Share on Facebook
Share on LinkedIn

Det är inte bara dumt, utan direkt kontraproduktivt, att försöka bygga sitt varumärke med associationer till våld och hot. Det blir inte bättre för att man försöker göra humor av våldet. Tvärtom.

Men bristande omdöme verkar sprida sig igen bland reklamkreatörer just nu, liksom bland deras kunder. För det är naturligtvis alltid företaget självt, annonsören, som har ansvaret för att godkänna och sända budskap som exempelvis i de aktuella reklamfilmerna från K-rauta och Ikanobanken.

K-rauta har visserligen inte lyckats särskilt bra med sitt varumärkesbygge hittills i Sverige. Det finns ingen röd tråd i deras marknadskommunikation och de har heller inte lyckats skapa starka relationer till kunderna.

I den senaste upplagan av Svenskt Kvalitetsindex, ligger byggvaruhusen över lag i botten, när det gäller kundnöjdhet. Och K-rauta är bland de allra sämsta i kategorin.

Men det kan nog bli ännu värre, med hjälp av den reklamfilm som just nu går på tv.

Den visar någon slags sovjetisk förhörsledare från KGB, med piskan i högsta hugg i huvudrollen. Stämningen är hotfull och mannen talar till en församlig svettiga och rädda åhörare, som han tilltalar som kryp eller maskar, och visar en film på en ung, gravid kvinna.

Bilderna förmedlar bara obehag.  Den som ser något roligt i bilderna lider förmodligen av totalt historielöshet.

Slutbudskapet är att K-rauta hårdtränar för ”ditt projekt”.  Men tankarna leder mer till etnisk rensning än altanbyggen.

Enligt tidningen Resumé är filmen den första i en serie med ett långsiktigt och särskiljande koncept som ska stärka relationen mellan K-rauta och deras kunder. Hoppas de på något slags Stockholms-syndrom?

I K-rautas fall kan man möjligen säga att företaget ändå inte har så mycket varumärke att förlora. De ligger redan i botten.

Då är det nästan värre med Ikanobanken. De borde veta bättre. Släktskapet med Ikea, ställer högre krav på dem.

Ikanobanken kör just nu en reklamfilm med en Hells-Angels-wannabe i huvudrollen. Utrustad med alla attribut, inklusive sydstatsflaggan. Visserligen sitter killen och broderar, men allt annat för tankarna till de mc-gäng, som han vill tillhöra. Kanske är det i Ikano-banken de tvättar sina svarta pengar? Hela tonen är så långt från Ikea, eller Ikano, man kan tänka sig.

Den stämmer lika illa som när Ikano, för ett par år sedan, lagom till jul skickade ut direktreklam på temat ”har du inte råd med julklapparna; låna av oss! Eller köp en riktigt bra julklapp till dig själv, exempelvis en lyxresa till solen, som du egentligen inte har råd med”.

Vad är det för småländsk Kamprad-anda?

Visst, jag förstår att både K-rauta och Ikano försöker vara roliga. Men de lyckas inget vidare och risken är att de ansvariga på företagen får sätta skrattet i halsen.

Tycker de verkligen att våld, hot och symboler om våld och hot är kul? Eller är de bara enfaldiga.

Av någon märklig anledning återkommer våldshumorn med ojämna mellanrum.

För några år sedan var det Canal Digital som stod för bottennappet, men en idiotisk reklamfilm där ett hårdrockband efter avslutad spelning drar iväg till en närbelägen villa där de slår sönder inredningen. Möbler, gardiner, stereoanläggning, blommor och allt annat löst förvandlades till kaffeved. Ända tills de kom till TV:n.

”Du kan ju inte slänga ut TV:n fattaruväl” utbrast en av vandalerna.
Varpå hela gänget slängde sig ner i den nertrampade soffan och njöt av Canal Digital.

För 15-16 år sedan tog jag, som utgivare av Quo Vadis, initiativet till nätverket Respekt. Syftet var att medvetandegöra marknadsförare och reklambranschen om sitt ansvar för sin omvärld och motverka spridning av människoförakt och våld i marknadskommunikation.
Utlösande faktor den gången var en reklamfilm från Telia Access. Den innehöll en scen med ett gäng motorcykelknuttar som med järnrör och bensindunkar i händerna hotade en stackars bilist som förtvivlat försökte telefonera efter pengar att muta ligisterna med, sedan han råkat krocka med en av dem.
Det gick att se den enkla (eller snarare enfaldiga) logiken i filmen. Med ett Telia Access-kort kunde man snabbt och enkelt telefonera oavsett var man var och om man hade kontanter (så sent som 1994 var mobiler ingen självklarhet).
Telia drog tillbaka filmen, sedan Quo Vadis uppmärksammat den. Samtidigt startade en debatt om reklam- och marknadsföringsbranschens ansvar för sina budskap. Något som bland annat ledde till en justering av stadgarna för guldäggen.
Kanske är det dags att väcka debatten till liv igen. För, som vi konstaterade redan 1994, många säger att reklamen inte leder utvecklingen, eller skapar trender. Den bara speglar den.
Men det är bara ett sätt att svära sig fri från ansvar. Men varumärkesägarna och deras kommunikatörer väljer vilken världsbild de vill förmedla och förstärka. Den som inte är medveten om vad han eller hon själv kommunicerar bör nog undvika att säga något över huvud taget.

(Inlägget har delvis varit publicerat i Dagens Industri den 27 april 2011)

Print Friendly
Tagged with:
 

3 Responses to Nu ska det visst vara våld i reklamen igen

  1. […] Under åren 2010-2011 däremot sjönk K-rautas position stadigt. Och hade den mest avskyvärda reklam man kan tänka sig (jag skrev mer om det då). […]

  2. […] en eloge till en aktör som tidigare skitat ner tv-rutan med erbarmligt, pinsamt dålig reklam. Det skrev jag om i maj […]

  3. Kjell Cronert skriver:

    En kort sammanfattning, omogna kreatörer och omogna reklamköpare blir omogna produktioner, som gör att varumärket aldrig kommer att mogna. Att få ett varumärke att mogna tar tid och kräver omsorg, men är man vårdslös så är det som med frukt som skadats. Allt ruttnar snabbt.

Kommentera

Looking for something?

Use the form below to search the site:


Still not finding what you're looking for? Drop a comment on a post or contact us so we can take care of it!

%d bloggare gillar detta: