Till minne av Nils-Gustav Tollman

En av reklambranschens stora talanger har lämnat oss alldeles för tidigt. Den första augusti, avled Nils-Gustav Tollman i sviterna av malaria. Alldeles, alldeles för tidigt, bara 36 år gammal. Han drabbades svårt av malaria vid en av sina tidigare resor och när sjukdomen nu kom tillbaka tog den hans liv.

Han satte tidigt sitt avtryck i branschen. Inte minst när han vände upp och ner på läkemedelsreklamen som hjärnan bakom Ipren-mannen.

Som en hyllning till Nils-Gustav Tollman återpublicerar jag en porträttintervju jag gjorde med honom i 1999. Han var då 23 år och Ipren-mannen en omåttlig framgång, både kommersiellt och som rent av folkkär tv-idol.

 Från Quo Vadis 1 oktober 1999:

 ”SE UPP PER GESSLE – HÄR KOMMER NILS-GUSTAV TOLLMAN!”

Iprens nya reklamfilm har blivit den nya publikfavoriten. Överallt går folk och nynnar på den nya hitlåten ”Jag är Ipren, den intelligenta värktabletten…”

–Elisabet Thorén hade givit oss en ganska klurig brief med enorma mängder information som skulle vara med. Eftersom jag spelar gitarr ungefär 90% av min arbetstid, så satte jag mig och gjorde en låt av briefen, berättar Nils-Gustav Tollman, som tillägger att Pharmacia & Upjohns jurister nog är de rättmätiga textförfattarna.

Han har just talat med en kille som bett om texten för att han och några kompisar vill sjunga den på en herrmiddag.

Redan nu har det visat sig att reklamen inte bara satt sig på hjärnan på svenska folket och nått kultstatus, utan också givit effekt på försäljningen. Snabba effekter, precis som en bra värktablett.

Iprenfilmen är rätt typisk för den typ av reklam som Nils-Gustav Tollman helst vill jobba med.

–Jag vill försöka göra sånt som man inte sett förr. Det är skönare att se något som är nytt och fräscht. Det är så många reklamfilmer som är jäkligt tråkiga, konstaterar han.

Han gillar att fantisera fritt och hitta på historier.

I gymnasiet i Bromma var han ordförande i Teaterföreningen Forum. Dessutom skrev han alla sketcher, regisserade och spelade med i dem. Så när han började på grundkursen på RMI Berghs var det för han hade tänkt sig en framtid som regissör. Skådespelarkarriär var däremot inget att tänka på, det var för otacksamt. Även om han faktiskt spelade 23 föreställningar i ”Dialog med Sokrates” på Medelhavsmuséet i Stockholm.

På RMI Berghs upptäckte han att det var minst lika roligt att skriva som att regissera och han valde därför att istället gå copywriterutbildningen. Däremot funderade han aldrig på att gå någon journalistutbildning.

–Det finns ju många copywriters som jobbar mer journalistiskt också. Men jag vill hitta på grejer istället. Inte skildra verkligheten.

Han gick direkt från RMI Berghs till Garbergs, knackade på med sin portfölj på uppmaning av Anna Qvennerstedt och blev kvar.

Det visade sig att copwriterjobbet var lika roligt som han tänkt sig.

–Ja, nästan roligare.

Han är mer eller mindre inblandad i många av byråns nyare kunder och har snabbt fått stora uppdrag på sin lott.

Han lider inte av någon förlamande respekt för tunga, etablerade kreatörer, även om han är ung, utan tycker att det är väl bara att ta för sig av de spännande uppdragen. Det är väl egentligen bara det där med alla möten man ska ha och alla ändringar som ska göras, som inte är så kul. Men det är roligt när folk, inte minst kompisarna, uppmärksammar den reklam han gjort. Även om många av hans kompisar inte alls jobbar i reklambranschen, är de flesta väldigt intresserade av i reklam.

–Folk är asengagerade i reklam. De verkar nästan bry sig mer om det än politik, konstaterar han och erkänner att själv är han tämligen ointresserad av politik.

–Tyvärr. Jag skulle vilja vara mer engagerad.

Men politik är nog alldeles för stelt för en ung man som i skolan valde mellan att bli regissör eller äventyrare. Regiplanerna lade han som sagt snart på hyllan. Men äventyrare är han emellanåt fortfarande. Reser gärna långt bort och länge. Han har surfat både i Biscaya, Australien och Fidji, men också sett Kina från insidan. 

————————————————————————

Så långt Quo Vadis 1999.

Nu har Nils Gustav surfat in i evigheten. Han hann sätta sådana outplånliga spår under sin korta karriär att han alltid kommer att vara ihågkommen.  

Låt oss hoppas att det finns en reklamhimmel, i så fall har den blivit ännu ett snäpp roligare och galnare.