Betydelsen av kommersiell design börjar gå upp för företagen. Det kunde man konstatera i en undersökning från Handelns Utredningsinstitut (HUI) som frågat personer med ledande positioner bland de största reklamköpare. Med kommersiell design menas förpackningsdesign och långsiktigt varumärkesbyggande, integrerad grafisk design och visuell kommunikation.
Designens värde är i och för sig ingen nyhet. Redan 1964 skrev vårt stora design- och formgeni Olle Eksell boken ”Design = Ekonomi”, där han konstaterade att ”I hård konkurrens fordras kvalitativ design över hela linjen för maximal framgång”. Själv bidrog han i över 50 år till många företags välgång. 1954 formgav han exempelvis Ögon Cacao.
HUI:s undersökning var mycket trevlig läsning. Men det fanns också delar, som gör mig mörkrädd.
Positivt är att ansvaret för design vilar på någon i företagsledningen i 84 % av företagen och att 65 % förstått att design blir allt viktigare. Och ingen tror motsatsen. Nästan tre fjärdedelar har insett att den som inte arbetar aktivt med sin design kommer att halka efter konkurrenterna och en fjärdedel ser att design ökar försäljningen och positionerar varumärket tydligare.
Det är inte minst viktigt i dagligvaruhandeln, där förpackningsdesign nu nästan är enda kommunikationsvägen. Det mesta av tidigare butikreklam och –aktiviteter har stängts ute av kedjorna, som samtidigt prioriterar sina egna varor.
Skrämmande fakta från undersökningen är dock att många över huvud taget inte kan svara på frågorna. Exempelvis vem som har ansvaret för företagets design (14 %) eller företagets syn på design (12 %) eller om betydelsen har ökat eller minskat (11 %).
25 % av dem, som inte satsar på design, har ingen aning om varför. Lika många kan inte svara på om deras designsatsningar påverkat försäljningen. Samma andel utvärderar över huvud taget inte sina designåtgärder.
Förfärande är att över hälften av företagen tycker att de själva kan hantera designen, medan bara en tredjedel anlitar extern expertis och 14 % inte ens vet vem som sköter deras formgivning.
Det avslöjar att majoriteten ändå inte riktigt förstått designens betydelse. Få, ytterst få företag har själva den kompetens som krävs för att utveckla stark och kommunicerande design.
Förskräckande är också att femtedel av företagen i undersökningen tror att design är ytligt fluff och produktens kvalitet ensamt avgör framgångarna.
Det är inte bara korkat utan rent stolligt.
Bra, kommersiell design är en ovärderlig och kostnadseffektiv del av ett långsiktigt, strategiskt varumärkesbygge, och kan även ge förhållandevis små aktörer framgång på hårt konkurrensutsatta marknader.
Det har i och för sig aldrig varit något kvalitetsmässigt fel på Renat. Men när Gunnar Bromans och Hans Brindfors tog fram en ny förpackning som sen blev fokus i genial visuell kommunikation, skapades förutsättningarna för lilla, svenska Vin & Sprit att med förhållandevis små insatser, bli en stor internationell aktör med Absolut Vodka.
Denna kommersiella design skapade förutsättningarna för staten att 30 år senare sälja V&S för 55 miljarder kronor.
Kan det bli tydligare?
(Inlägget har tidigare varit publicerat i Dagens Industri)
De-sign. Eller den sista design striden.
Sign betyder som bekant tecken, och dagens samhälle är tveklöst ett tecken baserad värld. Men inte nog med detta. Förutom det specifika ekonomiska värdet som design åstadkommer, finns i design ett annat mycket viktigare värde. Sverige t. Ex. är en av världens största exportörer av design. Miljarder kronor exporteras årligen i design produkter. Och ett flertal ekonomer åberopar att skillnaden mellan tillsinnes likvärdiga varor inte ligger i kvalitets aspekt, som är emellertid likvärdiga, utan på designs skillnader. För att uttrycka det enkel kan man påstå att en bil av samma pris klass är ur kvalitets aspekt likvärdig en annan bils märke i samma prisklass. Det som skiljer de åt är inte kvalitén dvs. den gamla prestige egenskapen under industrialismen, utan det symboliska värde dvs. varans varufetischistiska karaktär, med andra ord dess tecken (Sign), egenskaper. Stor bil konnoterar stor snopp, styrka, makt osv. Liten rund bil betyder kvinnlighet etc. Och det är dessa teckenkraktärer som gör vara åtråvärda eller avskydda på marknaden. Vilket designers och reklamfolk är mycket medvetna om i deras medvetna tecken rollspel.
Det kreativa inslaget som är signum för designarbete är kompatibel med det förhållningssättet som dagens informationella arbetsliv och kultur kräver för att en individ skall kunna fungera i dagens högteknologiska produktionssätt.
Som forskaren Richard Florida ”The rise off the creative Class” och ”Be creative or die” påpekar i sina världsberömda skrifter, de som sysslar idag med kreativarbete befinner sig i majoriteten i de stora städernas arbetsliv i västvärlden. Den kreativa klassen har ökat från 1950 tills dagens nya information eller desinformationsamhälle markant, eller rättare sagt tredubblats. Dessa kreativsysselsatta individer är bättre betalda, är Outbytbara, har ett rikligare liv, är mer flexibla, mångbottnade och mångfasceterade mm, än de som sysslar med reproduktivarbete. Och detta pga. att i våra högteknologiska samhällen de jobb som inte ställer krav på kreativitet görs bättre av datorer, maskiner och robotar.
Kreativitets träning bör emellertid genomsyra alla sektorer av vår livsvärld. Inklusive eller framför allt utbildningsväsendet.
Redan på 60-talet påpekade forskare Jean Baudrillard i boken ”La economie du signe”, om lagen om minsta gemensamma skillnaden i varuprodukterna. Vilket innebär att det som skylde produkterna åt inte var kvalitets aspekt utan design utformningen.
Därför finns i skolan en Osamtidighets faktor beträffande undervisning. Skolans undervisning följer i månt och mycket industriprocessens reproduktiva karaktär. Inte dagens behov av att skapa kreativa individer. När eleven inte är involverad i lärandet pga. att läraren fortfarande serverar färdigt tuggad kunskap, förvandlar eleverna till e n amorf kollektiv massa (löpandebands undervisning där alla elever gör alltid samma sak under dessutom samma tid), och därmed förvandlar läraren, eleven till en passiv robot utan förmåga att vara kreativ.
Eller som en annan av dagens erkända världs forskare (Manuel Castells, ”Reflektioner om Internet, ekonomi och samhälle”, har påpekat, att ingen omstrukturering kan vara viktigare för samhället, än att omskola lärarna till att använda en ny pedagogik som går ut på att lära att lära, dvs. en pedagogik som bygger på dialog, (interaktivitet), individualisering, och utveckling av elevens självständiga förmåga att lära och tänka, dvs. en kreativitetens pedagogik. Att läraren ställer frågor som läraren redan på förhand vet svaret, hör inte till vår tids behov av nyskapande kunskap (som Ingrid Carlgren professor i pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm. Aktuell med boken Lärare av i morgon, som Ingrid Carlgren har skrivit tillsammans med Ference Marton. Påpekar).
När jag för sådär 15 år sedan pläderade för dialogpedagogiken betraktades jag som en dåre. Idag är det färre lärare som skulle förneka dialogpedagogikens nödvändighet.
Här har vi bildlärare, (bild/design/media), slöjd och musiklärarna, en stor uppmaning och en mycket viktigt roll att fylla i. Eller som en individ med gedigna insikter i både arbetslivet och pedagogiken påpekade: Skolorna värderar det som är viktigast i lärandet tvärtom än arbetslivet. I skolan är kärnämnen det viktigaste av allt. Medan i företagen värderas som det viktigaste av allt, kreativiteten, eget ansvar, socialbegåvning och samarbetsförmåga. Skolan saknar både insikt och värderingsinstrument för att förhålla sig till den nya världen. Eller som Professor Madelaine Von Heland under en kongress påpekade att vi håller på att utbilda en helgeneration till en verklighet som inte längre finns.
Dessvärre strukturella hinder av ekonomisk natur (för stora undervisningsgrupper, samt en traditionell obenägenhet till förändringar), sätter käppar i hjulen för att realisera nödvändiga förnyelser av utbildningsväsendet. Det är på tiden att Skolansvariga och politiker uppdatera sig. Satsar mer pengar till skolan och både höjer statusen för de utpräglade kreativa ämnena och omforma de resterande ämnen i mer kreativ riktning. Det talas idag om att de estetiska kreativa processerna bör genomsyra hela skolväsen (Skolverket senaste dekret). Men i praktiken sjunker de höga anspråken i retorikens djupa hav.
Tony Blair, som inte gör sig skyldig till enbart ”felsatsningar”, har sagt, att England startade den industriella revolutionen. Nu vi i England måste gå i spetsen för dagens kreativa revolution. Och detta gör vi bäst, bland annat genom att förändra utbildningssystemet och satsa på design.
I likhet med Manuel Castells tankegångar, pläderar förre statsministern Ingvar Carlsson tillsammans med andra höga politiska dignitärer om en satsning på kreativa yrken som kulturen, som befrämjande åtgärd för tillväxten och identitetskänslan i EU.
Av följande citat förefaller det emellertid som om nomenklaturas medlemmar
börjar ta lärdom av Richard Floridas kreativitets pläderingen: “De moderna
ekonomierna omvandlas i riktning mot design, högteknologi och
“berättelseinnehåll”. De samhällen som inte förmår hantera denna nya
integration kommer att stagnera” Sverker Sörlin: Dn. 23.10.2004. Kultur: 4.
Ja, Allt som är fast förflyktigas och allt som förflyktigas blir fast också.