Häromdagen kom beskedet att Brindfors blir helsvensk igen, när byrån köps av Johan Öhlin (som är tf vd idag) och Starcoms tidigare vd, Jonas Dahlquist.
I teorin kan det i alla fall låta som en bra idé. Många är de svenskfödda byråer som dött, mer eller mindre plågsamt och utdraget i internationell ägo, när själva själen gått förlorat. Anden lämnade flaskan och kvar blev bara kärlet.
Men för att mota in en ande i buteljen igen, krävs en hel del.
Jonas Dahlquist säger, i Resumé-intervjun, att byrån förtjänar en plats på den svenska reklammarknaden. Men, det är knappast något man bara förtjänar utan något man gör sig förtjänt av. För Brindfors del är det dags att bevisa det på nytt.
Jag kan hålla med honom om att Brindfors fortfarande är ett starkt varumärke. Det beror bland annat på att styrkan hänger kvar av bara farten ett bra tag, för varumärken som varit riktigt starka. Och Brindfors vilar på mycket tjocka lagrar.
Frågan är hur de ska binda nya och nå lika högt igen. Om det ens är möjligt.
För, vad var det som gjorde att Brindfors blev ett så starkt varumärke? Vilka var det som åstadkom det?
Jag blir lite bekymrad när jag läser Resumés artikel och intervjun med Jonas Dahlquist.
Där står exempelvis att ”Brindfors Annonsbyrå startades år 1978 av Hans Brindfors och Lars Arvid Boisen” och att byrån historiskt sett var ”en av Sveriges största och mest framgångsrika”.
Men, en viktig faktorer till att byrån blev, inte bara EN AV de mest framgångsrika utan länge också var den allra främsta, är att Hans Brindfors och Lars Arvid Boisen hade Leon Nordin vid sin sida. Landets förmodligen skickligaste reklamstrateg genom tiderna och en effektiv dörröppnare.
Tacka SAS-Janne!
Det är väl egentligen Jan Carlzon som ska ha äran av, att byrån startade över huvud taget. Han hade haft en del kontakt med Hans Brindfors genom åren och när Carlzon tackat ja till jobbet som vd på Linjeflyg, kontaktade han Hans Brindfors, som då var ad på Carlson & Broman.
”Om du sätter upp en byrå, tillsammans med Leon, så får ni Linjeflyg som kund”, sa Jan Carlzon.
Hans Brindfors hade då funderat ett tag på att göra något på egen hand och hade också diskuterat det med copywritern och arbetskamraten Lars Arvid Boisen. När erbjudandet från Jan Carlzon kom, tog de två steget. Leon Nordin anslöt till byrån ett halvår senare, när hans karantän från Arbmans var över.
Byråns signum var kundfokus och professionalism, vilket inneburit att lojaliteten till uppdraget och uppgiften varit större än behovet av personliga egotrippar. Man skapade starka koncept, som kommunicerades på högsta, kreativa nivå.
Byråns första 15 år präglades av oavbruten framgång. Alla riktigt stora, spännande varumärken valde Brindfors, om de kunde, och de stannade länge. Guldäggen räknades i tjog, varje år. Många av reklambranschens mest framgångsrika kreatörer formades och utvecklades på byrån.
När Ikea började sitt internationella segertåg, var byrån med och startade egna filialer. Först i Tyskland. Sedan i Norge, Finland och Belgien. Men det var en tung satsning för en förhållandevis liten, svensk aktör och man började se behov av en internationell partner.
Europas mest kreativa blev ägare
Denna partner blev engelska Lowe-gruppen. En på många sätt passande partner. 1992, när Lowe köpte Brindfors, hade brittiska reklamtidningen Campaign satt Lowe högst på listan över de mest kreativa byråerna i Europa. Och sedan byråns start, 11 år tidigare, hade de tagit hem fler kreativa priser än någon annan byrågrupp i samma storleksordning. De ekonomiska musklerna var också mycket välpumpade.
Jag var uppe på Brindfors och intervjuade teamet Boisen/Brindfors tillsammans med Frank Lowe i samband med affären.
”En stor fördel med Lowe är att de finns i London och inte på andra sidan jordklotet. Jag vet många byråchefer som skryter med att de inte har något att göra med sina utländska moderbolag. Vad ska man då med dem till? Jag hoppas vi får mycket att göra med Lowe. Jag har redan jobbat tillsammans med dem en hel månad på ett projekt. Men hur det än kommer att fungera, så är det fortfarande kundernas bästa, som måste komma i första hand”, sa Hans Brindfors då.
Sju år senare såldes dock Lowe-gruppen till IPG-nätet och Brindfors kom i amerikansk ägo. Vid det laget hade problemen börjat spira på byrån.
När Lars Arvid Boisen, som under ett par år ansvarat för byråns belgiska filial, återvände till Stockholm var han och Hans Brindfors inte helt överens om hur byrån skulle utvecklas. Han startade istället Boisen & Partner, som en separat byrå i gruppen. Hans Brindfors lämnade i sin tur byrån 1995.
Men inga egentliga ansträngningar hade gjorts för att säkra ett generationsskifte. Hela den ”andra generation”, som vuxit med, och för, byrån blev ”överhoppad”. Många av 80-talsgenerationen av byråer kan ses som en följd av det.
Björn Larsson och kulturbärarna räddade byrån
Under den turbulenta tiden kom Lars Axelsson till byrån. Han skulle nu bli en del av det som skulle bli byrån nya, unga generation. En generation som också representerades av art directorn Ulf Sandberg, som börjat som assistent till Hans Brindfors en gång, och nu fick den tunga uppgiften att ta över VD-rollen i byrån. Han var en av de kulturbärande kreatörerna som fanns kvar.
Ett halvår senare kom Björn Larsson in som byråns ledare, samtidigt som byråns tuffaste period dittills startade.
”Mina första möten med sex av byråns uppdragsgivare sammanföll med att de sa upp samarbetet.” har Björn Larsson tidigare berättade i en intervju i Quo Vadis.
Under några få veckor 1994 motsvarade byråns kundbortfall lika mycket som hela byråintäkten på Hall & Cederquist, som var huvudkonkurrent om topplaceringen under många år. Men ett intensivt arbete, med byråns kärnfilosofi i grunden gjorde att man sammantaget under året ändå bara förlorade 15 procent av byråintäkten.
Detta var naturligtvis inte Björn Larssons ensamma förtjänst, utan en effekt av den kultur och det fokus som byrån hade.
”The Brindforce”
Man talade internt om ”brindforce”, kavlade upp ärmarna, gjorde vad som behövdes och strävade sig med gemensamma ansträngningar åter upp på toppen på ett par, tre år.
När Björn Larsson lämnade byrån efter några år, tog Lars Axelsson över som vd och formade en ledningsgrupp med bland andra strategen och projektledaren Andreas Rosenlew samt copywritern Johan Nilsson. De lyckades hålla byrån kvar i toppen ett bra tag. 2006 blev Brindfors Årets Byrå i sin kategori, lönsamheten var god och Lars Axelsson kunde lämna över vd-skapet till Björn Larsson igen. Han hade återkommit till byrån som styrelseordförande drygt ett år tidigare.
2009 lämnade Björn Larsson både Brindfors och reklambranschen för Swedbank. Och med tiden blev motvinden allt hårdare på byrån.
Och nu finns inte mycket brindforce att ta till längre. En stor bit av byråns själ fick en svår törn 2012 när man drog ner personalstyrkan rejält och många kulturbärare försvann.
Härom veckan gjorde jag ett reportage om King för Trender & Tendenser. Det slog mig då att den byrån idag är en tydligare bärare av Brindfors kulturarv, än Brindfors-byrån själv. Sunit Mehrotra och Frank Hollingworth är ju också produkter av Brindfors, och arbetade där båda två under byråns verkliga glansperiod. Kings kultur, attityd och framgångar påminner en hel del om det som en gång var Brindfors.
”Kulturen är det viktigaste vi har. Därför har vi bestämt oss för att aldrig sälja firman”, sa Sunit Mehortra i den intervjun.
I intervjun i Resumé förklarade Jonas Dahlquist att han genom köpet av Brindfors förverkligar en entreprenörsdröm. Han menar att det är en fördel att ta över en verksamhet som redan är i full gång, med ”infrastruktur på plats och ett fantastiskt varumärke i grunden”. Det kanske är möjligt att bygga ett nytt palats på den grunden. Men det är långt ifrån säkert.
Intressant artikel och lite märkligt att man inte nämner Leon Nordin. Tror inte Brindfors hade nått så långt som man gjorde utan honom. Ska bli intressant att följa utvecklingen och se om det går att blåsa nytt liv i Brindforcen. Och Sunit Mehortra har helt rätt, kulturen är det viktigaste en byrå har. Åtminstone om man vill skilja sig från mängden.