Det blev alltså Jesper Kouthoofd som belönas med Platinaägg och blir ny medlem i klubben. Förlåt, akademien. Jag vill inte förta glädjen för Jesper Kouthoofd. Han har onekligen gjort en insats, värd att uppmärksamma, i starten av Acne och med alla de klassiska reklamfilmer han ligger bakom.
Ja, han kan definitivt vara värd ett Platinaägg. Sen. När de självklaraste har fått sina.
Men Mats Alinder lär nog aldrig få något Platinaägg. “Akademien” skulle nog se det som en prestigeförlust att falla till föga, när många, bland annat jag, gång på gång påpekat de orimliga i att han inte har fått det för länge sen.
Och, det är nog bäst att inte säga något mer om exempelvis Tove Langseth, Anna Romson eller Christina Knight som självklara alternativ, om någon skulle vara minsta intresserad av att öka andelen X-kromosomer i herrklubben. (Vad jag för övrigt tycker om Platinaakademien kan du läsa här om du vill).
Nu är det alltså Jesper Kouthoofd som ska gratuleras.
Eftersom han spelat lite på sidan av reklamens centercourt nu ett tag, kan det vara på sin plats att presentera honom lite bättre igen. Jag passar på att återpublicera en intervju med honom, som nog ger en rätt bra bild av människan och yrkesmannen Jesper Kouthoofd, även om artikeln kommer från Quo Vadis 2001.
Som vanligt behåller jag presens-formen, även om det ger en del faktafel i dagens läge (exempelvis antalet anställda på Acne etc).
Så håll till godo:
Jesper Kouthoofd vill inte bygga några gränser
Ständigt hör man hans namn, när uppmärksammade reklamfilmer visas. För en journalist är han lite av en mardröm. Mannen med det hopplöst svårstavade efternamnet, Jesper Kouthoofd. Han kallar det själv lite av en förbannelse, namnet han fick av sin holländske far. Men allt fler har lärt sig säga det. Andra säger bara ”Jesper Kooo…, ja du vet”. För han är eftertraktad och flitigt anlitad som reklamfilmsregissör. Ipren, Lotto, Pucko, OLW och telia Mobile är några av de varumärken som haft honom som regissör och Acne som producent.
Acne, som inte är lika svårt att stava, men nästan lika knepigt att beskriva. Det är inte en reklambyrå, inte ett produktionsbolag, inte en designstudio, inte ett jeansmärke, inte heller ett dataspelsföretag. Eller snarare – det är precis det som det är.
Acne har idag vuxit ut till 53 anställda och man arbetar under 5-6 olika varumärken, som möjligen kan upplevas förvirrande för någon som vill ha en klar bild av vad det egentligen är för typ av företag.
Acne. Acne Action Jeans. Net Baby, som arbetar med barnprodukter på nätet. Electron, som gör synthar. Acne Film. Wunder Kind. Och en handfull andra på gång.
Det viktigaste rättesnöret för alla enheter är att skapa så hög kreativ höjd som möjligt. Lönsamhet måste man självfallet ha för att överleva, men det kommer aldrig i första rummet.
Han konstaterar att en viktig faktor för att kunna arbeta på det sättet är den tekniska utvecklingen.
”Vi är lite av ett svar på den digitala revolutionen. Det gör det möjligt att jobba med många medier. Just nu gör vi väldigt mycket film, därför att det är så lätt att göra film. Rent tekniskt.”
Hans beskrivning av arbetet som böljar över gränserna föder associationerna på ett gäng ungar i ett bollhav.
”Ja, det är lite av ett kaos. Det är det jag gillar.”
I detta kaos finns det sällan någon klar gräns mellan arbete och fritid. Han har svårt att förstå ett egentligt behov av att skilja på de två.
”Det handlar väl lite om varför man jobbar. Är det bara för pengarna eller för att förverkliga sig själv.”
Visserligen konstaterar han att inspiration, det hämtar man ofta på fritiden tillsammans med vänner.
”Det är tillsammans med dem som man har det bästa sättet att påverka sina egna tankar. Det är alltid lika spännande att upptäcka att andra människor tänker helt annorlunda än man själv. Det kan ge enorma aha-upplevelser.”
Och han tillägger att det kanske börjar bli dags att lägga ner lite mer intresse på fritiden, eller kanske till och med bilda familj.
Han inspireras mycket av det japanska sättet att arbeta och leva och reser gärna till Tokyo för att få inspiration.
”Där är jobbet en del av livet. I Japan är det viktigaste att arbeta och konsumera. Här är jobbet mer en börda.”
Han ser inte de klara gränserna och egentligen har han heller aldrig funderat i termer som yrke och yrkesval. Det var bara något som kom självklart. Uppvuxen i ett designhem där god smak var A och O och en del av uppfostran.
”Jag tecknade aldrig. Men jag gjorde mitt första skivomslag när jag var 15 år.”
Han började på reklambyrå direkt efter gymnasiet och gick några år senare på RMI Berghs. Efter ett par år hemma i Göteborg var han sedan tillbaka i Stockholm på Paradiset.
”Det var en väldigt, väldigt bra skola. Jag kände mig hemma där. När jag insåg att reklam inte var svårare än att göra det man själv tyckte var intressant, då växte jag i tanken. ”
Då insåg han också att reklam i sig var ett för snävt område för honom.
”Jag ville ha en bredare plattform att jobba ifrån.”
Det blev impulsen till Acne.
”När man startar eget så har man ju väldigt höga ambitioner och en idé om att något är fel. Eller i varje fall att man kan göra det bättre eller annorlunda själv.”
Han nämner Apple som en av sina viktigaste förebilder. Ett företag som förändrat en hel generation. Deras sätt att skapa och bygga varumärke fascinerar honom oerhört.
”Hela deras sätt att bygga sitt varumärke har varit genialiskt. De behövde bara visa iMacen. Den visade direkt den enkla, rena själen i produkten.”
Så vill han jobba. Sträva efter att finna en enkel och ren själ i det han gör. Oavsett om det är reklamfilm eller jeans.
Ett sätt att skapa kreativ höjd och stimulera utveckling är att hela tiden byta roller och arbeta över gränserna.
”Då får man aldrig vara rädd för att misslyckas.”
Dessutom, tycker han, man inte ska vara så rädd för att vara personlig och visa vad man står för.
”Jag är nog ovanligt röd, politiskt, för att vara i den här branschen. Men jag tycker att det är bra om jag kan påverka till en bättre värld så vill jag göra det. Även om det handlar om en filmjölksförpackning.”
Kanske beror det på att han kommit över 30-årsstrecket, funderar han. Men han börjar längta efter mer allvar. Att allt inte ska skämtas bort.
”Jag önskar att det dök upp mer reklamjobb som tog folk på allvar. Som reklamen på 60- och 70-talen.”
