I går läste jag i Dagens Nyheter att Jane Bark har gått bort. En av de allra främsta illustratörer vi haft i landet, eller snarare den främsta. Hennes frejdigt detaljerade och glatt sensuella bilder var karaktäristiska. Både för henne och för de budskap hon ville förmedla. Det fanns ingen som kunde kopiera henne.
Hon började som reklamtecknare på Dagens Nyheter på 1940-talet och reklamen var länge ett av de områden där hon var verksam.
Jag beundrade dock Jane Bark långt innan jag blev intresserad av reklam, när jag på 70-talet njöt av hennes illustrationer till novellerna i Femina.
Hennes personporträtt var alltid ”spot on”. Ofta innehöll de också någon underfundig detalj som underströk den porträtterade personens karaktär.
Hon arbetade också en hel del med modeteckning och undervisade i ämnet på Beckmans.
Hennes blick och penna förblev välvässade och bilderna njutbara långt efter det som brukar definieras som ”pensionsålder”. Hon samarbetade med tidningen Fokus och illustrerade deras personporträtt fortfarande när hon var i 80-årsåldern, fram tills hon drabbades av Alzheimers sjukdom.
När jag i början av 80-talet gjorde min journalistpraktik på Resumé och fick uppdraget att göra en längre intervju med Jane Bark, blev jag både glad och nervös. Det var en av mina allra första längre intervjuer och jag ville så gärna att den skulle bli bra. Intervjupersonen själv, Jane Bark, hade inga invändningar efteråt och artikeln var rikt illustrerad med hennes bilder. Så jag blev rätt nöjd själv.
Jane Bark var på flera sätt en föregångare. Även i det faktum att hon var första kvinna att få ett Platinaägg och väljas in i Platinaakademien. Det var 1985, ”redan” tio år efter det första Platinaägget delats ut (till Alf Mork).
Platinaägg delades i och för sig inte ut varje år, men åtta herrar hade belönats innan det var Jane Barks tur, 1985. Tillsammans med henne tog även Sören Blanking, Olle Eksell, Arne Nilsson och Per-Henry Richter plats i skaran.
Sen tog det 22 år innan någon enda kvinna ansågs värdig denna hedersbetygelse igen (Anna Qvennerstedt). Vill man vara extremt snäll (mot Platinaakademien) kan man säga att det visar vilken betydelsefull kreatör hon var. För det var hon onekligen. Vill man vara mer ärlig, kan man konstatera att den så kallade akademien egentligen aldrig varit så mycket akademi, utan framför allt en herrklubb (fast det har jag skrivit mer om på annan plats).
Jag har i många år ofta tänkt på Jane Bark. Blivit påmind om henne varje dag faktiskt.
Hon var en noggrann kreatör och förberedde sig väl, när hon gjorde sina teckningar.
För drygt 40 år sedan skulle hon göra illustrationer till en toapapper-förpackning. Jag tror det var Edets. Man ville ha bilder av små barn på förpackningen. Varumärket samarbetade med Hera Annonsbyrå. Kenny, min man, var copywriter på byrån på den tiden. Han jobbade inte med det uppdraget, men våra barn, Lina och Patrik, var i ettårsåldern och skulle därför passa bra som ”modeller” för Jane Barks teckning. Därför tillbringade barnen och jag en förmiddag i någon reklamfotografs ateljé där ungarna fick leka med toapapper och bli fotograferade.
Som minne av det tillfället fick vi både några foton, samt ett par av Jane Barks bilder på barnen. Dem ramade vi in och har än idag på väggen i vårt sovrum. Så Jane Bark kommer att vara med oss så länge vi lever.
Men alla hennes bilder kommer att leva mycket, mycket längre än så.
(Tack John Bark för att du gav mig tillgång till din mammas bilder! Ännu fler av hennes illusstrationer finns på www.mogarts.se)
