatiskt och tidsenligt uttryck.
Komms korkade namnbyte
Hela problematiken har dock sin grund redan i Komms eget namnbyte, 2009. Den mest bestående skadan av Elisabeth Ströms korta och tämligen turbulenta tid som ordförande i förbundet.
Det var då Sveriges Reklamförbund blev Sveriges Kommunikationsbyråer.
En rätt obegripligt, men framför allt korkat, beslut av enbart kosmetisk värde.
Jag kan inte se annat än att behovet att kassera namnet Reklamförbundet bottnar i en skam över att jobba med reklam.
Beslutet togs av branschrepresentanter som inte haft förmåga att kommunicera vad reklam egentligen är och vilken betydelse den har för näringslivets konkurrenskraft och därmed och samhällets utveckling och överlevnad.
Inte undra på att resten av samhället, beslutsfattare och medborgare – har en så skev och negativ syn på reklamen.
Hösten 2002 skrev jag en artikelserie i Quo Vadis om reklambranschens utveckling. Serien omfattade en hel del historik, men även prognoser inför framtiden.
I samband med detta formulerade jag min definition på ”reklambranschen”, nämligen:
”den bransch som står som en bro mellan företagen/varumärkesleverantören och konsumenten/slutkunden och med hjälp av olika verktyg och discipliner bygger och stärker varumärket”.
Reklam, enligt min uppfattning, omfattar med andra ord till att börja med, allt från annonser i dagspress, till kundtidningar och sponsring av landhockeylandslaget.
Ja, egentligen vill jag rubricera allt varumärkesarbete som reklam. Från attityden i receptionen till säljkårens uppträdande. Om det sedan uppträder i köpta, egna eller förtjänade medier, är ointressant.
Reklambranschen, består av de strategiska och kreativa specialister som arbetar med dessa uppgifter, på uppdrag av varumärkesägare på företag och i organisationer.
Det finns dessvärre fortfarande ett stort behov av att tydliggöra reklamens roll och betydelse. För det ändamålet behövs en tydlig lobbyorganisation. Men under lång tid, har reklambranschen istället blivit alltmer splittrad och otydlig. Varje disciplin har sin egen organisation vid sidan av Komm. Från Sveriges Mediebyråer till Precis. Och sina egna tävlingar.
Detta eviga revirpinkande! Så tröttsamt det blir.
Det behövs mer, samlad opinionsbildning för reklamens roll.
Komm har onekligen, under Jessica Bjurströms vd-skap, åstadkommit en hel del. Bland annat har ett nyvaknat intresse från regeringskansliet inlemmat reklambranschen i ”de kreativa näringarna” och handelsminister Ewa Björling talar om ökad reklamexport. Det är ju i och för sig trevligt. I varje fall om det innebär att svenska byråers export kommer att handla om att arbeta med internationella uppdragsgivare. Exporten av svenska kreatörer har däremot redan pågått ett bra tag, och inte varit till någon större glädje för svenska byråer, utan mer en kreativ brain-drain.
Helst hade jag sett att Komm lyckats skapa samma direktlinje till Maud Olofsson och Annie Lööf, som till Ewa Björling.
Det är så bekvämt, ofarligt och till litet förpliktigande för beslutsfattarna att prata om reklam på exportnivå, istället för att stärka statusen och insikten på hemmaplan.
För att verkligen åstadkomma något, måste opinionen bli tydligare och kunskapen mer spridd.
Svensk reklam behöver helt enkelt en ny Bengt Hanser. En person som förenar, istället för splittrar. Som ser till det grundläggande syftet och hur det på bästa sätt tillgodoses.
Bengt Hanser var starkt pådrivande när kreatörsorganisationen ABCD slogs samman med Sveriges Reklambyråförbund till Sveriges Reklamförbund 1986. Om jag inte minns fel, var Bengt Hanser ordförande i ABCD och gjorde det viktiga grundjobbet tillsammans med Tom Zimmerman, som var ordförande i Reklambyråförbundet. De såg behovet av ett starkt förbund för reklamens bästa och lyckades få sina medlemmar med sig. Något som inte var det lättaste. Bengt Hanser fortsatte sedan arbetet för ett starkt reklamförbund, som dess VD.
Ett nytt förbund kanske? Ska vi kalla det Reklamförbundet?
Diskussionerna i de sociala medierna har varit livliga och huvudsakligen skämtsamma, efter nyheten om namnkrocken mellan de gamla informatörerna och Komm.
Men några av twitter-skämten, är i alla fall värda lite mer än ett glatt skratt.
”Vad sägs om att starta en förening för dem som sysslar med reklam”, skrev @LisaofSweden.
Inte så dumt som det låter, säger jag.
Jag har länge tyckt att man skulle slå ihop hela rasket av branschorganisationer, från reklamdisciplinernas alla små kotterier till Komm och Sveriges Annonsörer.
Deras viktigaste uppgift är densamma: att skapa opinion. Inom och utom branschen.
Det skulle äntligen skapa en hög och tydlig röst för varumärkesfrågornas och marknadskommunikationens roll i samhället!
Skickliga kommunikatörer ska tänka över disciplingränser. Och skickliga företag ska göra detsamma. Även internt och organisatoriskt.
Avtalsfrågor och andra tvistemöjliga ämnen, kan överlåtas på ett par specialiserade jurister.
Så – alla som verkligen vill stå upp för reklamens betydelse och uppgift, samt sin egen roll i detta; alla som är stolta över att bidra till näringslivets konkurrenskraft och företagens tillväxtmöjligheter; alla kreatörer, strateger, produktutvecklare eller vad det nu står på era visitkort – förenen eder!
Slå samman era förbund till ett – och kalla det gärna Reklamförbundet.
För, som sagt, det viktigaste är inte vilka etiketter man sätter på utförarna eller den ”bransch” de representerar.
Det viktigaste är den uppgift de har att lösa.
Jag överlåter sista ordet till Gustaf Fröding som i slutstrofen av ”Idealism och realism” uttryckte det så här:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Hej igen! Då jag mellan åren 1971 till 1975 jobbade som PR-konsult inom dåvarande Ervacokoncernen, som var en fullservicebyrå med stora kända kunder, fick jag en hel del erfarenhet av tyckandet inom PR-branchen. Under de resterande åren i min karriär har jag mest jobbat som projektledare och VD på välkända reklambyråer. Läste häromdagen “PR of Sweden” som är Sveriges ledande webbcommunity för yrkesverksamma, studenter och leverantörer inom informations- och PR-branschen. För att ge er mer kött på benen här en lite historieskrivning:
1960: Sveriges Pressombudsmän byter namn till Sveriges Public Relations Förening, SPR. Föreningen har då inledningsvis ca 100 medlemmar.
1970: Hans Ingvar Hansons bok “Istället för PR” har kommit ut -69 och blir en bibel för blivande PR-konsulter. Hans Invar Hansons PR-byrå Relationskonsult grundas nu liksom den senare välkända och omdebatterade konkurrenten Kreab.
1977: Det börjar bli vanligt att informationschefer sitter i ledningsgruppen på företag och stora organisationer.
1980: Intressemodellen för att definiera relevanta målgrupper till företagen introduceras och blir ett viktigt hjälpmedel för informatörerna/cheferna.
1983: Internationella PR-byråer börjar etablera sig i Sverige. Burson-Marsteller var först på plan.
1985: Medie- och kommunikationsvetenskaperna får sitt genombrott på universitet och högskolor i landet. Högre medvetenhet om kommunikationens betydelse hos offentliga institutioner. Samhällsinformation blir på tapeten. Etikfrågor viktigare i samhällsdebatten och på företagens ledningsnivå. Ett kraftigare informationsbrus.
1990: PR-byråernas branschorganisation PRECIS startar.
1990: SPR byter namn till Sveriges Informationsförening.
2000-talet: Kommunikationens betydelse för varumärke och ledarskap blir uppenbar och informationschefen blir ofta upphöjd till kommunikationsdirektör.
2009: En global ISO-standard för varumärkesvärdering tas fram. Yrkesbasen breddas och fd statsministern Göran Persson och flera framträdande politiker blir PR-konsulter. Häpp, cirkel är sluten! Nu ska alltså Kommunikatörerna ta över varumärkesbyggandet….
Håller med till 100% i ditt inlägg Carin! Första gången jag hörde det nya namnet Sveriges Kommunikationsbyråer på Sveriges Reklamförbund så trodde jag att det var ett aprilskämt. Var reklam plötsligt något som man inte kunde syssla med utan att smyga med det och be om ursäkt för att man tyckte varumärkesbyggande reklam var viktigt? Efter drygt 30 år i branschen fattade jag inte ett dyft! Det liknade striden som föregick Sveriges PR-förening som plötsligt blev Sveriges Informationsförening för att PR-yrket skulle plockas under mattan av de som tyckte att det jobbet fått en dålig klang. Nu vill alltså samma Informationsförening heta Sveriges Kommunikatörer och har fått ett drygt 80-procentigt stöd bland medlemmarna för förslaget. Samtidigt kan jag se att det tidigare skamfilade PR-yrket återfått sin organisation när jag läser detta om Berghs på nätet: “Svenska pr-företagen har inlett ett samarbete med elever från Berghs School of Communication kring Stora pr-priset. Tävlingen arrangeras för andra året i rad och nomineringstiden är i full gång.”
Vad händer med Guldäggstävlingen i framtiden – kommer den att övertas av Sveriges kommunikatörer också?
Hallå Carin,
Bra blogg du driver! Här kommer några tankar kring ditt senaste inlägg. Det där namnbytet hade diskuterats under flera år. Bland de tydliga instruktioner jag fick när jag tillträdde som vd 2009 ingick (utöver att jag inte fick minska på förbundets överbemanning oavsett ekonomiskt utfall;), att genomföra ett namnbyte. Främst låg representanter från PR-byråer på för att genomdriva ett namnbyte, sa man mig. Jag gjorde en större enkät bland alla medlemmar för att främst få dem att prioritera vad deras förbund skulle ägna sig åt, samtidigt frågade jag hur de bäst beskrev sin verksamhet. 80 % svarade att de arbetade med kommunikation över alla discipliner. Ett fåtal uppgav reklam som huvudnäring. I princip håller jag dock med dig. En spade är en spade, typ. Men detta handlade även om politik.
Här kan du få en liten historisk bakgrund till Komm: När jag fick höra det av styrelsen föreslagna namnet tänkte jag: “okey… hur fan kom de fram till detta?” Sveriges Kommunikationsbyråer är en beskrivning mer än ett slagkraftigt namn. Samtidigt sa min gamle AD-kompis “du kan glömma att jag med min dyslexi ens kommer halvvägs till den hemsidan”. SKB lät heller inte som en kommunicerbar förkortning även om den skulle kunna uppfattas relevant för en bransch som tycks ha gjort en regel av att stapla konsonanter efter varandra. BBDO, DDB, TBWA (oj, en vokal där på slutet, måste vara ett misstag), BVD, JVD, JMK, JKL… Dessutom var SKB upptaget som tur var. Jag köpte domänen Komm, fick betala själv ur egen ficka, kontant, till en pensionerad taxichaufför i Skaratrakten som ägde domänen. (Hon som ägde Kom med ett m ville inte sälja). John Jacobson, min favoritdesigner, och jag satte ihop logotypen och lät det sista m:et tappa ett ben så att det fanns ett element som bröt av. Vi gjorde en presentation som visade hur man kunde använda logotypen när man t ex skrev inbjudan som “Komm hit på seminarium”; alltid med logotypens fyra ben på m:en istället för de gängse fem.
Till sist, att söka samgående med andra organisationer är en utmärkt tanke, på sikt kan man skapa ett kommunikationens Svenskt Näringsliv, men det tar tid och kraft att genomföra. Den idén fanns också med i en handlingsplan jag presenterade för styrelsen hösten 2009.
Hälsningar,
Björn Rietz
Hej Björn! Tack för din historiska inside-beskrivning. Det var inte bara intressant, utan njutbart att läsa den.
Jag kan mycket väl tänka mig att pr-byråer kände sig fina i kanten och inte ville ingå i ett “reklam-förbund”, för att de inte förstod bättre. Det var säkert där någonstans det började. Jag minns den där typen av diskussioner också. De har nog alltid funnits. Ända sedan man beslutade sig för att det inte kunde heta annonsbyrå. Och sen kunde man inte vara reklambyrå längre. Och så vidare.
Verksamheten utvecklades ju, så då måste man hitta nya namn. Även om uppgiften förblev densamma.
Ibland påminner alltihopa om dansen kring städyrket. De som blev lokalvårdare och hygientekniker och gud vet allt. Men ändå fick de fortsätta att torka golv och skura toaletter. Deras jobb blev inte ett skvatt mer märkvärdigt, statushöjd, men förblev precis lika oerhört viktigt som det alltid varit. Oavsett vilka etiketter man klistrar på.
Jag vidhåller att det problemet är att reklambranschen inte lyckats kommunicera vad den håller på med och hur viktigt det är. Annars hade alla “särintressenter” gärna varit en del av det.
För vi är nog fullkomligt överens om vad reklam åstadkommer och hur stolt man kan vara över det. Inte minst du känner ju till den saken.
Det är synd att du inte hann ända fram med din handlingsplan!
Carin