Share on Facebook
Share on LinkedIn

Inom oss bor två människor – en stum drömmare och en rationell logiker. Under mycket lång tid har drömmaren varit förtryckt. Ingen har lyssnat på honom. Hans rationella tvilling har inte kunnat förmå sig till att fästa avseende vid hans drömmar, idéer, farhågor.

Om detta, bland annat, skrev Leon Nordin i sin text i Platina-akademiens specialbilaga i tidningen Papper 1994.

Bilagorna som förmedlade ”Ädla tankar från Platina-akademien” var tänkta att förmedla inspiration och tänkvärdheter, främst till yngre generationer i reklambranschen. Idén kom ursprungligen från akademi-medlemmen Sören Blanking, som först hoppats kunna samla dessa tankar i en bok.

Nu kom man inte längre än till två bilagor i Svenskt Pappers tidning Papper. För en tid sedan fick jag kopior på dessa bilagor med posten från Lars Hall och har haft möjlighet att också återpublicera Jan Cederquists och Sören Blankings texter här på min blogg.

Jag har nu också fått Leon Nordins godkännande att återpublicera hans fantastiska text om ”den skapande människan”. En text som alla borde läsa. De må finnas några ytterst fåtaliga detaljer som antyder att texten inte är nyskriven (han nämner exempelvis samhällets dåvarande dagismonopol och kollektivanslutningen till socialdemokratiska för fackföreningsmedlemmar). Men bortsett från dessa små skrämmande historiska påminnelser, är hela texten lika aktuell och angelägen som om den vore skriven denna vecka.

Det är en lång text. Men vart enda ord är värt att läsas. Så skriv ut den. Läs den. Begrunda den. Gång på gång.

 

DEN SKAPANDE MÄNNISKAN

av Leon Nordin

 På en liten gata i Bronx, USA, träffas två små rundnätta judiska kvinnor. Den ena ser lite bekymrad ut och den andra säger:

-Har Du bekymmer?

-Jag har inga bekymmer.

-Har någon dött i familjen?

-Nä, gudskelov.

-Har Du knapert med pengar?

-Vi har så vi klarar oss.

-Är det nåt med ungarna?

-Ja, om Du nödvändigtvis måste veta det, sa är det lille Jimmy.

-Vad är det med lille Jimmy?

-Det är ingenting. Hans lärare sa att vi måste ta honom till en psykiatriker.

-Än sen, vad är det för fel med att gå till en psykiatriker?

-Det är väl inget fel. Psykiatrikern sa att han hade ett Oidipus-komplex.

-Oidipus, Schmoidipus. Det är väl inget att bekymra sig för så länge han är skötsam och älskar sin mamma.

Många tycker att detta är roligt.

Eller som tidningen rapporterade. En fånge spelade kort med sina fångvaktare. När de upptäckte att han spelade falskt, kastade de ut honom.

Är det roligt?

Eller flickan som försökte bli av med en efterhängsen ung man: Mitt hjärta är inte längre fritt.

Pojke: Kära Du, sa högt har jag aldrig siktat.

Tvärs över första sidan av Catholic University Bulletin stod på Juldagen detta:

Det blev en pojke. Grattis Gud, grattis Maria, grattis Josef.

Lite blasfemiskt men kanske roligt. Roligare tycker en del att The New Yorkers riposte var:

”Vi hade önskat oss en flicka”.

Man kan skämta om nästan allt. Vogue, modetidskriften, skrev strax efter krigs­slutet att ”Belsen och Buchenwald tog död på den trådsmala kvinnans era, på undernäringskulten.

Varför skrattar vi?

Vi är kreativa. Vi nyskapar. Vi förenar mycket komplexa intryck till nya, över­raskande helheter. Vi tar steget från det kända ur i det okända. Vi träder in i en ny överraskande verklighet. Den överrumplar oss. Skrattet är det sätt på vilket vi befriar oss från den spänning som skapelseakten medför. Den är vårt Heureka.

Det underliga med humorn är att den tycks sakna annat biologiskt syfte än att för­lösa den spänning den själv skapar. Den är som Artur Koestler säger en lyxreflex. En evolutionens frivolitet.

Humorn är märklig också på det sätter att den är den enda skapande aktivitet, där mycket komplexa intryck förvandlas till en ögonblicklig, starkt fysiologisk reaktion.

Visst finns det tråkmånsar som aldrig drar på mun. Som t ex tysken när någon berättade för honom om en man som var så läng att blev han kall om fötterna i januari så blev han inte förkyld förrän i mars. ”So lange Männer gibt es ja nicht”, sa tysken. Har man bara förnuftet att tillgå så blir livet inte särskilt roligt.

Men de flesta av oss har faktiskt ganska lätt att skratta. Vi är praktiskt taget alla mäktiga denna skapelseakt: Att brista ut i gapskratt.

Vi skulle inte klara det bara med logik. Humorns kärna är ju ofta att den sätter logiken ur spel. Som fångvaktarna som slängde ut fången… det är logiskt att kasta ut folk som spelar falskt. Men det är inte logiskt att kasta ut fångar ur fängelser. Logiken skapar sin egen fälla. Någon annan del inom oss, den del som inte är logisk, ger uttryck för sin glädje.

Var är denne humorist inom oss?

Vi har faktiskt vetat i hundratals, för att inte säga tusentals år, att vi är kluvna. Vi är siamesiska tvillingar allihop.

Inom oss bor det två människor. Den ena är en stum drömmare. En svensk, intuitiv del av oss som bara kan uttrycka sig i bilder, toner, i sammanhang, i tecken, En skapare, som tänker i strukturer, samband, mönster… som kan hantera vag information, aningar, antydningar… som kombinerar, skapar mening.

Den andra är en rationell logiker som kräver fakta, som synar dem, ordnar, sorterar, jämför, graderar… som tänker stegvis… i sekvenser… som förkastar det man inte kan ta på… som tror mer på experiment än på hypoteser.

I vår tid är drömmaren förtryckt.

Eller ska jag säga… under mycket, mycket lång tid har han varit förtryckt. Ingen har lyssnat på honom. Hans rationella tvilling har inte kunnat förmå sig till att fästa avseende vid hans drömmar, idéer, farhågor.

Vår stumme drömmare är som ”Femman” i Den Stora Flykten. Den lilla kaninen med det synska förståndet. Kaninerna hade emel­lertid lärt sig att lita på Femmans varningar, på hans mystiska förmåga att tyda tecken som var dolda för andra kaniner, men som ändå fanns där. Varför har vi inte lyssnat till våra mänskliga Femmor?

Hur har samhället kunnat lura in oss i en situation där drömmarna inom oss är satta på anstalt? Inspärrade, ställda utanför det rike där logikerna, de rationella, statistikerna regerar.

Hur har de kunnat inbilla oss att vi bara är maskiner, som bara kan reagera på för­kodade, tydliga, signaler? ”Samhället sätter sina fria andar i fängelse”, sa Thoreau, ”när de i stället borde värda och lyssna på denna visa minoritet”.

1977 fick den belgiske kemisten Prigogine Nobelpriset i kemi. Egentligen är han väl fysikkemist. Han säger helt enkelt att överskott på oordning skapar ordning. ”Det är”, säger Prigogine, ”förklaringen till att liv rör sig mot högre och högre ordning”. Anledningen är att liv är öppna strukturer. Det lever på att suga ur oordningen den ordning, som finns där. Öppna system som liv – befinner sig ständigt i utbyte med sin omvärld. Så fungerar biologiska varelser. Så fungerar också städer, byar, företag, organi­sationer…

Många livsformer är komplexa strukturer. Ju mer komplex en struktur är, desto flera relationer innehåller den, desto fler samband, sammanknytningspunkter. Ju mer energi kräver den för att upprätthälla sin ordning. Och ju mer känslig är den för interna variationer.

Genom att dessa system bara kan leva genom tillförsel av energi befinner de sig ständigt i ett flytande, rörligt, föränderligt: tillstånd. Panta rei. Allt flyter.

Om förändringen när en viss kritisk massa, så blir systemet stört. Mängden av nya interaktioner ”skakar om” systemet. Nya mönster skapas. Nya strukturer uppstår. En ny helhet skapas.

Systemet smiter in i en högre ordning. Eftersom denna är ännu mer komplex, ännu mer energikrävande, så är sannolikheten för en ny omvandling större och den sannolikheten växer ständigt.

Flexibilitet föder flexibilitet. Förändringarna är plötsliga, försiktiga, sakta framväxande. Massor av faktorer skapar ett plötsligt händelseförlopp, där nya samman­hang uppstår.

I denna verklighet – som vi förstås kan förneka på samma sätt som pastor Imsen fort­farande anser att jorden är fyrkantig – räcker inte logiken. Vår talföra logiker inom oss kommer till korta.

Vi vet att kriser öppnar möjligheter, att vånda, panik, förtvivlan, svartmod är eviga föregångare till alla stora upptäckter.

Inom oss ser vår stumma drömmare sammanhangen. Därför kan den stumme skapa mening.

Vår rationella pratkvarn kan organisera ny kunskap och ansluta den till det redan kända. Den kan bygga inom de ramar, som gamla tankestrukturer bildar. Men inte nyskapa.

Som Koestler säger: ”Geniet ockuperar nytt territorium, som omedelbart besätts av medelmåttans arméer. Av hypoteser, teorier och antaganden bygger de murar av dogmer och tankefientlighet.”

Utan intuition, utan vårt stumma ledar­skap, så bodde vi fortfarande i grottor. Hur har vi tappat kontakten med vår stumma tvilling? Det är en lång och försåtlig process. Den börjar med den stora lögnen, som är så stor att vi inte misstänker den. ”Skall du ljuga”, sa Goebbels, ”så ljug stort”.

Den stora lögnen är att målet är viktigare än resan. Orgasmen är viktigare än samspelet, kelet, samlaget.

Målet kräver prestation. Prestationer kräver sin tribut av misslyckanden, driver till specialisering… en del tänker, andra arbetar.

Misslyckas och lyckas hänger ihop.

Lycka och vånda. Samhället har lovat oss att lyckas. Att slippa vånda. Att slippa sorg. De har målat upp för oss en bild av Edens lustgård, av Aldous Huxleys Sköna Nya Värld där vi provrörskonditionerade alfa, beta och epsilonvarelser lever våra liv som somakonditionerade automater.

Vi har letts in på undvikandets väg.

Vi skall undvika konflikter. Vi skall undvika att märkas. Vi skall undvika att alltför tydligt bli bättre än andra… jantelagens föreskrifter är obevekliga… vi skall undvika smärta, undvika ångest, undvika förtvivlan, undvika möda, undvika…

På vägen förlorar vi lycka, eufori, passion, öppenhet. På vägen tappar vårt rationella jag kontakten med vår stumma skapare. De kloka – logikerna – som vet att kalla saker vid sina rätta namn, tar över. När skönheten kom till byn var klokheten där…

Men målet är inte viktigt för det finns inga mål. Allt är processer. Allt är flöden som rör sig, förändras, byter riktning och volym. Målet är oviktigt.

Viktigt är att röra sig. Liv skall levas. Livet är inte en transportsträcka till döden, målet. Livet är ett äventyr. Vi måste rikta vår uppmärksamhet på nuet, på livet medan vi lever det.

Då kommer vi föras framåt mot något som vi passerar. Vi kommer ständigt passera alla de miljoner mål vi kan sätta upp. Vi  når dem alla. Den som söker, lever, han finner.

Den skapande delen av oss människor finns i var och en av oss. Inte lika mycket i alla. Skaparförmåga är lika odemokratiskt fördelad som intelligens, smala höfter, syreupptagningsförmåga, balans, charm och allt annat här i världen. Som Robert Ardrey säger i sin bok The Social Contract: Ett samhälle är ett antal ojämlika individer som strävar mot ett gemensamt mål.

Förändringen har smugit sig på oss. Samhället, d v s vi, skapade organ för vissa gemensamma behov. Efterhand har dessa organ förvandlat sig själva till huvudsaken och vi, människorna, till bisaken, det enhets­material varav samhället byggs, det admini­strativa material som administratörerna behöver, de röstande som politikerna behöver, de sjuka som sjukhusbyråkratin behöver, de barn som barndaghemsmonopolet behöver… Vi är värdeenheter på samma sätt som kor i kanslisvenskan förvandlats till laktoenheter och kalhyggen till föryngringsytor. Bakom ligger människans ständigt återkommande hybris. Tron på att ”om vi bara får tillräckligt med resurser och människor så skall vi nog få kontroll på livet”. Detta är självfallet inte möjligt. Delarna – vi – kommer aldrig att kunna kontrollera helheten – livet. Anpassning är viktigare än styrning. Handlingsfrihet är viktigare än kont­roll. För att nå resultat på den vägen måste vår stumme drömmare inom oss få rösträtt.

Just nu är det faktiskt knappt tio är sen vi mötte Winston Smith. Den 4 april 1984 satt: han i det hörn av sin bostad, som Storebrors TV-monitor inre såg in i, i den döda vinkel i Storebrorssamhället. Han skrev dagbok. Han hade varit på bio. Han hade förvånat sig över att folk tjöt av skratt när en helikopter svävade över en livbåt i filmen. Båten var full av flyktingar. Kvinnor och barn. Mammor som försökte täcka sina barn i sin famn från fasan omkring dem. Så släppte helikoptern sin 20-kilosbomb i båten. Publiken gapskrattade. Vilken skapande prestation ligger i detta skratt?

Hur ser den människa ut som kan skratta åt att en mor och hennes barn sprängs i trasor. Hurdant är det samhället beskaffat som skapar sådana människor?

Det är Emanuel Goldsteins samhälle byggt på den oligarkiska kollektivismens idé. Ett samhälle som förenar en långt driven nivellering av materiellt välstånd med en oerhörd koncentration av makt.

Nivelleringen är det instrument med vilken Storebror sakta och omärkligt koncentrerar mer och mer makt. Temat kommer igen gång på gång i Orwells författarskap. I Djurfarmen ändras sakta och omärkligt skriften på ladans vägg tills det står där att ”alla djur är jämlika men vissa djur är mer jämlika än andra”.

Är det så det har gått? Är det dit vi kommer? Jag har alltid varit en kritiker av kollektivismen – begiven på överdrifter har många ryckt.

Men när man i ett samhälle kan hävda, att man måste få tvångsansluta folk till ett politiskt parti bara för att man inte får inkräkta på friheten hos den organisation som tvångsansluter, då har ju faktiskt frihet blivit slaveri.

Vi är slavar under våra egna verktyg för bearbetning av nuet och den närmaste fram­tiden.

Vi föds med förmågan att undertrycka smärta, att kväva ångest, att förtränga rädsla. Vi föds med förmågan att filtrera bort opassande, störande, ”onödiga” data från vår omvärld.

Kortsiktigt är detta användbara verktyg. De är utvecklingens aspirin och magnecyltabletter.

Som långsiktiga verktyg i händer på ert samhälle är de farliga. De leder in i ett samhälle med allt större undertryckta och förträngda behov, en tryckkokare av oför­lösta känslor. De reducerar oss undan för undan till allt mer maskinlika varelser som konsumerar, arbetar, leker, gläds som beting­ade automater. De ökar passiviseringen.

Var finns vårt samhälles döda vinkel? Var kan vi börja förändringen bort från detta som gradvis förvandlar oss till automater, promiskuösa somaätare i den bästa av världar, där barn föds i provrör, där de gamla dör i fabriker, där sorgen är bannlyst och med den lyckan. Hur skall vi komma bort från den Gökbotillvaro, som gradvis förvandlar allt fler till vegetables och tvingar samhället att lobotomisera dem vars biologiska instinkter inte atrofieras av sig själv.

Finns det en död vinkel? Jag är övertygad om det. Det finns där i var och en av oss. Inom oss. Den är vår stumma tvilling.

Den är våra känslor, vår intuition, vår barnslighet, vår vilja att forma, att ge liv, att skapa, vår förmåga att gråta och skratta, att lida och känna lycka. Den är allt det som inte är åttatimmarsdag, 40-timmarsvecka, barnledighet, könskvotering, JämO, KO, MO, PO…

Den är vårt biologiska jag. Du och jag som hela levande varelser. Inte produktionsautomater, skatteobjekt. Hela, därför att både känslor, intuition ryms i vårt sätt att ta till oss livet.

Det berättas om en forskare som studerade loppor att han kom till den slutsatsen efter många ars trägna studier, att loppor älskar att hoppa. Hoppa är loppans liv. Hoppa är toppen. Troligen skulle vi också tycka det om vi var loppor. Hoppen för oss från matplats till matplats. Landningen är ofta förbunden med en liten matrast. Hoppet innehåller sin egen belöning. Den här forskaren prövade en dag med att lägga en glasskiva över terrariet där lopporna hoppade. När de tog sina skutt slog de huvet i glaset. Efter ett tag slutade de hoppa. Sen prövade de igen. Och slog i huvet. Sen slutade de hoppa igen. När forskaren tog bort glasskivan så hoppade inte lopporna längre. Glasskivan fanns där fortfarande i deras föreställning. Det lönar sig inte att hoppa. Man får bara på roten. I vår lopp­cirkus här hemma har glaset legat på för länge. Vi har slutat hoppa.

Vi måste få bort glaset innan vi glömt hur härligt det är att hoppa.

För 20 år sedan drev jag en hård polemik mot hierarkiska organisationer, mot gradbeteckningspyramiderna. Jag var yngre då, lite mer svartvit och lite mer oerfaren och okunnig. Men allt i min kritik var inte dumt. Dessa organisationer var utväxter på vårt mekanistiska sätt att se företag. De var en del av ”scientific management som oss emellan inte var ett spår scientific. Det var bara obildad management. Vi saknade biologiskt och evolutionellt bordsskick.

I dessa organisationer uppskattade jag att företagen kunde utnyttja 20 procent av den arbetstid de betalade för.

Anpassningsförmågan hos dessa mycket starkt informationsfiltrerande pyramider var svag – intryck från omvärlden fick svårt att klara sig den långa vägen nerifrån och upp. Den vägen var motig eftersom den inte vara avsedd att användas.

I dag vet vi bättre inom näringslivet, åtminstone inom delar av det. Vi har begripit att man inte kan centralstyra verksamheter, som lever i en dynamisk, föränderlig omvärld.

Att vi har haft så svårt för att lämna ifrån oss ansvar och befogenheter beror ju oftast på att företag styrs av människor som för död och pina inte skulle vilja utföra det arbete som de utför, som jobbar i företaget. Därför är det ju lätt att förstå att man inte tror att andra gillar det heller. Alltså måste folk tvingas att arbeta. Alltså ackord, stämpelklockor, förmän, övervakare… Alltså vill folk smita från ansvar. Alltså hård styrning och kontroll, löpande band, arbetsstudier, MTM-specialister.

I själva verket är det tvärtom. Människor älskar att arbeta om arbetet utformas på ett sätt som gör det älskvärt. Människor älskar att ta ansvar om de verkligen får ansvar och får befogenheter att bära ansvaret. De kanske inte älskar det genast. Det kanske inte säger ”klick”.

När Allende gav lantarbetarna i Chile minimilön – jag tror det var 25 pesos om dagen, så var der många som hyrde en arbetslös för 8 pesos och byxade de 17 och gick på bodegan.

Fruktansvärt, skriade godsägarna. Fruktansvärt? De gjorde ju bara vad de sett sina arbetsgivare göra i hundratals år. Hur kunde det vara fel?

Att ändra sociala system tar tid. Vi måste ha tålamod. Vi måste ha ett grundmurat förtroende för vår egen inställning. Vår tro måste vara bergfast. Människor är inte maskiner.

På Toyota i Japan sker idag större delen av process- och produktutvecklingen på fabriks­golvet. Här sker också den reella produk­tivitetsutvecklingen. Ca 70 procent av alla genomförda projekt och uttagna patent kommer från fabriksgolvet.

I Japan, ja. Dom har ju sin gamla auktoritära kultur. Dom om några är väl plikt­människor. Man har väl sett Shogun. Samurajandan. Livstidsanställning. Låg frånvaro. Tacka fasen för att dom är effektiva.

Allt detta kunde möjligen förklara effek­tiviteten men inte kreativiteten. Dessutom är det fel.

I en nyligen gjord studie där Western Electric i USA jämförs med fem likstora japanska företag, så visar det sig att medel­anställningstiden i Western är betydligt längre än i de japanska företagen.

Visserligen är medelanställningstiden något längre för japanska män men bara hälften så lång för japanska kvinnor. Frånvaron i Western är lägre oavsett kön och ålder.

Det som skiljer är däremot arbetssätten, sättet att fördela ansvar och befogenheter, tilltron till medarbetarna, stödet till med­arbetarna. I de japanska företagen är antalet ingenjörer per arbetare betydligt högre än i Western och ingenjörerna är bland arbetarna. Man vet aldrig vem som är vem. Japanerna rycks ha inriktat sig på att lösa arbetsupp­gifterna. Vi i Västerlandet försöker alltför ofta organisera företag som slavdrivna bomulls- plantager. Få förmän. Långa piskor.

Visst jobbas det. Men resultatet?

Reell fördelning av ansvar och befogen­heter, reellt inflytande på den individuella arbetssituationen, möjlighet att förändra den – allt detta sätter människor i en biologiskt riktig situation. De måste mobilisera allt de har och de måste anpassa sig till sin omvärld. De börjar leva ett biologiskt fullare liv även på jobbet.

Ansvar för sig själv föder med nödvändighet kontakter med andra. I sådana miljöer utvecklas ett oändligt nät av relationer mellan individer. Relationerna har ett mycket specifikt kännetecken – det är nyttorelationer. Man söker inte varann för att snacka skit eller mygla eller gnöla på arbetsgivaren. Man är fullt upptagen med att söka informa­tion för att klara av sin uppgift eller för att lämna information, med att skaffa material, komponenter, eller leverera. Företaget styrs nedifrån.

Nyttorelationer är de enda relationer som går att upprätthålla. De flesta av er som läser det här har få vänner. Ni kan oftast räkna dem på ena handens tumme. En vän är en människa som man har en immateriell nyttorelation med, en immateriell relation vars nyttoinnehåll bara kan formuleras som vän­skap. (Kanske är det två stumma drömmares gemenskap.)

Bekanta är något helt annat. Hur många av er som bytt jobb har inte sagt till de gamla jobbarkompisarna att vi skall ses, vi skall hålla kontakt. Vad blev det av det?

Hur många har inte sagt till grannarna när de flyttat från en bostadsort att vi skall hålla kontakten. Vad blev det av det?

Jobbarrelationsnyttan försvann. Relationen upphörde. Grannyttan försvann. Relationen upphörde.

Det är likadant med företag. De måste göra nytta. De får betalt därefter. Goda resultat är oftast ett tecken på att företag gör god nytta och har en bra hushållerska i sin tjänst.

En biologisk varelse är inte punkten efter ordet evolution. Hon är hela evolutionen. Under vår tid i moderlivet har vi utvecklats från encelliga amöbor till fiskar som andas med gälar till ödlor som andas med gälsäck till ryggradsdjur som andas med lungor.

Under 9 månader genomlever vi alla hela evolutionen. Vi tar steget från urvalet upp på land, vi förvandlar fenstrålarna i vara bröstfenor till ben. Vi utvecklar våra extre­miteter. Vi reser oss upp på bakbenen. Vi blir rakare i ryggen. Var panna blir högre. Vi upptäcker en dag att vi kan tänka våra egna tankar. Vi börjar sakta uppleva de oändliga möjligheterna inom oss. Det enda som inte evolverat är vår hjärna.

Det tycks, som om vår Herre inte ansett att den gamla reptilhjärnan var mycket att bygga på, så han skapar en ny. Så fick vi denna delning av vår hjärna mellan en och en ny och den nya dessutom delad i två, eftersom den gamla sitter mitt i. En vänster- och en högerhalva.

Vårt liv är evigt från tidernas gryning.

Vårt minne är arkaiskt.

Våra drömmar stiger ur urhavet.

Vi är ett med allt levande.

Vi är unika som levande varelser.

Ser vi inåt oss själva är vi helheter.

Ser vi ut ur oss själva är vi delar av något större.

Vi är holoner. Delar och helheter samtidigt.

Vi måste bevara både vår individualitet och vår tillhörighet. Det är i relationerna vi lever.

På den tiden när naturvetare studerade apor i fångenskap (det är enklare, man kan gå på kneipen och äta bratwurst mellan iakttagelserna), så fann man att sexualdriften var den starkaste av drifter. Aporna älskar som besatta.

Men vad skulle de göra? Reviret var givet av burens stängsel. Maten kom på regel­bundna tider. Sovplatsen var given. Vad fanns det kvar?

När naturvetarna tog steget ut i apornas egen miljö fann de att sexualdriften visserligen hade sin betydelse men den starkaste driften var behovet av stimulans. Det är behovet av stimulans som är livets motor.

Det är den aldrig sinande strömmen av signaler från omvärlden som tvingar igång våra nervsystem och den tvingar oss att ständigt återskapa var omvärld. Vår omvärlds­uppfattning är ju själva nyckeln till anpassning. Vi kan inte leva som insekter styrda av en rigorös kod. Vi begränsas visserligen av våra individuella, odemokratiskt utformade program men programmen ger oss ändå rika möjligheter att anpassa oss till läget utanför oss. Detta är liv. I denna process har vi en förkärlek för att behandla sådana data från omvärlden som rymmer hög nytta, som underlättar för oss att leva våra liv. Vi följer den biologiska lättjans lag lika osvikligt som himlakropparna följer den kosmiska lättjans lag, som översatt till en enkel bild är den väg en skolkande skolgrabb tar från plugget till fotbollsplanen, nog­samt undvikande huset där han bor, affären där mamman handlar, gatan där lärarna bor och skvalleraktiga gubben Persons tomt. Inte den kortaste. Men den hinderlösaste.

I slutet på 6o-talet genomförde Bell Telephone en stor undersökning av alla sina tjänstemän i en av sina regioner. Jag vill minnas att drygt 20 000 tjänstemän och arbetsledare ingick i studien. Bland mycket annat gav den här undersökningen ett över­raskande resultat. Direktörssjukdomen hjärt­infarkt – denna stressjukdom som stackars chefer drabbas av – visade sig vara en arbets- ledarsjuka. Sjukdomar i cirkulationssystemet visade sig vara mer än dubbelt så vanligt bland lägre tjänstemän och arbetsledare som bland högre chefer. Varför?

För att de lägre tjänstemännen led av bio­logisk stress.

De fungerade perceptivt som biologiska varelser. De tog emot och processade data från omvärlden i syfte att kunna agera så ända­målsenligt som möjligt. Men de styrdes av order från högre organ och ordernas innehåll stämde alltför ofta illa med deras egen ut­värdering av läget. De var tvungna att handla mot sin egen biologiska övertygelse.

Detta föder inte bara apati – ”Jag skiter i det här. Det är ingen som bryr sig om vad jag tycker i alla fall. Jag kan inget påverka. Jag har inget att säga till om. Jag har ingen betydelse.” Det föder stress!

Självfallet är det förödande när dessa stämningar sprider sig i ett företag. Än mer förödande när de sprider sig i samhället.

Biologiska varelser måste få fungera bio­logiskt för biologin tar alltid ut sin rätt. Kan vi inte få vår stimulans på ett konstruk­tivt sätt i det liv vi lever, varav en stor del är ett arbetsliv, då söker vi den på ett mindre konstruktivt sätt. Då känner vi oss dåliga och är borta från jobbet. Då är vi inte närvarande ens när vi är där och felen blir fler och kassationen stiger och kvaliteten sjunker. Då prövar vi med lire mer sprit eller kanske lite droger eller kanske lite våld eller kanske allehanda trevliga kombinationer.

Vi får inte ge upp kampen för den biolo­giska människan.

Vi får inte ge upp kampen mot roboten.

Vi måste lyssna till individerna. Vi måste tro på medmänniskorna. Vi måste åter­upprätta respekten för känslor, för intuition. Känslan är förnuftets grund och tankens genväg till verkligheten.

Bibeln är en gammal bok.

Nerpräntad, har jag hört, cirka ett halvt årtusende efter Jesu död. Översatt från språk till språk. Vem vet om Jesus menade det Luther trodde, denna överhetens sluge apostel. Kanske är ”Kejsaren” vårt materiella behov, logikern inom oss. Kanske är ”Gud” den skapande människan inom oss, drömmaren. Kanske är Kejsaren förståndet och Gud känslorna?

Båda måste ha sitt. Var skall vi börja?

Skolan är viktig. Vi måste få en skola som tar vara på det skapandet hos oss människor. Det är faktiskt så att ingen enda stor upptäckt har åstadkommits med logik. Jag skulle kunna rada upp mänga exempel som bevisar detta.

Jag skall ta ett enda.

När Schrödinger fick Nobelpriset i fysik för sin formulering av kvantmekanikens lagar, så var hans upptäckt ursprungligen en frukt av, som han själv säger, ”rent tänkande”. ”Jag sökte en formel av fulländad skönhet”. Den kom till honom en dag plötsligt som en blixt från en klar himmel och han kände i hela sitt jag att den var riktig.

Tyvärr kunde han inte verifiera den med experiment. Experimentutfallen tvingade honom att komplicera den.

Två är senare upptäcktes elektronspinnet. Tog man hänsyn till detta visade sig den första formeln, den sköna, vara rätt. Intuitionen vann.

”När man inte kan verifiera sina hypoteser med experiment beror det oftast på att vår förmåga att experimentera är så bristfällig”, sa Einstein.
 

”Att fysiken låter sig matematiseras beror inte på att den är så exakt, utan på att den är så inexakt” sa Bertrand Russel, en av alla tiders stora matematiker.

Vi måste förlora var övertro på logik.

Logik är trots allt inget annat än en formalisering av en halv kunskap.

Vi måste skapa en skola som lever på inlärningens villkor. Utlärning och inlärning är inte samma process sedd från två håll. Det är två helt olika processer.

Inlärning fungerar bara på elevens villkor. Inlärning styrs av intresse. Intresse skapas av behov. Behov föds av stimulans.

Vi måste skapa en skola som stimulerar fram behov och intresse och kunskapsinhämtning. Att lära sig är roligt. Att utsättas för utbildning kan vara mördande tråkigt. Det som denna imaginära skola gör måste vi fortsätta att förvalta och utveckla i företagen. Vi måste skapa sådana arbetssituationer att människor stimuleras.

Då behöver vi inte så mycket kontroll och övervakning och administration. Då växer produktivitet och kvalitet. Då sjunker kostnaderna.

Vi måste få bildade företagare. Företagare måste läsa om livet. De måste läsa biologi.

De måste läsa om hur vi fungerar som djur, innan de kan förstå hur vi fungerar som människor.

De måste läsa dialektik för vår värld är dialektisk. Även den som avskyr kommunister som pesten skall läsa materialistisk dialektik. Läsa de gamla grekerna. Läsa Herakleitos. Läsa filosofi. Läsa det onyttiga. Det är livets facklitteratur.

I förrgår var cheferna tekniker, för det var svårt att producera. Sen kom ekonomerna, för det var mänga om buden och svårt att tjäna pengar. Sen kom managerna för vi trodde återigen att vi kunde sätta oss över naturens lagar.

I morgon kommer lärarna.

De är bildade. De läser böcker. De kan mycket av varje. De kan särskilt mycket om det de håller på med. De lär sina medarbetare att klara jobbet. De utbildar. De ser människor och företag som helheten De placerar in sina verksamheter i stora sammanhang. De har mål men det viktiga är verksamheten, nyttan. De tvekar inte om det gäller att ta en lite omväg dit. Huvudsaken är att alla följer med.

”Berget bryr sig inte om vilken väg vi tar till dess topp”, sa Herakleitos.

Bli lärare i era företag.

Lär ut människans villkor.

”På rymdskeppet Jorden finns inga passagerare. Bara besättning”, sa Marshall McLuhan.

 

”Den som har kärlek i magen behöver inte spela på flipper, för en älskande har nog att göra, han behöver ingen maskin, mot vilken han ändå alltid förlorar.

När en kvinna står ute i regnet och gråter, då har hon lämnat sin älskade. Och han – han har lämnat henne, därför att hon inte lyckats hålla honom kvar. Det är ansträngande, med kärleken alltså, det bara är så.

Begränsningarna ger frihet. Terror kan aldrig vara så hemsk som rädslan för terror. Eller – att bli lämnad, gör dig aldrig så ensam som slutet gör, därför att ångesten för slutet skapar ett klimat, där du är rädd för terrorn.

Att plocka sönder allt i småbitar och sätta ihop delarna på ett nytt sätt – det måste vara skönt. Man kan bara utgå ifrån vad som finns. Utopin finns inte. Och drömmen om en stor kärlek är en skön dröm, men de flesta rum har fyra väggar, de flesta gator är asfalterade och för att andas behöver du luft. Ja, maskinen är hjärnans perfekta skapelse.

Jag har bestämt mig, jag spelar åter flipper och låter maskinen vinna, det spelar ingen roll, den sista segraren är jag.”

RAINER WERNER FASSBINDER

Fri översättning från boken ”Filme  befreien den Kopf”)

 

Print Friendly
Tagged with:
 

One Response to Leon om den skapande människan

  1. […] 2013 fick jag Leons tillstånd att återpublicera en text om ”Den skapande människan”, som han tidigare skrivit i Platina-akademiens specialbilaga i tidningen Papper 1994. Läs […]

Kommentera

Looking for something?

Use the form below to search the site:


Still not finding what you're looking for? Drop a comment on a post or contact us so we can take care of it!

%d bloggare gillar detta: