Lars Halls exempel är värt att följa

Jag har tidigare ifrågasatt de “akademier”, som bildats i kommunikationssektorn. Både den så kallade 100-wattsakademien och inte minst Platinaakademien. För en tid sedan fick jag tillfälle att upprepa den kritiken, sedan Lars Hall valt att hoppa av Platinaakademin i protest mot att bara män väljs in i gruppen.

Jag påstår att det är den främsta insats för reklambranschen som gjorts från Platinaakademin. Faktum är att det nog är den enda insats som gjorts över huvud taget. På mycket, mycket länge.

Jag har stor respekt för medlemmarna i akademin, som individuella kreatörer. Många motsvarar också kriterierna för platinaägget: ”människor som med sin begåvning och personlighet mer än andra har bidragit till reklamens och formgivningens utveckling i Sverige”. Platinaägget är alltså ett reklambranschens Lifetime Achievement.

Men att kalla det för en ”akademi” är vilseledande marknadsföring.

En akademi är, enligt Nationalencyklopedin,  ett ”samfund med syfte att främja litterär eller vetenskaplig verksamhet”.  Enligt Wikipedia ägnar nutida akademier sina sammankomster åt ”föredrag, där ledamöter till exempel redogör för forskningsresultat. Större sådana redogörelser blir vanligen tryckta i akademins publikationer.”

Jag kräver inte att platinaherrarna själva ska forska. Däremot kan de gott vara så intresserade av sin bransch att de håller kontakt med universitet och högskolor och föreslår lämpliga ämnen för forskning och examensarbeten. De borde även stå till förfogande för seminarier, debatter och mentorskap.

Platinaakademien verkar dock tycka att det är fullt tillräckligt att finnas till. Prestigen i att bli invald i gruppen är fullt tillräcklig och det var väl någon som tyckte det var häftigare att kalla det akademi än klubb. Herrklubb.

Enda ansträngning som görs i det sällskapet är att kora nästa platinavinnare. Något som ibland kan få, i alla fall mig, att tvivla på den mentala kapaciteten.

Under de senaste 38 åren har man valt in 54 medlemmar. Varav 52 män.

Visserligen fanns det under lång tid knappt några kvinnor i branschen, än färre fick de tillfälle att jobba med uppdrag som kunde ge uppmärksamhet och framgångar i form av reklampriser. Det har bättrat sig, en liten aning på senare år. Så akademien hade kunnat blandas upp med exempelvis Anna Romson, Tove Langseth eller Christina Knight,

Bland självklara män har man helt förbisett exempelvis Mats Alinder och Gunnar Fältman, två giganter som minst sagt bidragit till både den svenska reklamens och ett stort antal svenska kreatörers utveckling. Att de inte fått platinaägg för länge sen är ren skandal.

Men varför fick Georg Lois ett Platinaägg 1988? Eller John Hegarty 1989?

Stora namn förvisso. Men på vilket sätt har de varit speciellt betydelsefulla för svensk reklams utveckling? Mer betydelsefull än Bill Bernbach till exempel?

1995 gick platinaägget till Lars Forsberg. Jag har svårt att se hur han då, redan då kunde belönas med ett Lifetime Achievement, ca tio år efter att han börjat jobba som copywriter. Mycket begåvad förvisso, med både guldägg och guldskrifts-diplom på väggen.  Men hans platinaägg var väl inte någon slags ”tack-och-adjö-uppmuntran”? Han fick det i stort sett samtidigt som han lämnade heltidsjobbet som copywriter för att äga sig mer åt litteratur och eget författande.

Möjligen säger någon minnesstark att hans stora inverkan på branschen var publikationen ”Svensk reklam är skit”, som väckte både uppmärksam och väl behövd, uppfriskande debatt i slutet av 1980-talet. Men, den boken skrev han tillsammans med sin dåvarande kompanjon Björn Schumacher, som väl i så fall också borde ha belönats med platina, om det var huvudskälet.

2012 var det dags för Linus Karlsson och Paul Malmström. Utan tvekan två mycket begåvade kreatörer. Men sedan slutet av 1990-talet är de verksamma i USA. Deras främsta insats för svensk reklam sedan dess har varit att genom sina amerikanska framgångar, underlätta för svenska toppkreatörerna att lämna landet.

Nej, Lars Halls akademikompisar kan gott följa hans exempel och lägga ner alltihopa.  I vilket fall som helst bör de lyfta branschansvarets kappa från sina axlar direkt och döpa om sig till Herrklubben Platinavinnare. Och somna om.

PS – Sedan detta inlägg skrevs för 11 år sedan har trots allt fyra (4) kvinnor tillkommit i Platinaakademien. Årets efter Lars Halls protest blev Silla Levin vinnare av Platinaägget och ny medlem i Platinaakademien. Ett av de få undantagen som bekräftar regeln. Hon blev den tredje efter  Jane Bark från 1985 (fast hon fick samsas med Sören Blanking, Olle Eksell, Arne Nilsson och Per-Henry Richter) och Anna Qvennerstedt från 2007.  2018 fick Tove Langseth den plats i akademin som hon så länge varit värd. 2021 valdes formgivaren Stefania Malmsten in och 2023 formgivaren Karin Ahlgren.  Dagens platinaakademin består alltså av 61 män och 6 kvinnor. Vilken framgång! (2024-03-13) DS