Lurade af Donner

Jag har nyligen sträckläst Bernt Hermeles bok ”Guldsot”, om Johan af Donner och hans bedrägerier, mot de flesta av sina arbetsgivare (om inte alla). Och mot omvärlden.
Min spontana reaktion på boken är respekt. Bernt Hermele har gjort noggrann och omfattande research och jagat fram alla uppgifter som på minsta sätt skulle kunnat påverka Johan af Donners agerande. Och även försökt förstå om det verkligen också haft någon betydelse för utvecklingen.
Hermele har kontaktat hundratals personer och intervjuat alla som inte direkt vägrat. Från barndomsvänner eller faderns yrkeskontakter till bedragna arbetsgivare och inte ont anande reklamkreatörer. Samtidigt har Bernt Hermele lyckats hålla sig sansad och neutral, även om han inte ställt sig själv utanför historien helt och hållet.
Samlad mellan pärmar blir ”af Donner-affären” både absurd och fascinerande, nästan så att man ser filmmanuset framför sig direkt.
Vid höstens första ”Makthavaröl” (som arrangeras av makthavare.se) i måndags, berättade Bernt Hermele själv om jobbet med boken och sina relationer med Johan af Donner.
Liksom alla journalister som arbetat inom affärs- och reklampress under de senaste 20 åren, har Bernt Hermele haft en relation med af Donner.  Och därmed, via jobbet, bidragit till att bygga varumärket Johan af Donner.
Samma gäller förstås också mig.
Även om jag inte vill säga att jag betraktade Johan af Donner som en ”kompis”, vilket Bernt Hermele sa att han gjort, om än endast som en ”jobbkompis”.
(Under de drygt 20 år jag som bevakade reklambranschen var det otänkbart för mig att se branschföreträdarna som kompisar. Trist på sitt sätt kanske, reklambranschen är full av trevligt folk med samma intressen som jag. För mig var dock integriteten viktigare än trevligt umgänge).
Men jag har förstås också bidragit till Johan af Donners ära och berömmelse.
Jag har genom åren haft flera tillfällen att intervjua honom.
Först häromdagen insåg jag dock att han, i varje fall vid ett tillfälle, ljög mig rakt i ansiktet.
Bernt Hermele har, i sin bok, ett citat från en intervju jag gjorde med af Donner 1997, när han just hade börjat på Cancerfonden. Han sa då om sitt jobb: ” Jag tror inte att man kan se på ett sådant här arbete som vilket jobb som helst. Andra arbetsplatser jobbar man på. Men Röda Korset eller Cancerfonden jobbar man för.”
Jag plockade fram artikeln ur min databas och kunde se att han i intervjun också berättar  att den ideella sektorn var hans ”rätta spelplan och att han nog aldrig skulle återgå till den kommersiella banan”.   Samt –  att de sista fem åren på reklambyrå hade han tillbringat på Törnbloms, där han också varit delägare.
När jag nu läste hans påstående om delägarskap i Törnbloms, blev jag misstänksam. Han hade väl aldrig varit delägare i byrån?
Några sidor längre bak i Hermeles bok, fanns också dementin. Direkt från Urban Bjerkehag som verkligen varit både delägare och styrelsemedlem i Törnbloms.
Men man kan säga att jag bidrog till att förbättra Johan af Donners CV, med falska uppgifter, när jag trodde på hans uppgifter och publicerade dem vidare.
En sak förvånar mig mycket, när det gäller af Donner, nämligen att ingen, knystade om hans dunkla sidor. Han fick sparken från minst två jobb, innan han kom till Röda Korset, första gången. På reklambyrån MK avslöjades både hans förfalskade betyg, fusk och andra oegentligheter. Men vad som hänt kom aldrig utanför byråns väggar. Även om projektledaren Bo Plars, senare varnade Röda Korset i ett anonymt brev.
Under de år som jag jobbat som journalist i reklambranschen har det hänt flera gånger att mer eller mindre anonyma källor hört av sig med olustiga uppgifter om personer i branschen. När man kollade informationen visade det sig dock oftast, att det mesta handlade om att gamla anställda blivit oroliga för sina jobb när nya chefer tagit över och krävde nyordning och större prestationer.
Men när det gäller Johan af Donner har aldrig någon enda liten fågel försökt kvittra i mina öron. Att ledningen på MK inte ville sprida skvaller om den tidigare anställde, beror säkert på deras vilja att hålla en hög, professionell nivå och värna om byråns anseende. Men inte en enda annan av de anställda sa heller något. Varken när det hände eller senare.
Men de måste ha skakat på huvudet mer än en gång, när af Donners framgångar växte.
Sista gången jag själv hade kontakt med Johan af Donner, var i november 2008.
Då hade jag lagt ner Quo Vadis och bland annat börjat jobba med varumärkesseminarier och krönikorna i Dagens Industri.
Johan af Donner ringde och ville anlita mig för ett föredrag och samtal om kommunikation och varumärken med hans medarbetare på Röda Korsets kommunikationsavdelning. Han var väldigt angelägen om att pressa ner mitt arvode för detta så lågt som möjligt. Han underströk att den ideella organisationen måste vara återhållsam med utgifterna. Pengarna var ju avsedda för bättre behövande!
Det var onekligen dubbla budskap mot de avslöjanden som började rullas ut ett halvår senare.
Vad lär vi oss då av historien Johan af Donner?
Ska jag vara riktigt ärlig, så vet jag inte ens om jag vill ta någon lärdom av historien. För den naturligaste sensmoralen skulle vara att inte vara så lättlurad och godtrogen. Men som journalist blir man snart tämligen luttrad och skeptisk. Jag tror inte jag vill gå längre än jag redan kommit på den vägen.
En visdom dock, som också Bernt Hermele presenterar, är att verkligen ingenting är enbart svart eller vitt.
Johan af Donner är uppenbart en narcissistisk, mytoman med antydan till storhetsvansinne och bristande respekt för sin omvärld.
Men den prestige han i många år åtnjöt i reklambranschen och medierna, var också en följd av bra jobb. Han hade förmågan att välja bra samarbetspartners, inte bara etablerade byråer, som exempelvis Lowe Brindfors. På Cancerfonden hade han stora framgångar med Team Cancerfonden, som var en handplockad grupp skickliga yrkesmän.  Huruvida han själv också var kreativ nog att delta i skapandet och utvecklingen av de koncept och kampanjer han stod bakom, vet jag inte längre. Men han hade definitivt kraft och mod att ge sina konsulter både frihet och stimulans för att producera reklam på hög nivå. Något som ju onekligen bevisades med stora, insamlingssummor likväl som guldägg och 100-wattare.
Det gör det kanske ännu lite svårare att få ihop och acceptera historien. Men den är sann.