Jag kände egentligen inte Pontus Schulz. Våra vägar har korsats ibland, men vi har aldrig kommit i närmare kontakt egentligen. Han steg in i mediebranschen som konkurrent. Jag drev Quo Vadis och han var en ung spoling i Peppe Engbergs gäng. Först på Resumé och sedan som en av grundarna till Vision.

Men Pontus Schulz hade styrkor, visioner och förmågor som de flesta saknar. Hans CV fylldes tidigt med både upp och nergångar. Mest uppgångar. Han hann med många avstickare på stigen innan han blev en central person för utvecklingen inom Bonnier-sfären.

Det som jag framför allt håller honom högt för, är att hans insatser för synen på kvinnor i näringslivet och affärspressen.

Under hans ledarskap blev Veckans Affärer inte längre en gubbtidning, utan ett medium som speglade affärskvinnor och deras insatser, lika självklart som männens.

Och när debatterna berörde den sneda världsbilden, var Pontus Schulz med. Som debattör eller moderator. Hans kommentarer var alltid kloka och hans frågor borrade upp många dammiga gamla åsiktskistor.

Han hade helt klart väldigt mycket kvar att uträtta när han förolyckades i de franska Alperna på den cykeltävling som skulle förgylla hans 40-årsfirande.

Så bedövande sorgligt att han då, i en stund full av styrka, glädje och vigör, faller så illa att hans liv inte går att rädda.

Den svenska mediebranschen skulle behövt många fler år av Pontus Schulz.

Men mina tankar går framförallt till hans familj.