Onoff illustrerar en bransch i kris och alla branschers fatala koncentration till branschjättar

 Onoffs konkurs är i och för sig inte någon större överraskning. Hemelektronikbranschen har levt farligt länge. Jag skrev om detta så sent som i maj i år, här.

Detta ständiga fokus på låga priser och ännu lägre priser, är en vansklig överlevnadsstrategi.

Onoff faller i och för sig lite på eget grepp, skulle man kunna säga, eftersom kedjan var först med sin ”Lägsta-pris-garanti” för några decennier sedan. ”Hittar du samma produkt till lägre pris i en annan butik, får du tillbaka mellanskillnaden”, lydde garantin och Onoff vräkte ut tv-apparater och stereoanläggningar. Och blev därmed ett hot mot mindre radiohandlare.

Konkurrensen blev ännu tuffare när Elgiganten och Mediamarkt intog Sverige.

När priskarusellen blev allt vildare, gjorde Onoff i alla fall vissa försök att skapa lite mervärde för att stärka sin position. Hemleverans och montering av inköpta hushållsmaskiner och tv-apparater, var ett sådant försök.

Men det kom för sent.

Att det är just Onoff som är första hemelektronikkedja att falla i det blodiga priskriget är egentligen ganska naturligt.

Onoff är privatägt, liksom Siba. Hans Westin startade sin första radiobutik redan 1968. Han hade ambitioner att bygga upp en hemelektronik-kedja och 1982 döpte han om sina butiker till Onoff. Hans Westin äger majoriteten i bolaget, 95%, företagets styrelseordförande Sten Schröder de resterande fem procenten.

Även om Onoff under många år hade god, sund lönsamhet, så blir två privatpersoners muskler små och spinkiga i konkurrens med internationella jättar som Elgiganten (den ursprungliga norska kedjan ägs idag av brittiska Dixon) och tyska Mediamarkt. I varje fall när allt fokus ligger på priset och inga andra argument används i marknadsföringen, inga andra konkurrensfördelar är tydliga.

Det är inte direkt ovanligt att internationella jättar tar sig in på en marknad och dumpar priserna för mindre konkurrenter tills blodförlusterna blir fatala. Mediamarkt kan ta några miljarder i förlust, om det på sikt innebär att de kan rensa marknaden från irriterande konkurrens.

I sådana här sammanhang är inte heller Konkurrensverket någon hjälp. Där bryr man sig sällan speciellt mycket om mångfald, egentligen. Även i Konkurrensverkets rapporter brukar fokus ligga på pris och prispress vara ett tecken på fungerande konkurrens.

Det här är inte specifikt för hemelektronikbranschen.

Entreprenörer och småföretagare i de flesta branscher, har upplevt och upplever osund och orimlig konkurrens från giganter som exempelvis internationella börskoncerner, som har råd att köpa marknadsdominans med några säsongers miljon- eller, till och med, miljardförluster. Eller kommunala och statliga aktörer, som kan gräva lite djupare i skatte-kistan för att dölja röda siffror.

Systemet understöds och främjas inte minst inom offentlig upphandling, där det för det mesta är fullkomligt omöjligt för en liten aktör att göra sig gällande, eftersom det är alldeles för vanligt att offentliga upphandlingar har skygglappar för allt utom pris. Så, om det finns någon koloss i branschen, är det kört. De sopar banan med sina lågprisofferter, för att köpa prestigen med de offentliga kunderna.

Öresundstågen är en sorglig illustration på det, även om det slutade i något som skulle kunna ses som gudomlig rättvisa.

I Öresundstrafiken samverkar sex sydsvenska länstrafikbolag om tågtrafiken i regionen.

När de upphandlade tågtransporter 2009 vanns upphandlingen av DSB First, ett bolag bildat av statliga danska DSB och skotska First Group.

De klämde i med ett så lågt pris i sitt anbud, att de inte bara (självklart) vann ordern, utan också sedan höll på gå i konkurs på kuppen. 2010 förlorade DSB First 800 000 danska kronor varje dag på trafiken och krav höjdes på att de svenska intressenterna skulle betala ytterligare 450 miljoner kronor för den svenska delen av trafiken.

I mars kom också avslöjandet att moderbolaget DSB i strid med EU:s konkurrensregler gått in och täckt mångmiljonförluster i DSB First. Danska skattepengar gick därmed till tågtrafik i Sverige och det blev utrensning i ledningen och kontraktet övergår till Veolia Transport.

Men, i de allra flesta fall, kan kolosserna fortsätta trampa ihjäl sina mindre konkurrenter i godan ro.

Snart har vi bara oligopol i det här landet. I de flesta branscher.