Share on Facebook
Share on LinkedIn

Ingen kunde väl tro annat än att det var ett skämt, en kul reklamparodi, som snart skulle övergå i ett nytt tema för Ipren, som skulle förklara den märkliga starten.

Men sen har vi förstått att McNiels nya reklamfilm är på allvar.

Gravallvar.

Den kan mycket väl sluta på reklamkyrkogården.

Det är en av de mest löjeväckande filmer som visats på decennier och liknar mest en relik från amerikansk tv-reklam från tiden före den kreativa revolutionen.

Skrattretande skulle man kunna sammanfatta det hela. Men skrattet fastnar i halsen och kvar blir en kvävande klump av sorg.

Sorg över att det faktiskt finns välbetalda marknadsansvariga som tillåter sig att misshandla sina varumärken på detta sätt.

För detta är ren varumärkesmisshandel.

Grov misshandel. Kanske till och med vållande till varumärkes död.

Den övertydlig, mässande, snusförnuftiga och plågsamt långa filmen ska visa hur den lilla tabletten åker ner i magen och tas upp av kroppen för att hitta rätt på plågan.

Men Herregud!

Hela svenska folket vet hur Ipren fungerar. Vi vet att det är den intelligenta värktabletten – och mot värk och feber en effektiv en.

Det är inte nödvändigt att visa upp på tv-skärmen vilka smärtor som botas, för vi vet (och kan sjunga) att den är bra mot muskelvärk, ryggvärk och ledvärk.

Det är den intelligenta…

Förlåt – den var den intelligenta värktabletten.

Och de som har som sitt ansvar att vårda detta varumärke är uppenbarligen totalt intelligensbefriade.

När jag ser filmen minns jag när den unge, begåvade copywritern Nils-Gustav Tollman berättade för mig om hur Iprenmannen föddes. Pharmacia, som då ägde varumärket, hade givit arbetsgruppen på Garbergs en detaljerad lista på information som måste finnas med i reklamen. En lista som i stort sett ser ut som den reklamfilm som nu plågar oss på tv.

Nils-Gustav, som ofta knäppte på sin gitarr när han tänkte, tog fram gitarren och gick igenom den långa briefen några gånger. När han var klar hade han skrivit Iprensången, som fick bli grund för resten av reklamkonceptet.

En sång som inte bara renderade Nils-Gustav själv ett kycklingstipendium och reklamen i övrigt mängder av priser och utmärkelser, utan framför allt gav Ipren en snabb skjuts till marknadsledande ställning bland receptfria värktabletter.

Hade låten funnits på skiva skulle den gått upp på topplistorna.

Reklamen nådde en populäritet som är ytterst få reklamalster förunnat. Folk till och med ringde till Pharmacia för att få införingsplanen, så de inte skulle missa reklamsändningarna.

Den nya filmen gläder ingen tittare utan skapar bara kväljningar och huvudvärk.

Dessutom är den en ren riskfaktor för alla andra annonsörer i samma block. De annonsörer som placerats efter Iprenfilmen borde begära pengarna tillbaka från tv-kanalerna.

Jag vet inte egentligen varför Iprenmannen försvann tidigare. Försöken att skapa något nytt efter det var vilsna och förvirrade. Jag har skrivit mer om Ipren tidigare här.

McNeils behandling av sitt varumärke och den nya Iprenfilmen är ett av de tristaste exempel på vad som sker när en internationell aktör vill spara pengar och ”samordna” sina marknadsaktiviteter med centralt producerade internationella reklamfilmer och kampanjer.

De får i stället ofta se sina marknadsandelar vika och varumärken urvattnas och konsumenterna bli likgiltiga inför det.

Just i det här fallet är det extra deprimerande, eftersom det handlade om ett varumärke med så oerhört stort ”cred”. Ett varumärke som snart, med reklamens hjälp, utsågs till svenskt Superbrand.

Fallet blir så oerhört stort, från de högsta varumärkestoppar till de djupaste avgrunder.

 

Print Friendly
Tagged with:
 

Kommentera

Looking for something?

Use the form below to search the site:


Still not finding what you're looking for? Drop a comment on a post or contact us so we can take care of it!

%d bloggare gillar detta: