Kvotera in galningar och rör om i grytorna!

Svenska företag borde kvoteras, sa Lottie Knutson när hon inledningstalade på Stora Annonsördagen härom veckan.

Men hon pratade inte om behovet av fler kvinnor i bolagsstyrelserna eller en större andel utlandsfödda i ledningsgrupperna.  Lottie Knutson ville framför allt få in fler ”halvknäppa galningar” i företagen. Människor som vågar gå utanför ramarna och tänka friare. Då skulle större variation komma automatiskt, även när det gäller kön och etnicitet, menade hon.

Det har hon nog alldeles rätt i.

Samma tankegångar hördes också på Guldnyckeln veckan efter.

Det är ju ingen nyhet att kommunikationsbyråer har ytterst få kvinnor i ledande positioner. För att inte tala om människor med ickesvensk bakgrund. Men det är mycket värre än så.

Man skulle ju kunna inbilla sig att reklambranschen är full av nytänkare, upptäckare och innovatörer.

Men då bedrar man sig.

Reklambranschen är en konservativ, extremt homogen industri. Full av likasinnade, välavlönade, i samma ålder, utbildade på samma reklamskola. De delar bostadsort, fritidsintressen, klädsmak, vattenhål och semestermål. Och deras liv rör sig för det mesta långt, långt från de målgrupper de ska kommunicera med.

Byråerna behöver fler original. Men också lantisar liksom medelålders gubbar och gummor.  För att inte tala om etnologer, psykologer och antropologer. Då skulle kommunikatörerna på allvar kunna förstå sina målgrupper.

För det är precis vad den konforma kadern av svenska marknadschefer behöver. Ty där är likriktningen ännu värre och behoven av in-kvotering av våghalsar skriande.

Fast i Sverige vill vi helst ha konsensus. Konflikter och meningsskiljaktigheter skall undvikas i alla lägen.  Det blir så tråkigt stämning annars.

Det är jobbigt med vildhjärnor och motvallskärringar, som inte håller sig innanför ramarna och nickar instämmande, utan istället ifrågasätter och kommer med nya idéer. Oprövade, osäkra idéer.

Ett huvudproblem är att så många prioriterar sig själva före sin uppgift. Marknadschefer betraktar de varumärken de jobbar med som pinnar på karriärstegen, istället för att se sig själva som redskap för dessa varumärken.

Då blir rädslan för att misslyckas större än viljan att lyckas. Då gäller det att inte sticka ut och märkas alltför mycket, utan istället samla pluspoäng till sin cv.

Därför är det också viktigare att säga rätt saker, internt, än att skapa förändring (och möjligen storverk).

Självklart köper man också tryggt slätstruken reklam, som ingen kan bli upprörd över eller tycka alltför illa om. Men som inte heller någon bryr sig om. Men, reklambudgeten spenderas utan större risk för uppseendeväckande misstag. Och sällan riskerar någon marknadschef att bli ifrågasatt för att reklamen var för intetsägande och verkningslös. Få företagsledningar ser och förstår sambandet (det skrev jag mer om i mitt förra inlägg).

Den här försiktigheten gäller både i toppen och längre ner i hierarkierna. Men framför allt är det en ledningsfråga och svenska företag har ont om tydliga, starka ledare.

Snällismen har tagit över, och oron för nästa medarbetarundersökning gör att cheferna tassar fram försiktigt istället för att staka ut tydliga mål och kräva resultat. Medarbetarna funderar mer på sin egen glädje och balansen mellan arbete och fritid än engagemang och kvalitet. Detta kan man ständigt konstatera i Sverigestudien, som årligen mäter vilka värderingar som drygt 1000 intervjupersoner anser råder i samhället, på arbetsplatserna och ur ett personligt perspektiv. Samt vilka värderingar de önskar sig i framtiden.

Siffrorna i rapporten som kom 2014 visade att de flesta ansåg att värderingar som lagarbete, kostnadsjakt och ansvar dominerade på deras arbetsplatser. Men helst skulle de se att de anställdas hälsa, humor och glädje samt erkännande av de anställda skulle ligga i topp.

Ungefär så har det sett ut i flera år. Trivsamt, mysigt och inte för ansträngande. Så vill vi ha det. Och inga galenpannor.

Sverigestudien har kunnat se hur unga, mer externt fokuserade kommer till företagen i början av sina karriärer, fulla av ambition och vilja att åstadkomma och förändra. Men efter ett tag blir de alltmer förvirrade, för att sen bli som alla andra.

Riktigt deprimerande blir Sverigestudien när den jämför oss med andra länder.

För medan vi ägnar oss åt att trivas tillsammans och planera nästa fredagsöl, fokuserar våra konkurrenter på kunderna. I exempelvis England, USA, Kanada och Australien, sätter man kunden främst.  I våra nordiska grannländer är kundfokuset något sämre, runt tionde plats ungefär. Men i svenska företag är kunden mest till besvär, utan koppling till arbetsglädje, resultat och lönsamhet. Här fick man leta sig nästa ända ner till 50:e plats innan kunden alls dyker upp.

”Är kunderna möjliggörare för vår verksamhet, eller är de mest i vägen? Är de skälet till att vi går till jobbet, eller är de skälet till att vi önskar att vi fick gå hem?”, skrev Sverigestudien för ett par år sedan.

Men, för att stärka svenska varumärken både på hemmaplan och internationellt, är det dags att både kvotera in nytänkare med kundfokus och ge dem utrymme för både kreativitet och misslyckanden.

Och motgångar ska verkligen inte underskattas. Det ger ovärderliga insikter, kunskaper och mod.

(Inlägget har tidigare delvis varit publicerat i Dagens Media)