Ännu en av de stora kreatörslegenderna, Per-Henry Richter, har gått ur tiden. I måndags natt lämnade denne gigant bland copywriters jordelivet, i sitt 84:e år.
Han fick sitt första guldägg 1964 och totalt samlade han ihop 14 guldägg och ett 20-tal silver, under sin långa karriär. Dessutom ytterligare drygt 40 diplom. 1985 blev han invald i Platinaakademien.
Som flera andra av tidiga generationers copywriters började han sin bana som journalist, bland annat på Sydsvenska Dagbladet och Kvällsposten. Men på 1950-talet började han skriva copy, lockad till reklambranschen av en kompis. Hans första anställning i reklambranschen var på Svenska Telegrambyrån, men Arbmans blev snart hans hem och där blev han kvar.
Findus, Skandia, Boda, Pripps, Salubrin, Dux, Fazer, SJ, Felix, Femina och Elektrohelius är några av de varumärken som fått näring av hans penna.
Han texter var intelligenta, ofta skrivna med glimten i ögat och en stor portion humor. Själv sa han, i en intervju i Helsingborgs Dagblad att ”Jag har aldrig varit road av att skriva. Men jag har haft jävligt roligt”.
Det var länge sedan jag själv senast träffade Per-Henry Richter på Arbmans i Malmö, drygt ett par decennier faktiskt. Jag minns honom som en gladlynt person, men samtidigt mycket respektingivande. Inte minst när han kom med uttalanden som “Jag har väldigt lite tålamod med ofullkomlighet”.
Jag tror att Lars Hall kom väldigt nära sanningen när han i en intervju uttrycket det så här:
”Per-Henry Richter var en liten och till synes rolig person som skrev något innihelvete bra. Men han kunde vara elak. ’God morgon medelmåttor’ skrek han när han kom in på kontoret varje morgon. När det gäller kläderna var han alltid klädd i en randig murarblus som hände utanför byxorna. Det var nog för att dölja en viss rondör, kan jag tänka mig.”
Svensk reklam har mycket att tacka Per-Henry Richter för. Som inspiratör och läromästare, naturlitvis. Men han var också en av grundarna till Reklam- & Designhistoriska föreningen som bildades 1996, med målsättningen att samla in och arkivera svensk reklam.
2009 visades ett urval av hans jobb på en utställning på Rum för Reklam på Landskrona museum. I samband med det intervjuades han av Helsingborgs Dagblad om sin karriär och om reklamen förr och nu. Om dagens reklam sa han: ”Jag får nog säga att vi var modigare. Reklamen i tv och dagspressen tycker jag är bedrövlig, de har ju ingenting med produkterna att göra.”
En annan legendar, Sam Katz (en gång copywriter på DDB i New York), var i sina krönikor i Quo Vadis oftast stenhård, men rättvis. Inte mycket fann nåd inför hans ögon och hans kritik var sylvass. Men en av de få som fick Sams hyllning i Quo Vadis var Per-Henry Richter. Hans annons för Boda, med rubriken ”Albin”, fick vid ett tillfälle huvudrollen i en av Sams krönikor.
Klicka på länken här nedanför, så kan du läsa krönikan. Hela sidan 31 i Quo Vadis, den 4 september 1989 öppnas upp, inklusive annonsen med Per-Henry Richters legendariska text (backa sedan ett steg i din webbläsare, så kommer du tillbaka hit)
På samma sätt, som Albin lever ett evigt liv kan man nog säga att Per-Henry Richter har sitt eviga liv. När vi bläddrar i gamla guldäggsböcker och berättar minnen om en av våra främsta copywriters genom tiderna.
Nu har han tagit sig över Styx.
Men där, på den andra stranden, kan jag tänka mig att det sitter ett glatt sällskap och skålar och drar sina historier för varandra. Män som Per-Henry Richter, Alf Mork, John Melin, Anders Österlin, Georg Oddner, Jan Cederquist, Lars-Börje Carlsson och Kaj Malmén. Vid deras fötter sitter en lite yngre generation, som aldrig hann göra klart de storverk de börjat på, exempelvis Henri Holmgren och Jan Switz.
Och här sitter vi kvar. Och saknar dem alla, men ler vid minnet av dem.
Tack Carin för fina rader. För mig var Per-Henry den störste.
Som liten grabb hände det titt som tätt att jag följde med pappa till Arbmans och lekte i korridorerna. Från den tiden minns jag Per-Henry kanske mest för hans stämma. Han hade en speciell röst och sätt att prata på. Senare insåg jag vilken fantastisk talang han hade att uttrycka sig. De gånger då jag och pappa arbetade ihop på något projekt som behövde text var det en självklarhet att försöka involvera Per-Henry, på något vis. “Det går inte att få en bättre text”, menade pappa. Och det hade han helt rätt i.
Man lärde sig att tänka sig för innan man öppnade munnen när Per-Henry fanns i rummet. Minns när min kollega – vi var båda juniorer då – fick veta att också hans dotter jobbade i branschen. Då stegade han in Per-Henrys rum och frågade, lite sådär socialt, om hon var som honom. Undertexten låg öppen för tolkning. Per-Henrys svar var självsäkert och kom reptilsnabbt:
“Om man ska vara som jag måste man vara jävligt duktig!”