Share on Facebook
Share on LinkedIn

Nyligen presenterade Resumé en topplista över Sveriges 100 bästa reklamfilmer genom tiderna. Ett hästjobb i sig. Mängder av klassiker av både äldre och nyare snitt finns med på listan.

Bland annat förstås en av Alf Morks Flora-filmer med Ernst-Hugo Järegård och Margaretha Krook. Alf, Ernst-Hugo och Margaretha hade en mycket stor del i det faktum att Flora var överlägsen marknadsledare i många år.

Diskussioner om de bästa reklamfilmerna har fortsatt i Facebook-grupperna Mad Mats och Reklamsnack. Där har bland annat också Alf Morks film för Skandinaviska Enskilda Banken med Ernst-Hugo Järegård och Susan Hampshire (som spelade Fleur i den tidens mest populära tv-serie Forsythesagan) tagits upp som ett bra exempel.

Alf Mork jobbade med flera stora skådespelare, legender och personligheter genom åren. Många av de möten och samarbeten han haft, har han beskrivit på sitt högst personliga sätt i boken ”Det är bara reklam”, som publicerades 2012. Elisabeth Taylor, Isabella Scorupco, Olof Palme, Michael Douglas, Frederico Fellini, Astrid Lindgren, John Cleese, Jan Guillou, Ingemar Johansson, Vilhelm Moberg, Marcello Maestroiani och Marlene Dietrich är några av dem som passerar revy genom boken. Alltsammans illustrerat av honom själv i ett 70-tal målningar och tuschteckningar.

Själv hade jag det stora nöjet att samarbeta med Alf Mork under några år på 1980- och 90-talen. Bland annat medverkade han som krönikör i Quo Vadis .

Sista gången jag träffade Alf var 2003. Han höll då på att sammanställa ”Det är bara reklam” och vi fick tillfälle att publicera en osannolik, men helt sanningsenlig, berättelse ur boken i Quo Vadis. Den handlade om hur Alf lyckades samla nio av våra största skådespelare till en av de första reklamfilmerna för Flora. I en tid, när ingen skådis ville nedlåta sig till något så simpelt. Två av de närvarande skådespelarna blev som bekant senare klassiska i Floras reklam.

Jag vill gärna påminna om Alf, hans geni och berättarkonst. Därför återpublicerar jag det kapitlet ur boken, med hans familjs godkännande. Och med hjälp av Alfs son, Alexander, har jag också fått möjlighet att visa ett resultat av det galna mötet mellan nio skådespelare och Alf Mork i en sliten studio.

(Boken ”Det är bara reklam” finns att köpa tillsammans med Uppfinnaren och Visionären på Bokus och Adlibris).

Håll till godo:

”Vi föds galna och blir skådespelare sen”

av Alf Mork

Människors hjärnor är i vuxen ålder i bästa fall fullpackade av de gångna årens information av olika slag.

Hjärnan installerar då ett slags ”dörrvakt” som avvisar onödiga inslag.

Ett knep som reklamen då använder sig av för att komma in är att stoppa in ett berömt ansikte i sammanhanget.

Det fungerar som ett slags nyhetsväckare och en kod för insläpp.

Ungefär som kändisars förmån på guldkrogar.

På 70-talet var Yvonne Lombard Marabou. Lill-Babs Toy, Myrna Loy och Marilyn Monore Lux toalettvål.

Att vara det berömda ansiktet var säkert inte bara till glädje för skådespelarna och artisterna, men pengar behöver alla och nästan till vilket pris som helst.

Jag fick en idé som skulle överträffa den här typen av reklamfilmer, i varje fall i Sverige.

Jag ringde de 9 mest berömda skådespelarna i Stockholm och erbjöd dem 5.000: – var för att medverka i en reklamfilm för Flora margarin.

Jag sa inte ett ord om att de inte skulle vara ensamma i filmen.

De jag ringde var: Georg Rydeberg, Jarl Kulle, Börje Ahlstedt, Keve Hjelm, Ingvar Kjellson, Ernst-Hugo Järegård, Stig Järrel, Toivo Pavlo och Margaretha Krook.

Åtta skådespelare från Dramaten och Stig Järrel från Folkan.

Reklamgagerna var låga på den tiden så erbjudandet var oförskämt lockande och menat att spola bort skamkänslor och samvetsnöd om prostitution och dåligt rykte som kapitalistiska lakejer.

Ett av mig aningslöst projekt och samvetslöst.

Tänk er Georg Rydeberg som möter Kulle i en skramlig gammal varuhiss i ett industrihus där filmstudion var belägen och ingen av dem förstår varför den andra är på samma märkliga oteaterlika plats just då.

Genom hissens galler ser de två en våning högre upp Stig Järrel och Keve Hjelm på väg upp i trapphuset i den fallfärdiga byggnaden.

Ingen av dem vet att de är utsatta för en komplott av mig och jag lovat dem de 5.000: – de alla behövde till kvarskatten, villalånet eller semesterresan och allt för bara en timmas jobb.

Stubintråden brann för fullt ända fram till studion där bomben detonerade när alla möttes och trängdes i den lilla ateljén med minimalt omklädningsrum och sminkloge.

En perfekt regisserad improvisatorisk chockteaterscen. Jag har själv aldrig kunnat eller velat förutse någonting. Inte ens det väldigt påtagliga att julafton återkommer varje år.

Som en självmordsbombare ställde jag mig nu på en stol och släppte den pinsamma sanningen ut i den förundran, ilskförtätade ateljéluften att alla skulle medverka i samma reklamfilm för Flora.

Jag blev nu gång på gång indragen i det lilla utrymmet bakom ett draperi och utskälld av de nio skådespelarna som alla hade både gester och röster i övermått och nu i full frihet.

Här fanns ingen manusförfattare eller regissör som kunde lägga fingrarna emellan.

De skådespelar som i stundens upphetsning inte fann egna ord för förödmjukelse och uselhet i hanteringen av människor kunde lätt låna från roller deras hjärnor bevarat i minnesregistret.

”Mutter Courage”, ”Swedenhielms”, ”Hemsöborna”, ”Fadren”, ”Den girige”, ”I väntan på Godot”, ”Apassionata”, ”Hamlet”, ”Fibban”, ”Johannes på skäret” och alla pjäser där det fanns gott om elände.

På grund av lyhördhet fick bödlarna vid exekutionen av mig väsa fram sina repliker som en sufflör vilket gjorde föreställningen dubbelt så otäck fast innehållet i samma pjäs var samma tema: mer betalt, dubbelt betalt och tredubbelt betalt annars omedelbar hemgång och efterräkningar av olika slag, ärekränkning inte uteslutet.

Stämningen i studion påminde om sekunderna innan ett åskväder i tropikerna.

Alla dessa människor, vana att från scenen framskapa dramatiska, tragiska och komiska situationer var nu beredda till en kompromiss att för 10.000: – ställa upp i en reklamfilm för margarin, men ingen tänkte säga något och ingen reklam fick förekomma.

Hundratusentals kronor för en stillbild såg min reklamfilm ut att bli.

River of no return var jag bekant med och även hasard. Nu var det bara att betala och hoppas på ett under!

Jag sa ja till förslaget och fotografen ställde fram kameran och stolar och bänkar för de nio skådespelarna i en grupp, som på ett skolkort.

Från vänster stående Järrel, Kulle, Rydberg, Ahlstedt och sittande på stolar framför dem Hjelm, Pavlo, Kjellson, Järegård och Krook.

Alla tysta och generade tätt tillsammans.

Margarinbolaget skulle aldrig betala kostnaden för en stillbild av det här slaget utan text och ord.

Jarl Kulle vred bort ansiktet för att inte bli igenkänd. Han var den mest berömda av de nio.

Just då gick en ängel genom studion eller rättare sagt rörde på sig och öppnade mun.

Stig Järrel hade hela sitt liv svårt för att sitta still och vara tyst. Han måste alltid säga något underfundigt, roligt och klokt. ”Ängeln” vände sig nu utan förvarning till sin granne Jarl Kulle och sa:

– Du kommer nog att få heta Floras Kulle efter det här Jarl!

Kulles överraskade min var obetalbar och de andra sjus förunderliga och roade minspel var en strålande upplevelse filmiskt.

Det var omedvetet, men första rangens skådespelare, berömda för sina ansikten gjorde scenen unik.

Järrels replik var spontant fyndig och mycket bättre än vad jag hade kunnat hitta på själv.

Keve Hjelm som just då filmande ”God natt jord” replikerade helt aningslöst:

– Floras Kulle, ingen risk Jarl. Kameran gick inte igång.

Den plötsliga vändningen från stillbildskatastrofen till när skådespelarna visar känslor gjorde filmsnutten rolig och absurd och berömd för det lugna tempot när man hade så stora chanser till utspel.

Visst hade det hela formen av en smaklös kupp från början men med hela sanningen sagd i telefon hade ingen kommit till studion.

Alla fick de pengar de behövde.

Många av dem har senare medverkat i filmer jag producerat utomlands och i Sverige.

Detta trots den konfrontation jag utsatte dem för i min iver att skapa något exceptionellt och bra.

Skådespelare tjänar ofta mycket mindre pengar än deras publik tror. Ofta måste de också på något sätt försöka leva upp till den status folk tror att de materiellt har.

Järrel kom alltid i sin Rolls Royce med Åse vid ratten. De bodde på en herrgård utanför Stockholm. Tusen kronor till bensin för att säga en replik var ett fynd. Han var alltid glad, rolig och hjälpsam.

Han spelade Hamlet en gång i ett stillfoto för Expressen och stod där blick stilla med en dödsskalle i handen.

– Om jag rör mig så beror det på att jag går skallgång! Sa han till fotografen.

Han resonerade precis som Ernst-Hugo:

– Jag är så stor att jag behöver inte bry mig om vad folk tycker om att jag gör reklam.

Jag hoppas Järrel fick det skönt de sista åren på Sicilien och sedan i himlen.

Han var en ängel redan på jorden!

När jag så ofta beskriver många skådespelare som vuxna underbarn, änglar och ödmjuka, snälla, rara människor fastän de är berömda kan det ha med uttrycket ”När fan blir gammal blir han religiös” att göra.

Hur de var i yngre dagar vet jag ju inget om fast det är ju vad man utvecklas till inför slutet som gäller framför Sankte Per antar jag.

En gammal religiös fan avvisas troligen även på det stället.

Det har tunnats ut i leden av skådespelare som jag känt och arbetat med i många år och som formades av livets skola. Edwall, Järegård, Kulle, Järrel, Rydeberg, Pavlo är alla borta.

Jag har ett par minnesbilder från studios som belyser lite av resignationen och den blygsamma ödmjukheten.

Vi filmade med Jarl Kulle. En liten kille pryade den dagen i studion. Han ställde sig, okunnig om tekniken, rakt framför en lampa som var menad att lysa på Kulle.

– Vad ska du bli när du blir stor lille vän? Frågade Kulle.

– Jag vill syssla med film, kanske bli skådespelare, sa pojken.

– Då tycker jag du ska ta ett steg åt höger. Du står framför lampan som kameran behöver för att kunna se mig, sa Kulle.

I pausen letade Kulle upp pojken och sa:

– Min vän, du blev väl förskräckt över min burdusighet tidigare?

– Ja lite, sa pojken blygt.

– Jag förstod det, sa Kulle, men du ska veta att vi skådespelare föds galna och blir skådespelare. Inte tvärtom om du trodde det. Du får gärna stå i ljuset, lille vän. Men vänd ansiktet mot ljuset. Det måste vi skådespelare alltid göra annars syns vi inte.

Med stora namn som Kulle kunde vi komma in i lokaler där det annars var tabubelagt att få filma. Detta använde jag mig av en gong för en finsk reklamfilm för hamburgerkedjan Carrolls.

– Jaså, är Jarl Kulle med? sa greven som var chef för Riddarhuset.

– Just det och även Börje Ahlstedt.

– Jaha, och vad är det för filmscen.

– En klassisk scen ur en rysk pjäs, sa jag.

I filmen skulle Ahlstedt som amerikan bjuda ryssen Kulle på en hamburgare ur sin medhavda matbox. Interiören skulle föreställa FN:s säkerhetsråd. Det var därför vi behövde den vackra salen i Riddarhuset med alla vackra tavlor och möbler. Greven hälsade Kulle och Ahlstedt välkomna och visade dem runt i huset. Sedan gick han till sitt rum på övervåningen. Salen fylldes med statister som spelade delegater från hela världen. Finska producenten var väldigt noga med att hamburgarna skulle vara rykande färska i scenen så han stekte dem i Riddarhusets kök. Greven kände lukten däruppe och kom nerför trappan för att kolla vad som osade och luktade. Vi skickade fram Kulle som förklarade för greven att Börje Ahlstedt hade åkt från sitt lantställe utan mat och nu var oförmögen att agera på tom mage och att man nu värmde upp något åt honom. Greven imponerades av Kulle omtanke om sin kollega. Han drog sig tillbaka upp till sitt kontor, lite sur men nöjd med den chockartade luktens nödvändigt onda.

När vi skulle betala Kulles gage sa han:

– Jag är i Helsingfors nästa vecka. Jag hämtar pengarna då så har jag råd att handla på det trevliga varuhuset där.

Han fick adress och namn till vår kund i Finland.

Några år senare, när vi filmade med Kulle för Cancerfonden, säger han:

– Nu kommer jag ihåg. Jag kom aldrig till Helsingfors för att hämta mitt gage.

– OK, sa jag, jag ringer genast så de skickar ditt gage.

I telefonen med den finska kunden fick jag veta att byrån fått pengarna av Carrolls, men att byrån sedan gått i konkurs.

Jag meddelade bedrövad vad jag fått veta.

Kulle ryckte på axlarna och skrattade.

– Äh, hade väl bara köpt en hästkrake till eller hö!

Sedan var det glömt.

En sådan generositet har jag aldrig varit med om.

Jag känner många som skulle ha rivit upp himmel och jord och jagat fram sina advokater i pyjamas mitt i natten!

Detta hände oss bara ett år innan Kulle gick bort.

Han kanske kände som vaktmästaren på Riddarhuset som visste om att vi filmade hamburgare och som vi försökte muta med 500: -, vilket han ej accepterade och sa:

– Jag är för gammal för att ha med mig sånt på sista resan!

Print Friendly
Tagged with:
 

One Response to Hur Alf Mork lurade skådis-eliten till en Flora-filmning

  1. Mats Norrman skriver:

    Härlig story ! Tack för att vi fick dela den !

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Looking for something?

Use the form below to search the site:


Still not finding what you're looking for? Drop a comment on a post or contact us so we can take care of it!

%d bloggare gillar detta: