Handels ska forska om reklambranschen, men kan gå fel redan innan de börjar

Två forskare från Handelshögskolan i Stockholm ska skriva reklambranschens historia – Mad Men på svenska, som Handels uttrycker det i sin pressrelease.

Kul – jag skulle tro att jag känner (eller har känt) de allra flesta av de mad men som får vara med i den avhandlingen.

Men det verkar som om forskarna har förutfattade meningar redan från början. Det kan bli väldigt märkliga resultat av sådan forskning.

De två forskarna är Erik Lakomaa och Richard Wahlund. Erik Lakomaa är ekonomie doktor i ekonomisk historia och associerad forskare vid Institutionen för Marknadsföring och Strategi vid Handelshögskolan i Stockholm. Hans forskning har främst varit inriktat på företagshistoria, politiskt beslutsfattande, och valkampanjer.

Richard Wahlund innehar Familjen Bonniers professur i företagsekonomi med särskild inriktning på media och är institutionschef vid Institutionen för Marknadsföring och Strategi vid Handelshögskolan i Stockholm. Hans forskning är främst inriktad på ekonomisk psykologi och marknadsföring.

De kommer att jobba i ett tvärvetenskapligt projekt för att förena historie- och marknadsföringsforskning.

Enligt informationen från Handels tycker forskarna att svensk reklamhistoria är intressant, främst på grund av branschens storlek. Svensk reklambransch är nämligen dubbelt så stor som i andra industriländer av jämförbar storlek. Huruvida de menar i antal anställda eller i omsättning, framgår inte av releasen. Det hade varit intressant att veta. Om det gäller antalet anställda och reklamföretag, tror jag det finns ett par rimliga teorier. Bland annat den relativt låga affärsmässigheten. Både i branschen och bland kunderna.

Men forskarna har hypotesen att detta beror på att ”Sveriges många stora företag har gjort landet till en attraktiv marknad för de internationella reklamkedjorna.” Samt ”reklamens betydelse för mediebranschen och medieutvecklingen”.

Det sistnämnda är jag inte riktigt säker på att jag förstår. Reklamen spelar knappast större roll för mediebranschens utveckling i Sverige än i andra länder. Vi fick kommersiell tv och radion långt, långt senare än resten av världen. Så det var väl snarare så att medieutvecklingen hölls tillbaka här, jämfört med många andra länder, medan reklambranschen växte.

Jag tvivlar också på att de svenska reklamkedjorna sökte sig till Sverige för våra många, stora företag. Vilka menar de, till att börja med? SKF, Atlas Copco, LKAB, Volvo?

När de stora internationella nätverken började etableras i Sverige berodde det nog mer på att internationella varumärkesägare som Procter, Lever, med flera, ville samordna sin internationella marknadsföring tillsammans med de byråkedjor de redan samarbetade med. Dessutom har Sverige länge varit lite av ett testmarknadsnav inför Europa-lanseringar, vilket var ytterligare ett skäl att ha representation för byråerna.

När svenska reklamskapares stora motvilja mot internationella kedjor började luckras upp på 1980-talet, gick proppen ur och kedjorna vällde in. DDB lyckades tidigt köpa Falk & Pihl, men det berodde på DDB:s bakgrund som härförare i den kreativa revolutionen. Att en av landets mest framgångrika byråer kunde tänka sig det samarbetet var inte alldeles konstigt. Men sen var det svårare för kedjorna. Den svenska kreatörseliten har alltid hållit hög kvalitet, men de insåg till slut att de inte kunde vara med och konkurrera om de inte tillhörde nätverken. Bosse Rönnberg och hans kompanjoner, var lite av föregångare där när McCann köpte Rönnberg & Co.

Forskarna ska nu ägna två år åt att sätta sig in i svensk reklambransch och dess historia.

Men det finns ett par hjul de inte behöver uppfinna, när de drar igång sin forskning. De kan nog spara ett halvår, eftersom de inte behöver skriva så mycket av historien till att börja med. Det gjorde Hans Wigstrand mycket förtjänstfullt för några år sedan, när Resumé gav ut boken ”50 år med svensk reklam”. Även om forskarna bara går tillbaka till 1960, tycker jag nog att de också bör läsa igenom ”Lite svensk reklamhistoria” som givits ut av Sveriges Arkiv för Reklam och Grafisk Design och ger lite av bakgrunden till det som blev 60-talets svenska reklambransch. Ove Pihls ”Det har aldrig berättats”, kan vara ytterligare lämplig lektyr. Liksom Tom Björklunds bok “Reklamen i svensk marknad”, som dokumenterar reklamsverige under perioden 1920-1965.

När de läst igenom det materialet hoppas jag verkligen att de kontaktar svensk reklamhistorias främsta eldsjäl, Jerry Bengtsson i Malmö, som gjorde ett gigantiskt hästjobb med att etablera Reklam- och Designhistoriska Föreningen och Reklammuséet i Landskrona. Där finns det mesta de behöver för sin forskning.

Om de bara inte låser sig vid sina hypoteser, kan de kanske hitta något intressant. Men nog blir man både lite förundrad och orolig för hur det där slutresultatet ska se ut.

När äntligen reklam börjar behandlas med respekt!