Share on Facebook
Share on LinkedIn

Pia Grahn Brikell lämnar jobbet som vd för Storåker McCann för en ny, internationell position på McCann, som chief group officer för Norden och Benelux. Ett jobb som, utifrån de uppgifter som hittills kommit fram i exempelvis Dagens Media och Resumé, nog kan passa den brinnande ambitiösa, hypersociala arbetsmyran Pia Grahn Brikell perfekt.

Jag ska direkt erkänna att jag inte är helt och hållet opartisk, när det gäller Pia. Det beror på att jag betraktar henne lite som en ”mental dotter”.  Utan minsta blygsamhet tar jag dessutom på mig äran för att ha introducerat henne i den svenska reklambranschen, när jag anställde henne som reporter på Quo Vadis i augusti 1996.

Det var hennes första journalistjobb i Sverige, sedan hon som ekonomie magister i internationell marknadsföring från Handelshögskolan vid Åbo Akademi flyttat till Sverige och gått igenom Journalisthögskolans i Stockholm påbyggnadsskurs för akademiker.

Hon hade jobbat en kort tid på en pr-byrån, när jag fick tips om henne och rekryterade henne till QV.  En perfekt rekrytering.  

Det var väldigt roliga år. Förutom att hon hade gedigna reklam- och marknadsföringskunskaper, var nyfiken, snabb och smart, så hade hon en näst intill gränslös entusiasm och engagemang för jobbet. Och för reklambranschen.

Den entusiasmen blev snabbt ömsesidig.

Hon jobbade på tidningen i två omgångar 1996-1997 och sedan åter igen 1998-1999, då hon efter en vända i pr-branschen jobbade som chefredaktör.

Men hennes kapacitet och kunskap noterades förstås också från konkurrenten Resumé, och till slut kunde Pia inte stå emot lockropen därifrån. Det var förstås en förlust, men jag har full respekt för att man inte kan säga nej till hur saftiga erbjudanden som helst i längden.

På Resumé blev hon kvar fler år, innan hon värvades till Dagens Industri.

Det fanns mycket av nyfiken, hungrig journalist över Pia, under de år vi jobbade ihop. Jag minns hur kul vi hade och hennes glöd, varje gång vi fick nys på en het nyhet strax efter deadline, när morgondagens utgåva just var klar. Det var aldrig tal om annat än att bryta upp den färdiga tidningen, kasta sig över telefonerna och jaga rätt på svaren.

Så kul som vi hade vid dessa tillfällen har jag varken haft förr eller senare, som journalist.

Jag hade dock mycket blandade känslor när Pia sedan tog jobbet som vd på Sveriges Reklamförbund.

Jag tyckte, för det första, att hon gjorde större nytta för reklambranschen och synen på reklamens roll i näringslivet, som ”folkbildare” och reklamreporter på Dagens Industri.

Pia var ett undantag i svensk dagspress, en journalist med specialkunskaper och brinnande intresse för reklam.

Jag tyckte inte egentligen heller att en intresseorganisation, med alla de politiska turer och stridiga viljor, som det brukar innebära var hennes rätta miljö.

Men jag förstår att hon såg VD-skapet på Reklamförbundet som ett logiskt steg på sin karriärstege. Ett av få möjliga. För en ambitiös journalist med reklamintresse är marknaden verkligen inte speciellt stor, ifall man tröttnar på att jaga ytliga nyheter eller leka Gala-Petter. Tillfällena att utvecklas i yrket och samtidigt verkligen gå på djupet i ämnet är i stort sett obefintliga, eftersom reklamen behandlas så styvmoderligt av svenska medier. För Pia var steget från Resumé till Dagens Industri i stort sett det enda som tidigare erbjöds. Det var ett prestigemässigt rejält fall framåt, att börja på landets största och mest respekterade affärstidning. Men det innebar samtidigt att utrymmet krympte, för även om DI skulle ”intensifiera sin reklambevakning”, blev ändå konkurrensen från börs, finans och storföretagsbevakningen hård. Och exponeringstillfällena betydligt färre. Att Anna Serner sa upp sig från förbundet måste ha kommit som en skänk från ovan.
Och Pia gjorde precis som hon brukar, när hon började på förbundet.

Hon jobbade som en iller, flög och for mellan systerorganisationer, hämtade hem Eurobestfestivalen till Stockholm och sparade inte på någon ansträngning. Förbundet stärktes ekonomiskt och numerärt och flyttade fram sina positioner internationellt.

För en av hennes många starka sidor är att hon är oerhört social och har lätt att knyta kontakter och nätverka. Det kan, i och för sig för en journalist, finnas vissa risker i att bli alltför social med dem man bevakar. Men, när hon lämnade journalistiken för att först bli förbunds-vd och sedan reklambyråchef, var det enbart positivt, ovärderligt.

Storåkers har onekligen också haft vind i seglen med henne vid rodret. Tilldelningen av nya kunder, likväl som utmärkelser har varit god. Självklart är det aldrig en mans eller kvinnas förtjänst. Men jag kan mycket väl tänka mig hur hon har gått fram som en glödande, medryckande ångvält och plattat till motstånd och hinder på vägen.

Det ska bli intressant att se vad hennes nya jobb i praktiken kommer att innebära.

Jag hoppas hon inte jobbar ihjäl sig.

Print Friendly
 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Looking for something?

Use the form below to search the site:


Still not finding what you're looking for? Drop a comment on a post or contact us so we can take care of it!

%d bloggare gillar detta: