Platinaakademin decimeras

Inom loppet av några veckor har tre av Platinaakademiens medlemmar lämnat oss. Tre av reklambranschens stora.

Först Sven-Olof Bodenfors (som fick Platinaägget 1998), som jag skrivit om tidigare. Honom har jag genom åren intervjuat många gånger och lärt känna väl.

Nyligen gick också Johan Sten (Platina 1992) och Ove Pihl (Platina 1988) bort.

Jag har inte haft lika många tillfällen att intervjua dem. Två art directors som på flera sätt var olika varandra, samtidigt som de delade en kreativ drift och strävan efter att nå kärnan av uppdraget och kommunicera visuellt och emotionellt. Under en tid var de också arbetskamrater på Arbmans.

Men innan dess hade Ove Pihl hunnit med några år i New York där han både pluggade på the School of Visual Arts och jobbade på byrå. Han har beskrivit hur spännande han upplevde den kreativa atmosfären där. Hur inspirerande det var när han vid ett tillfälle besökte DDB, där den kreativa revolutionen fötts. Ett kreativt föredöme och grundmodellen för hur man skulle jobba med reklam. Under åren i New York samlade han på sig en mängd annonser från amerikanska tidningar.  Ett intresse han ju delade med Claes Bergqvist, som var i New York ungefär samtidigt.

Jag vet inte om de två träffades i New York under den tiden, men de blev ju senare arbetskamrater på Falk & Pihl, som Ove Pihl bildade 1974 tillsammans med Lars Falk. Men redan några år tidigare hade de två, tillsammans med ytterligare några kreatörer, hoppat av från Arbmans och startat Falk & Partners.

Man kan ana Ove Pihls inspiration från DDB och den kreativa revolutionen i hans jobb som AD. Rena, fräscha annonser där formen blir en lika tydlig del av kommunikationen som orden och tillsammans når de rakt i mål. Reklam som känns lika tilltalande och aktuell idag. Fast som sällan har någon motsvarighet längre.

Redan tidigt under Falk & Pihl-tiden lämnade Ove Pihl delvis det löpande reklamjobbet, för att också jobba med bokproduktion.

1983 såldes byrån till DDB, vilket måste ha känts som en enorm framgång. Vid den tiden var annars de internationella byrånätverken röda skynken för de flesta svenska kreatörer. ”Adaptionsreklam” fnös man och talade om hotet mot att den konstnärliga friheten. Men det var självklart en helt annan sak, när det var den kreativa revolutionens härförare som ville köpa. Det ledde också till att Ove Pihl kunde ägna sig alltmer åt bokutgivningen.

Lika tydligt som hans reklam kommunicerade gjorde också bokproduktionerna i förlaget Atlantis (som bildades tillsammans med förlagschefen på Bokförlaget Forum Kjell Peterson). Den första boken var ”Carl Butlers Kokbok” som kom 1974 (och gavs ut av just Forum). En rad kokböcker producerades bland annat på Atlantis och senare på förlaget Page One. De kännetecknades av lust och pedagogiskt nytänkande. Jag har själv fler än ett halvdussin av de olika titlarna i min bokhylla.

Page One startade 1990 med fokus på ämnesböcker i samarbete med olika företag och organisationen som H&M, Telia, Scania, Försvarsmakten, Kungahuset med flera.

På senare år övergick Ove Pihl helt till konstnärlig verksamhet och har haft fler utställningar av sina målningar.

För Johan Sten var konsten alltid central. Medan Ove Pihls utbildning var mer tydligt inriktad mot grafisk design, kunde nog Johan Stens karriär redan från början ha blivit den fria konstnärens. Han kom från ett konstnärshem och utbildade sig på konstskolor innan han började på Beckmans för att sen via Arbmans komma till Hall & Cederquist. Där blommande han ut ordentligt och blev en av våra mest guldäggsbelönade kreatörer, med 14 guld och ett 20-tal silver genom åren. Både som anställd och senare som frilans, med jobb som exempelvis LRF-kampanjerna för den utrotningshotade arten ”bönder”, som han gjorde tillsammans med Lars Forsberg. Andra varumärken som fått hans signatur är Orrefors, Svenskt Papper, Hasselblad, Wasabröd, Mejerierna, Nescafé, med flera.

Konsten och konstnärskapet följde honom i jobbet, även om hans arbetsplatser kallades reklambyråer. Jag minns speciellt ett tillfälle, 1986, när han gjorde detta tydligt.

Då bildades Sveriges Reklamförbund genom en sammanslagning av dåvarande Sveriges Reklambyråförbund, som organiserade företagen i branschen, och kreatörsorganisationen ABCD, förbundet för Art, Bild, Copy och Design. ABCD arrangerade Gudäggstävlingen, men leddes av en betydligt mer löst sammansatt och ideellt arbetande styrelse än byråförbundet.

Sammanslagningen hade diskuterats ett tag, som ett sätt att stärka hela reklambranschen, icke utan invändningar förstås. De båda förbundens ledare lyckades dock gifta ihop sina organisationer och slutligen kunde stora delar av de bådas medlemmar samlas på Berns i Stockholm för att ta beslutet.

Men innan det slutligen klubbades reste sig Johan Sten och gav uttryck för vad fler tänkte än vågade uttrycka: ”Men vad händer med konsten?”. En oro över vad som kunde bli följden av att kreatörernas ABCD skulle inlemmas i den gamla ”arbetsgivarorganisationen”. Skulle byråerna bli för dominerande och organisationen mer administrativ än kreativ? Något som bland annat skulle kunna få effekter för Guldägget.

Man enades dock om en sammanslagning och det nybildade förbundet hade höga ambitioner och insikt om svårigheterna. Det leddes av branschveteraner och eldsjälar som både hade sina kollegers fulla förtroende och dessutom viljan att satsa mycket hårt arbete för att skapa den organisation som branschen behövde. I början av 90-talet kom dock en (ganska kort) turbulent period, som skakade om båten en del. Men det är förstås en helt annan historia.

Guldägget fyller 65 år i år och Platinaakademien är 10 år yngre, men saknar nu ytterligare några medlemmar som haft stor betydelse för svensk reklam.