Adieu et merci, Sven-Olof

Sven-Olof Bodenfors har lämnat oss.

Art directorn som blev copywriter, som blev projektledare, som blev byråledare och åstadkom det otänkbara.

När han i början av 1980-talet satt, där vid det bodenforska köksbordet, tillsammans med barndomskompisen Staffan Forsman var de överens om att de skulle bevisa att det omöjliga var möjligt. För det var ju en allmänt känd sanning, närmast en naturlag, att det inte gick att driva en idébaserad, stabil och lönsam reklambyrå i Göteborg. Ingen skulle inbilla sig att man kunde locka de bästa kreatörerna till Göteborg. Inte heller skulle de intressantaste kunderna vilja jobba med en Göteborgs-byrå.

Nej, toppbyråer låg självklart i Stockholm. Så nära Stureplan som möjligt.

Men, det där som ”alla visste” var kvalificerat struntprat.

Det gick inte bara att driva en bra byrå i Göteborg. Det gick att driva en av de allra bästa. Många gånger den bästa.

Forsman & Bodenfors spelade länge i en egen division i svensk reklam. Ett mått på det är alla reklampriser de kammat hem. I åratal var byrån oöverträffad. Inte bara i Sverige. De utsågs också till bland de bästa i världen i ett antal internationella rankinglistor.

Tre år efter starten 1986 kom det första Guldägget (för Frödinge Ostkaka). Det blev många, många fler. Liksom 100-wattare, Cannes Lions, Eurobests, D&AD, One Show och ADC. Med flera. I ett par decennier var det en självklarhet att Forsman & Bodenfors skulle ta hem flest guldägg. Det gick så långt att jag vid ett tillfälle skämtsamt föreslog att Guldägget skulle ha en egen kategori för Forsman & Bodenfors, för att resten av branschen skulle få en riktig chans.

DOLDISEN SOM KLEV FRAM

När byrån startade hade Staffan Forsman redan i flera år gjort uppmärksammad och framgångsrik reklam tillsammans med Lasse Collin i Collin & Forsman. Sven-Olof Bodenfors hade däremot arbetat mer i det fördolda, på mindre uppmärksammade byråer. De två strålade sedan samman en tid på Claesson & Company, som samlat ett antal talanger som senare kom att befolka de mest namnkunniga byråerna i landet.

Något som han lärde sig under de första, lite mindre uppmärksammade åren, var vad kamratskap och glädje betyder i en arbetsgrupp. Liksom hur viktigt det är med analys och klarsyn.

”Jag har ofta dragit i det som andra inte velat dra så mycket i. Men jag hade, som andra, en önskan om mer exponering för det jag gjorde. Men, som gamla kollegan Ulf Jönsson sa: det är inte lätt att vara blottare om man inte får öppna rocken”, berättade han i en profil-intervju jag gjorde när byrån var 10 år.
Tillsammans med Staffan Forsman fick han dock slå upp rocken på vid gavel.
När han en gång fick frågan om vilka som var hans främsta styrkor, nämnde han nyfikenhet, entusiasm, uthållighet och ett visst mod. Därtill en förmåga att skapa relationer till andra. Något som också gjorde att han vågat släppa fram och uppmuntra andra.

”Jag har lätt för att brinna för det jag gör och har skaffat mig en omgivning som också brinner. Fördelen är att flera är bättre än jag själv och också har lättare att avgränsa sig och kan stoppa mig när jag blir alltför entusiastisk”, sa han.

KOLLEKTIVETS LUST

Hemligheten med Forsman & Bodenfors under lång tid kan förmodligen formuleras i ett enda ord: Lust.

Sven-Olof Bodenfors menade att byrån byggde hela sin existens på lust och glädje. Till reklam och till människor.

Humanism och kollektivet var ytterligare pusselbitar. Samt en ständig strävan efter att lära mer och utvecklas. Ingen svensk byrå har så flitigt deltagit i Reklamfilmfestivalen i Cannes (som det hette på den tiden) för att förkovras och lära. Tidigare, när det var mer hanterbart, gällde mangrann uppställning i Festivalpalatset varje år.

Han sa vid ett tillfälle också att en styrka hos byrån är att den är så heterogen, vilket är en väsentlig förutsättning för kontinuitet.  Han tyckte att svensk reklambransch ofta fokuserat alldeles för mycket på individer.

”Personfixering är inget att sträva efter. Om det blir för mycket monoliter, blir det inte bra. Får man i stället familjen att hålla ihop får man en starkare släkt och ett bättre resultat”, menade han.

Redan från start förberedde byrån sig för en långsiktig utveckling, genom att bredda ägandet bland medarbetarna. Det bidrog till både engagemang och långsiktighet.

”Lika litet som man ska vara rädd för att växa i antal ska man vara rädd för att bredda ägandet. För att få en långsiktighet måste man vara ganska många vid årorna. Det tycker vi känns sunt”, förklarade han.

Men han påpekade att en medarbetare, som får möjlighet att bli delägare i byrån, inte ska se det som en belöning, eller en utnämning.

”Det är en förväntan. Det markerar vår långsiktiga satsning, för vår framtid är ju längre än vår historia”, sa han i en intervju, när ägargruppen just utökats med fem medarbetare.

EN TRYGG COACH

Som ledare beskrev jag en gång Sven-Olof Bodenfors som ”en rund fyrkant”.

Jag hade då nyligen intervjuat ekon. dr Kjell A Nordström på Handelshögskolan om ledarskap.  Han talade om två faktorer som alltid har levt i konflikt, men som bör nå så bra jämvikt som möjligt: innovation (eller kreativitet) och exploatering (det vill säga att sälja).

Fokus har ofta legat på att sälja/exploatera. Men i många fall blev allt så fyrkantigt.  Reklambranschen var ett undantag, menade Nordström. Men där slog det över åt andra hållet i stället.

”Reklambranschen är visserligen väldigt kreativ. Men den är ju inte lysande på exploatering. Reptricket är att kombinera kreativitet med tung exploatering. Idealet är en organisation bestående av fyrkantiga cirklar”, sa Kjell A Nordström.

En sådan var Sven-Olof Bodenfors.

”Jag är inte utbildad till att vara företagsledare, så jag jobbar på intuition. Men jag tror inte att något är omöjligt förrän jag försökt och bränt fingrarna”, förklarade han i en kommentar.

Han var tydlig med att en organisation aldrig blir färdig. Man måste inse att varje dag är ny. Frågan var hur man får en organisation att gå åt samma håll, både när den består av fyra personer och av 27.
Han menade att gruppens värdegemenskap är en förutsättning för att organisationen skall utvecklas och prestera arbete av högsta kvalitet. Oavsett om man arbetar på en reklambyrå, en marknadsavdelning eller en brädgård.

Lika nödvändigt var det att skapa en trygghet som gör att medarbetare vågar prova, ta risker, ställa krav, bry sig om.

”Man ska inte tro att vi bara är en stor, lycklig familj. Det uppstår konflikter i jobbet hela tiden. Men man behöver inte vara konflikträdd i en trygg organisation. Varje grupp måste ha självdistans, klarsyn, självkritik och tolerans. Grundvärderingarna är fundamentet. Man måste köpa att man är olika som människor”, påpekade han och menade att det alltid är människorna som är grunden för organisationens utveckling och då måste de dessutom kunna leva ett helt liv. Inte bara bejaka sin yrkesroll.

”Man får alltid bättre resultat om man organiserar sig på mänskliga grunder snarare än ekonomiska.”
Men en stabil ekonomi är förstås förutsättningen för att den kreativa förmågan skall kunna blomma ut ordentligt.

”Man kan ta cirkusexemplet. Hur ska man organisera tältet? Lappa hålen? Det kan inte vara en kollektiv angelägenhet. Det måste ledaren ta ansvar för. Den affärsmässige ledaren måste ha mandat att ta det ansvaret. Och då kan han heller inte svika dem han har ansvaret för. De måste veta att säkerhetssystemet finns”, sa han och liknade människors prestationer vid amatöridrottarens.

När de nått en position där de är bekräftade och erkända så tar de steget över till proffsidrotten. Då gäller det att ha en coach eller en agent som förstår att ta vara på deras möjligheter.

Han menade att idrott och skapande verksamhet hade många likheter. Hans roll som coach blev också allt viktigare ju mer byrån växte.

Så efter drygt tio år med byrån skaffade han för första gången en assistent

”Inte för att skapa ett filter utåt utan för att ha mer tid över att gå omkring. Det är ju ett heltidsjobb att lirka och känna.”

Den runda fyrkanten. Eller fyrkantiga cirkeln. Kreativ administratör. Besjälad av lusten till reklam och människor.

Det fanns redan från allra första början också en mycket tydlig humanistisk grundton i all den reklam som skapades på Forsman & Bodenfors.

För de stora, intressanta uppdragen och de starkaste varumärkena var det snart självklart att också titta på Forsman & Bodenfors när det är dags för byråval. Byrån har också lyckats attrahera stora, intressanta varumärken med spännande kommunikationsproblem. De har förmått leverera rejäla effekter. Eftersom de huvudsakligen jobbat med kloka, professionella företag, som inte byter byrå i onödan har de kunnat arbeta långsiktigt för att åstadkomma ännu bättre resultat.

MITT ENDA UNDANTAG

För mig är det också en personlig förlust, att Sven-Olof tagit farväl. Han är den ende aktive person i reklambranschen som jag tillåtit mig att vara vän med privat.  För mig, som branschjournalist har min personliga och journalistiska integritet alltid varit oerhört central. Jag har sett det som omöjligt att vara privat med folk i branschen. Och så skulle det säkert ha förblivit med Sven-Olof. Men några år efter att jag lärt känna honom på det professionella planet, träffade jag och lärde känna hans fru, Susanne.

Vid det laget hade jag insett hur professionell han var och att han hade fullkomlig respekt för gränser och pressetik. Då kunde jag också kosta på mig att bli vän med både Susanne och hennes man.

Familjerna Fredlund och Bodenfors delar kärleken till Frankrike, mat och vin och det blev grunden för vår vänskap. Vi talade aldrig om byrån i privata sammanhang. Men gärna om reklam, förstås.

Engagemanget för reklamen och dess roll i samhället var för honom bredare än att bara bygga upp och leda en framgångsrik reklambyrå. Han var engagerad i dåvarande Reklamförbundets styrelse och ordförande i Näringsdepartementets råd för kulturella och kreativa näringar. Men också inom andra sektorer, där han var aktiv i ett antal styrelser. Jag hade tillfälle att samarbeta med honom en tid i ett intressant startup-projekt i Göteborg (som dock inte överlevde pandemin).

Han avgick från vd-posten i byrån 2003, men fortsatte som partner några år.

Då fick han också möjlighet att ägna sig mer åt det som skapat nya passioner för honom.

Som Göteborgs Filmfestival, vars ordförande han var i flera år.

Fram till sin bortgång var han också ordförande för designstudion Fine Little Day, som samlat designers och konstnärer och producerar textilier, inredningsdetaljer och livsstilsprodukter. Där har hans engagemang fortsatt för att hjälpa nya, unga kreatörer och att utvecklas och växa.

Han lämnar ett stort tomrum efter sig.

För en hel bransch.

Och för mig.