Bevare oss för all skitreklam

TV:s genomslagskraft är odiskutabel. Men det är också en farlig reklamkanal för dem som inte använder det rätt. Om reklamföraktet växer, är det annonsörernas eget fel. De behandlar oss som idioter och förorenar våra vardagsrum, med usla reklamfilmer som upprepas i det oändliga. Dumhet blir faktiskt inte mindre dum bara för att den går i repris.
Det handlar inte bara om lågprisproduktioner för lokal detaljhandel. Eller internationella filmer för olika rengöringsmedel, med skådisar som talar ”svenska” rakt in i kameran med helt osynkade läpprörelser.
Välkända, stora företag misshandlar också sina konsumenter med olidliga filmer.
Det är löjligt från Sibylla och fånigt från Felix. För att inte tala om hur larvigt det låter i filmen för Toffifee, när en kvinna lägger huvudet på sned och allvarligt förklarar att i hennes familj kan minsann inte helgen bli för långVilket scoop! Alla vi andra går ju förstås bara otåligt och väntar på att det äntligen ska bli måndag. Men det kanske är för att vi inte ”har så kul med Tofifee”.
Vilka normala människor har över huvud taget ”så kul” med godis. Att man gillar att äta godis är en sak, men leka med det? Eller vad är det som är så kul?
Margarinbolaget var en gång en av de mest belönade och framgångsrika annonsörerna med varumärken som Flora och Milda. Idag ingår de i Unilever och bjuder på riktiga bottennapp i tv.
Värst är nog Milda Mat & Visp, en av marknadens många ”låtsasgrädde”-produkter. Reklamfilmen påstår att ”kocken Kari” skulle kunna intyga vilken god mat man lagar med Milda Mat & Visp. ”Om han kunde”.
Vilket dravel. Kan karln eller kan han inte? Och vad är det han inte kan i så fall? Ljuga om att det är gott?
Och varför fick inte Flora vila i frid?
När varumärket lanserades 1965 var det en sensation som bredbart direkt från kylen. Alf Morks klassiska reklamfilmer med Ernst Hugo Järegård och Margaretha Krook bidrog till succén.
Några decennier senare hade konkurrenterna sprungit förbi och Flora försvann i början av 2000-talet, för att återuppstå för ungefär ett år sedan.
Men det fanns uppenbarligen en rejäl övertro på varumärket. Så får man nog tolka de fåniga och förljugna reklamfilmerna. De visade folk som tappat all uppfattning om tid och rum och bara njöt, med Flora som någon slags sinnebild för svensk sommar.
Vilken smörja!
Numera visas oftast en porträttbild av förpackningen till sommarmusik.

Det enda varumärke som lyckats så väl med sitt varumärkesbygge att det blev en sinnebild för svensk sommar var Pripps Blå. Men så kom förstås en klåfingrig marknadschef och “behövde omväxling”. Ja, så gick det som det gick. Det vill säga bakåt.
Drömmen om att skapa en ny ”Ica-Stig” spökar uppenbarligen också hos många annonsörer. Deras byråer hittar på figurer som ska bli följetänger för varumärket. Som Länsförsäkringar Bank och Felix Herngren. Lite smålustigt kanske i någon av de första filmerna. Exempelvis målaren som bara målar väggar men inga porträtt. Men sen blir det alltmer krystat och riktigt löjlig när Herngren undrar varför inte tandläkaren kan lära ut tyska. Eftersom det också skulle ha med munnen att göra.
Följetongen från Siba kan få mig önska att Fabian Bengtsson börjat tänka på pensionen för länge sen.
Jag förstår att man vill göra kedjan lite mer personlig och peka på att det finns en riktig människa i ledningen. Men det är ju fortfarande bara samma gamla prisargument och vansinnigt tröttsamt.
Riktigt pinsamt blir det när han dessutom verkar kräva mutor i form av sexuella tjänster från sina leverantörer. För det är ju vad han säger i ett telefonsamtal på engelska med någon som får veta att priset är för högt och ”you have to go down on me!”.  Alltså, han kräver oralsex, för att köpa tv-apparater.
Själv undviker jag att gynna varumärken som förolämpar sina målgruppers intelligens och söker mig till deras konkurrenter. Det borde alla göra.